den 28 november 2018 (*1)
”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 99 i domstolens rättegångsregler – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 2008/48/EG – Förfarande för utfärdande av betalningsföreläggande på grund av ett utdrag av en banks bokföring – Omöjligt för en domstol att utan att konsumenten väcker talan pröva huruvida det eventuellt finns oskäliga avtalsvillkor”
I mål C‑632/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy w Siemianowicach Śląskich (distriktsdomstolen i Siemianowice Śląskie, Polen) genom beslut av den 4 oktober 2017, som inkom till domstolen den 9 november 2017, i målet
Powszechna Kasa Oszczędności (PKO) Bank Polski SA.
mot
Jacek Michalski
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av ordföranden på tredje avdelningen, A. Prechal, tillika tillförordnad ordförande på sjunde avdelningen, samt domarna C. Toader (referent) och A. Rosas,
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet enligt artikel 99 i domstolens rättegångsregler genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat,
följande
1Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ( EGT L 95, 1993, s. 29 ) samt artiklarna 10 och 22.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG ( EUT L 133, 2008, s. 66 och rättelser i EUT L 207, 2009, s. 14 , EUT L 199, 2010, s. 40 , EUT L 234, 2011, s. 46 och EUT L 36, 2015, s. 15 ).
2Begäran har framställts i ett mål mellan Powszechna Kasa Oszczędności (PKO) Bank Polski SA (nedan kallad PKO), en bank med säte i Warszawa (Polen), och Jacek Michalski, angående ett betalningsföreläggande baserat på ett utdrag ur PKO:s bokföring och utfärdat på grund av att Jacek Michalski inte betalat tillbaka pengar som lånats genom ett kreditkort som utställts av PKO.
Tillämpliga bestämmelser
3I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges följande: ”Medlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.”
4Artikel 6.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
5I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
6I skäl 31 i direktiv 2008/48 anges följande:
”För att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter enligt kreditavtalet bör detta innehålla all nödvändig information på ett klart och tydligt sätt.”
7Artikel 10 i detta direktiv räknar upp bland annat den information som ska anges på ett klart och kortfattat sätt i varje kreditavtal.
8Artikel 22.1 i direktivet har följande lydelse:
”I den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i detta direktiv.”
9I Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad KPC) regleras förfarandet för betalningsföreläggande.
10I artikel 484.2 och 484.3 i KPC anges följande:
”2. Domstolen ska besluta enligt förfarandet för betalningsföreläggande på skriftlig begäran av sökanden i stämningsansökan.
3Målet avgörs utan muntlig förhandling.”
11Artikel 485.1 och 485.3 i KPC har följande lydelse:
”1. Domstolen ska utfärda ett betalningsföreläggande när den sökande gjort gällande en penningfordran … och de omständigheter mot vilka den påstådda fordran grundas kan klarläggas genom [handlingar] som bifogas ansökan …
…
3Domstolen kan meddela beslut om betalningsföreläggande när en bank gör gällande en fordran på grundval av ett utdrag ur sin bokföring, undertecknat av en person med rätt att företräda banken och försett med dess stämpel, och bevis på att gäldenären delgetts en formell betalningsanmodan.”
12I artikel 486.1 i KPC anges följande:
”Om det saknas grund för att utfärda ett betalningsföreläggande ska domstolens ordförande kalla till muntlig förhandling, såvida ärendet inte kan avgöras på handlingarna.”
13I artikel 491.1 i KPC anges följande:
”I betalningsföreläggandet ska domstolen förelägga svaranden att betala hela fordran jämte ränta inom två veckor från det att betalningsföreläggandet har delgivits eller att bestrida föreläggandet inom denna tidsfrist.”
14I artikel 492.1 i KPC anges följande:
”Betalningsföreläggandet gäller från och med utfärdande som exekutionstitel som kan verkställas utan något beslut om verkställighet. …”
15I artikel 493.1 i KPC anges följande:
”Bestridandet ska lämnas in till den domstol som har utfärdat betalningsföreläggandet. Svaranden ska i svaromålet ange huruvida denne bestrider betalningsföreläggandet i sin helhet eller delvis, och framställa de yrkanden som måste göras gällande för att undvika preklusion innan talan bestrids i sak, samt ange omständigheter och åberopa bevismedel. Domstolen beaktar inte de påståenden och bevis som lagts fram för sent, såvida inte svaranden på ett övertygande sätt kan visa att förseningen inte kan lastas svaranden, att ett beaktande av de påståenden och bevis som lagts fram för sent inte kommer att medföra någon försening av målets prövning eller att andra exceptionella omständigheter måste beaktas …”
16I artikel 494.1 i KPC anges följande:
”Domstolen ska avvisa en invändning som lagts fram efter utgången av fristen, vars registreringsavgift inte har betalats eller som inte kan prövas på andra grunder, och samma sak gäller en invändning vars oegentligheter inte har åtgärdas av svaranden inom den föreskrivna tidsfristen.”
