den 19 april 2012 (*1)
”Förordning (EG) nr 44/2001 — Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område — Behörighet avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden — Fastställande av den ort där skadan inträffade eller kan inträffa — En söktjänstleverantörs webbplats som använder en toppdomän som avser en medlemsstat — En annonsör som använder ett sökord som är identiskt med ett varumärke som registrerats i en annan medlemsstat”
I mål C-523/10,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Österrike) genom beslut av den 5 oktober 2010, som inkom till domstolen den 10 november 2010, i målet
Wintersteiger AG
mot
Products 4U Sondermaschinenbau GmbH,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano samt domarna M. Safjan (referent), A. Borg Barthet, E. Levits och J.-J. Kasel,
generaladvokat: P. Cruz Villalón,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
och efter att den 16 februari 2012 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
1Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( EGT L 12, 2001, s. 1 ).
2Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Wintersteiger AG (nedan kallat Wintersteiger), etablerat i Österrike, och å andra sidan Products 4U Sondermaschinenbau GmbH (nedan kallat Products 4U), etablerat i Tyskland. Målet grundar sig på en talan som väckts av Wintersteiger där det yrkats förbud för Products 4U att använda det österrikiska varumärket ”Wintersteiger” som sökord på en avgiftsbelagd söktjänsts webbplats.
3Av skäl 2 i ingressen till förordning nr 44/2001 framgår att förordningen tar sikte på att införa ”bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt”, detta för att den inre marknaden ska fungera väl.
4I skäl 11 i förordningen anges följande:
”Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning. I fråga om juridiska personer bör hemvisten definieras autonomt så att de gemensamma reglerna blir klara och behörighetskonflikter kan undvikas.”
5I skäl 12 i förordningen anges följande:
”Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.”
Artikel 2.1 i samma förordning återfinns under avsnitt 1, ”Allmänna bestämmelser”, som utgör en del av kapitel II med rubriken ”Domstols behörighet”. I nämnda bestämmelse föreskrivs följande:
”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”
6I artikel 3.1 i förordning nr 44/2001, även den under avsnitt 1, anges följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”
7I artikel 5.3 i denna förordning, under avsnitt 2 med rubriken ”Särskilda behörighetsregler” i kapitel II, föreskrivs följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat
...
...”
8Artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar ( EUT L 299, s. 25 ), med rubriken ”Rättigheter som är knutna till ett varumärke”, har följande lydelse:
”Det registrerade varumärket ger innehavaren en ensamrätt. Innehavaren har rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i näringsverksamhet använda
…”
9Wintersteiger är ett företag som är etablerat i Österrike och som tillverkar och säljer skid- och snowboardservicemaskiner samt reservdelar och tillbehör över hela världen. Sedan år 1993 är företaget innehavare av det österrikiska varumärket Wintersteiger.
10Products 4U, som har sitt säte i Tyskland, är även detta ett företag som utvecklar och säljer skid- och snowboardservicemaskiner. Dessutom säljer företaget tillbehör till maskiner från andra tillverkare, däribland Wintersteiger. Dessa tillbehör, som Products 4U benämner ”Wintersteiger-Zubehör” (”Wintersteiger-tillbehör”), kommer inte från Wintersteiger och har inte heller godkänts av företaget. Liksom Wintersteiger bedriver Products 4U verksamhet i hela världen och saluför sina produkter även i Österrike.
11Products 4U har sedan den 1 december 2008 bokat ”Wintersteiger” som sökord (AdWord) i det annonseringssystem som utvecklats av den internetbaserade söktjänstleverantören Google. Bokningen, som var begränsad till Googles tyska toppdomäns webbplats, google.de, innebar att en internetanvändare som skrev in sökordet Wintersteiger i söktjänstens sökmotor, som första sökresultat fick en länk till företaget Wintersteigers webbplats. Samma sökord genererade emellertid dessutom en annons för Products 4U till höger på skärmen, under rubriken ”Anzeige” (”annonser”). Annonsen hade rubriken ”Skiwerkstattzubehör” (”tillbehör för skidverkstäder”) i blå, understruken text. Därunder stod orden ”Ski und Snowboardmaschinen” (”skid- och snowboardmaskiner”) samt”Wartung und Reparatur” (”underhåll och reparation”) på två rader. I den understa raden angavs Products 4U:s internetadress med gröna bokstäver. Klickade internetanvändaren på rubriken ”Skiwerkstattzubehör” (”tillbehör för skidverkstäder”) förflyttades han eller hon till utbudet av ”Wintersteiger-Zubehör” (”Wintersteiger-tillbehör”) på Products 4U:s webbplats. Annonsen på google.de saknade uppgift om att det inte förelåg något ekonomiskt samband mellan Products 4U och Wintersteiger. Products 4U har för övrigt inte satt in någon AdWords-annons med sökbegreppet Wintersteiger på Googles webbplats med nationell toppdomän för Österrike, google.at.