17I artikel 19.4 i ustawa o kosztach sądowych w sprawach cywilnych (lagen om rättegångskostnader i tvistemål) av den 28 juli 2005 (Dz. U. 2005, nr 167, position 1398) anges följande:
”I fall av bestridande av ett beslut om betalningsföreläggande inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande, ska svaranden ersätta tre fjärdedelar av rättegångskostnaderna.”
18Den 21 december 2015 ingick PKO ett avtal med Jacek Michalski avseende beviljande och användning av ett kreditkort.
19Den 29 mars 2017 skickade PKO en anmodan till Jacek Michalski om att betala de belopp som PKO ansåg att han vara skyldig att betala. När denne inte betalade lämnade PKO, den 26 maj 2017, i enlighet med artikel 485.3 i KPC, in en begäran om betalningsföreläggande till Sąd Rejonowy w Siemianowicach Śląskich (Distriktsdomstolen i Siemianowice Śląskie, Polen) avseende summan av 6788,21 PLN (cirka 1580 euro), jämte avtalad ränta. Till begäran fogades ett utdrag ur PKO:s bokföring, undertecknat av en person med behörighet att företräda banken, och försett med bankens stämpel. Till begäran bifogades också bevis på att Jacek Michalski delgetts den formella anmodan att betala.
20Den hänskjutande domstolen har angett att polska banker ofta utnyttjar förfarandet för betalningsföreläggande på grundval av ett sådant utdrag i syfte att erhålla betalning av sina fordringar. Denna praxis består i att till ansökan bifoga utdraget av bokföringen, i enlighet med artikel 485.3 i KPC, utan att inge några andra handlingar som styrker att det föreligger ett konsumentkreditavtal eller några avtalsvillkor.
21Den hänskjutande domstolen har även påpekat att förfarandet för betalningsföreläggande, enligt polsk lag, består av två etapper. Inom ramen för den första och i samband med ett banklån, undersöker domstolen, när den ska utfärda ett betalningsföreläggande, ex officio enbart den formella giltigheten av det utdrag som ingetts, eftersom detta utgör den huvudsakliga grunden som motiverar ett beslut om betalningsföreläggande. De kriterier som skulle kunna motivera en vägran att meddela ett sådant beslut framgår uteslutande av artikel 485.3 i KPC. Borgenären är således inte skyldig att visa att grunden för den åberopade fordran faktiskt finns, genom att till exempel visa upp konsumentkreditavtalet.
22Den andra etappen i förfarandet äger rum under vissa förhållanden. Den inleds med att gäldenären bestrider beslutet om betalningsföreläggande, varvid denne alltså kan göra eventuella invändningar mot avtalet med banken. Enligt artikel 493.1 i KPC, jämförd med artikel 491.1 i KPC, ska en konsument som invänder mot ett sådant beslut iaktta dels en överklagandefrist på två veckor, dels den form som föreskrivs för en sådan invändning. I artikel 19.4 i lagen om domstolsavgifter är nämnda konsument dessutom skyldig att ersätta tre fjärdedelar av rättegångskostnaderna.
23Den hänskjutande domstolen har även påpekat att ett betalningsföreläggande som är slutgiltigt vinner laga kraft och att det, i enlighet med artikel 492.l i KPC, när det väl har utfärdats, utgör en exekutionstitel som kan verkställas även utan något beslut om verkställighet.
24Den hänskjutande domstolen anser att det mål som den har att avgöra skiljer sig från de mål som avgjordes genom dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10 , EU:C:2012:349 ), och dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC ( C‑49/14 , EU:C:2016:98 ), i vilka de nationella domstolarna förfogade över avtalshandlingar som fastställde parternas rättigheter och skyldigheter, så att de hade möjlighet att slå fast att oskäliga villkor i dessa handlingar inte skulle tillämpas.
25Den nationella domstolen, som har hänvisat till dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová ( C‑377/14 , EU:C:2016:283 , punkt 50 ), hyser tvivel om huruvida inte förfarandet för betalningsföreläggande som genomförs på grundval av ett utdrag ur en banks bokföring gör det orimligt svårt eller till och med omöjligt för konsumenten att utöva sina rättigheter inom ramen för konsumentskyddet, framför allt i enlighet med direktiven 93/13 och 2008/48, eftersom domstolen inte förmedlats några omständigheter avseende det rättsliga förhållandet mellan konsumenten och banken, och eftersom konsumenterna påförs hela bevisbördan.
26Det är mot denna bakgrund som Sąd Rejonowy w Siemianowicach Śląskich (distriktsdomstolen i Siemianowice Śląskie) beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Ska bestämmelserna i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, särskilt artikel 6.1 och artikel 7.1, samt bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG, särskilt artiklarna 10 och 22.1, tolkas så, att de utgör hinder för en bank (kreditgivare) att göra gällande en fordran mot en konsument (kredittagare) på grundval av ett kontoutdrag som undertecknats av en person med behörighet att avge förklaringar avseende bankens ekonomiska rättigheter och skyldigheter och som försetts med en bankstämpel, samt ett kvitto på delgivning av ett skriftligt betalningsföreläggande till gäldenären, inom ramen för förfarandet för betalningsföreläggande enligt artikel 485.3 och följande punkter i civilprocesslagen (Kodeks postępowania cywilnego)?”
27Om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis eller inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, får domstolen – enligt artikel 99 i dess rättegångsregler – på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat.
28I detta avseende konstaterar domstolen att den i domen av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17 , EU:C:2018:711 ) hade att besvara liknande frågor från samma hänskjutande domstol. Tolkningen av unionsrätten i den domen är alltså även relevant för svaret på förevarande fråga.
29Även om det aktuella målet vid den nationella domstolen skiljer sig från det mål som gav upphov till domen av den 13 september 2018, Profi Credit Polska ( C‑176/17 , EU:C:2018:711 ), i den mån som det i det nationella målet aktuella betalningsföreläggandet utfärdades på grundval av ett utdrag ur en banks bokföring, i enlighet med artikel 485.3 i KPC, och inte på grund av ett skuldebrev, i enlighet med artikel 485.2 i KPC, avser båda dessa mål samma processuella regler om förfarandet för betalningsförelägganden.
30Under dessa omständigheter är det lämpligt att tillämpa artikel 99 i rättegångsreglerna i förevarande mål.
31Eftersom det i direktiv 2008/48 inte har gjorts någon harmonisering på området för utdrag av bankers bokföring som omständighet som möjliggör återkrav av en skuld som följer av ett konsumentkreditavtal, är artikel 22.1 inte tillämplig under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet (se, analogt, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkt 36 ).
32Följaktligen ska tolkningsfrågan endast besvaras mot bakgrund av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 samt artikel 10 i direktiv 2008/48.
33Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 6 och 7.1 i direktiv 93/13 samt artikel 10 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken det är möjligt att utfärda ett betalningsföreläggande på grundval av ett utdrag ur en banks bokföring, som bevis för en fordran som härrör från ett konsumentkreditavtal, när den domstol som prövar en ansökan om betalningsföreläggande saknar befogenhet att pröva förekomsten av eventuellt oskäliga villkor i detta avtal och att försäkra sig om att avtalet innehåller den information som avses i nämnda artikel 10.
34Domstolen erinrar inledningsvis om att medlemsstaterna, enligt det första ledet i artikel 6.1 i direktiv 93/13, ska föreskriva att oskäliga villkor i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten.
35Med tanke på beskaffenheten och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som ges konsumenterna, vilka befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkarna, kräver direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i det direktivet, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel ”för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter” (se dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkt 40 och där angiven rättspraxis).
36I detta sammanhang påpekar domstolen att enligt dess fasta praxis har den nationella domstolen en skyldighet att, under förutsättning att den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren (se dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkt 42 och där angiven rättspraxis).
37I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att den under den första etappen av förfarandet för betalningsföreläggande enbart kan kontrollera den formella riktigheten av utdrag ur bankens bokföring. Den hänskjutande domstolen har uppgett att den inte förfogar över alla de faktiska och rättsliga omständigheter som rör det aktuella kreditavtalet.
38Härav följer att en nationell domstol, under sådana omständigheter som dem i det nationella målet, inte kan pröva huruvida ett avtalsvillkor eventuellt är oskäligt i den mån den inte förfogar över alla faktiska och rättsliga omständigheter i detta avseende (se, analogt, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkt 47 ).
39Även om det är uppenbart, såsom den polska regeringen har angett i sitt yttrande till domstolen, att det av artikel 486.1 i KPC framgår att ordföranden för den dömande avdelningen kan kalla till förhandling, utom om ärendet trots allt kan avgöras på handlingarna, vilket skulle göra det möjligt att undersöka det berörda konsumentkreditavtalet, påverkas denna möjlighet för avdelningsordföranden av att det saknas tillräckliga uppgifter för att grunda ett betalningsföreläggande. Mot bakgrund av den hänskjutande domstolens påpekanden är ett sådant villkor inte uppfyllt i förevarande fall (se, analogt, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkterna 48 – 50 ).
40Även om EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF är behörig att utifrån artikel 7 i direktiv 93/13 fastställa de kriterier som definierar ramarna för att ex officio bedöma efterlevnaden av de skyldigheter som följer av detta direktiv, ankommer det på den nationella domstolen att pröva huruvida en bestämmelse som artikel 486.1 i KPC är ägnad att tillhandahålla den nationella domstolen en sådan ram (se dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkt 52 ).
41Den hänskjutande domstolen har också gjort gällande att prövningen av det rättsliga förhållandet med anledning av konsumentkreditavtalet endast görs för det fall konsumenten bestrider betalningsföreläggandet.
42I detta avseende konstaterar domstolen att även om förfarandet vid den nationella domstolen endast avser den första etappen i förfarandet, måste förfarandet ändå bedömas i sin helhet, inbegripet såväl den första etappen, före bestridandet av betalningsföreläggandet, som den andra, som följer efter bestridandet (se dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkt 54 ).
43I avsaknad av unionsrättslig harmonisering av förfaranden för bedömningen av avtalsvillkor som påstås vara oskäliga, ska dessa omfattas av medlemsstaternas nationella rättsordningar, emellertid under förutsättning att likvärdighetsprincipen och rätten till ett effektivt rättsmedel, som föreskrivs i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, beaktas (se, analogt, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkt 57 ).
44Domstolen har inte tagit del av några omständigheter som ger anledning att betvivla att lagstiftningen i det nationella målet är förenlig med likvärdighetsprincipen (se dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkt 58 ).
45När det gäller rätten till ett effektivt rättsmedel konstaterar domstolen att skyldigheten enligt artikel 7.1 i direktiv 93/13, att fastställa processuella regler som säkerställer skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av direktiv 93/13 mot användningen av oskäliga villkor, inbegriper ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket även har stadfästs i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Detta skydd måste gälla såväl fastställandet av vilka domstolar som är behöriga att pröva en talan som grundar sig på unionsrätten, som fastställandet av de processuella reglerna för väckande av en sådan talan. För att avgöra om ett förfarande, såsom det som är i fråga i det nationella målet, strider mot rätten till ett effektivt rättsmedel måste den hänskjutande domstolen fastställa huruvida reglerna för ett bestridande enligt nationell lagstiftning inte medför en betydande risk för att de berörda konsumenterna inte lämnar in det nödvändiga bestridandet (se dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkterna 59 och 61 ).
46I förevarande fall följer det av artikel 491.1 i KPC att fristen för att inge ett bestridande är två veckor. Vidare måste svaranden enligt artikel 493.1 i KPC i sitt bestridande ange om betalningsföreläggandet bestrids i sin helhet eller endast delvis och, vid äventyr av avvisning, anföra de grunder och invändningar som görs gällande, ange faktiska omständigheter och förete bevisning. Sådana förfaranderegler med så kort frist medför en betydande risk för att konsumenterna inte inger något bestridande eller att det avvisas (se dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkterna 65 och 66 ).
47Dessutom följer det av artikel 19.4 i lagen om rättegångskostnader i tvistemål att svaranden ska ersätta tre fjärdedelar av rättegångskostnaderna om han eller hon överklagar ett betalningsföreläggande, vilket innebär att näringsidkaren endast måste betala en fjärdedel av dessa kostnader. Dessa kostnader i sig skulle kunna avskräcka en konsument från att överklaga. Konsumenten missgynnas särskilt, eftersom han eller hon i vilket fall som helst måste bära kostnader som är tre gånger högre än motpartens (se dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkterna 67 och 68 ).
48Sådana processuella regler som de som är i fråga i det nationella målet medför således en betydande risk för att de berörda konsumenterna inte inger det nödvändiga bestridandet, eftersom de dels kräver att konsumenten inom två veckor från dagen för delgivning av betalningsföreläggandet ska anföra de omständigheter och den bevisning som gör det möjligt för den nationella domstolen att göra denna bedömning, dels missgynnar konsumenten på grund av det sätt på vilket rättegångskostnaderna beräknas (se, analogt, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkterna 69 och 70 ).
49Mot bakgrund av det ovan anförda ska artikel 7.1 i direktiv 93/13 tolkas så, att den utgör hinder för ett förfarande enligt vilket ett betalningsföreläggande får utfärdas när den domstol som prövar en ansökan om betalningsföreläggande saknar befogenhet att undersöka om det eventuellt föreligger oskäliga villkor i detta avtal, eftersom reglerna för att utöva rätten att bestrida ett sådant betalningsföreläggande inte garanterar att konsumenternas rättigheter enligt detta direktiv iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17 , EU:C:2018:711 , punkt 71 ).
50När det gäller artikel 10 i direktiv 2008/48 erinrar domstolen om att denna bestämmelse innehåller en förteckning över de uppgifter som ska finnas med i kreditavtal för att konsumenten ska kunna fatta ett medvetet beslut.
51Den nationella domstolens prövning ex officio av huruvida de krav som följer av direktiv 2008/48 har iakttagits, utgör dessutom ett medel som är ägnat att uppnå det resultat som har fastslagits i artikel 10 i direktivet och att bidra till att förverkliga de mål som avses i skäl 31 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14 , EU:C:2016:283 , punkt 68 , och, analogt, beslut av den 16 november 2010, Pohotovosť, C‑76/10 , EU:C:2010:685 , punkt 41 och där angiven rättspraxis). Enligt domstolens praxis förutsätter denna skyldighet för den nationella domstolen att ex officio pröva att kraven i direktiv 2008/48 har iakttagits, att den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14 , EU:C:2016:283 , punkt 70 , och, analogt, dom den 4 juni 2009, Pannon GSM, C‑243/08 , EU:C:2009:350 , punkt 32 ).
52Eftersom den nationella domstolen, inom ramen för den första etappen av förfarandet, inte har tillgång till den information som skulle göra det möjligt att säkerställa att kraven på information till konsumenter har iakttagits, i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2008/48, eftersom betalningsföreläggandet utfärdats endast på grundval av en granskning av den formella riktigheten av ett utdrag ur bankens bokföring och eftersom formerna för utövande av rätten att överklaga ett sådant beslut inte gör det möjligt, av samma skäl som dem som anges i punkterna 46–48 i förevarande beslut, att garantera respekten för de rättigheter som konsumenten har enligt detta direktiv, ska artikel 10 i direktiv 2008/48 tolkas så, att den utgör hinder mot en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet.
53Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande: Artikel 7.1 i direktiv 93/13 och artikel 10 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken det är möjligt att utfärda ett betalningsföreläggande på grundval av ett utdrag ur en banks bokföring, som bevis för en fordran som härrör från ett konsumentkreditavtal, när den domstol som prövar en ansökan om betalningsföreläggande saknar befogenhet att pröva förekomsten av eventuellt oskäliga villkor i detta avtal och att försäkra sig om att avtalet innehåller den information som avses i nämnda artikel 10, eftersom reglerna för att utöva rätten att bestrida ett sådant betalningsföreläggande inte garanterar att konsumenternas rättigheter enligt detta direktiv iakttas.
54Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
Artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken det är möjligt att utfärda ett betalningsföreläggande på grundval av ett utdrag ur en banks bokföring, som bevis för en fordran som härrör från ett konsumentkreditavtal, när den domstol som prövar en ansökan om betalningsföreläggande saknar befogenhet att pröva förekomsten av eventuellt oskäliga villkor i detta avtal och att försäkra sig om att avtalet innehåller den information som avses i artikel 10, eftersom reglerna för att utöva rätten att bestrida ett sådant betalningsföreläggande inte garanterar att konsumenternas rättigheter enligt detta direktiv iakttas.
Underskrifter
(*1) Rättegångsspråk: polska.
Tekstas iš mūsų archyvo (Europos Sąjungos leidinių biuro „Cellar“ duomenys). Commission Decision 2011/833/EU — free reuse incl. commercial; attribution to EUR-Lex / Court of Justice of the European Union required; EUR-Lex is not the authentic record of the Court.