12Under åberopande av att Products 4U:s annons på google.de utgjorde ett intrång i dess österrikiska varumärke väckte Wintersteiger talan mot Products 4U vid österrikisk domstol och yrkade att företag skulle förpliktas att upphöra med varumärkesintrånget. Som rättslig grund för att österrikisk domstol är behörig att pröva målet åberopade Wintersteiger artikel 5.3 i förordning nr 44/2001. Företaget gjorde gällande att google.de var åtkomligt även från Österrike samt att söktjänsten tillhandahölls på tyska.
13Products 4U motsatte sig i första hand att österrikiska domstolar var internationellt behöriga och i andra hand att det var fråga om något intrång i varumärket Wintersteiger. Företaget anförde att google.de uteslutande riktade sig till tyska användare och att den omtvistade annonsen följaktligen enbart var avsedd för tyska kunder.
14Den nationella domstolen i första instans ansåg att webbplatsen google.de visserligen var tillgänglig för internetanvändare i Österrike, men då Google erbjöd sina tjänster under länderspecifika toppdomäner fick det antas att webbplatsen google.de enbart riktade sig till Tyskland. Följaktligen ansåg domstolen att den saknade behörighet att pröva Wintersteigers talan. Appellationsdomstolen ansåg sig däremot internationellt behörig men fann vid sin prövning att Wintersteiger inte var innehavare till någon rättighet och ogillade därför talan.
15Domen överklagades till Oberster Gerichtshof, varvid frågan uppstod under vilka förutsättningar användningen av det österrikiska varumärket Wintersteiger i reklam på en webbplats med den landspecifika toppdomänen ”de” kan skapa behörighet för en domstol i Österrike enligt artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 att pröva en talan om förbud mot användningen av det österrikiska varumärket. Det var mot denna bakgrund som Oberster Gerichtshof beslutade att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska formuleringen ”ort där skadan inträffade eller kan inträffa” i artikel 5.3 [i förordning nr 44/2001] – när det hävdas att en person som är etablerad i en annan medlemsstat gjort sig skyldig till varumärkesintrång i domstolsstaten på grund av att ett sökord (AdWord) som är identiskt med detta varumärke används i en söktjänst på internet som erbjuder tjänster under olika länderspecifika toppdomäner – tolkas så,
2) För det fall fråga [1.c] besvaras jakande: Vilka kriterier gäller för att avgöra huruvida behörighet enligt artikel 5.3 [i förordning nr 44/2001] föreligger avseende användning av ett varumärke från domstolsstaten i form av sökord (AdWord) på en söktjänsts webbplats med en annan toppdomän än den i domstolsstaten?”
16Den nationella domstolen har ställt dessa frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i vilka kriterier som gäller för att avgöra huruvida en domstol är behörig, enligt artikel 5.3 i förordning nr 44/2001, att pröva en talan om intrång i ett i en medlemsstat registrerat varumärke, vilken talan har väckts på grund av att en annonsör använt ett sökord som är identiskt med varumärket på en söktjänsts webbplats med en toppdomän som betecknar en annan medlemsstat än den där varumärket registrerats.
17Det bör härvid inledningsvis påpekas att bestämmelsen om särskild behörighet i artikel 5.3 i förordningen, med avsteg från principen att talan ska väckas där svaranden har hemvist, grundas på att det finns ett särskilt nära samband mellan tvisten och domstolen i den ort där skadan inträffade, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande gör det befogat att denna domstol ges behörighet (dom av den 25 oktober 2011 i de förenade målen C-509/09 och C-161/10, eDate Advertising m.fl., REU 2011, s. I-10269, punkt 40).
18Domstolen erinrar också om att uttrycket ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” i artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 avser både den ort där skadan uppkom och den där den skadevållande händelsen inträffade, vilket medför att talan kan väckas mot svaranden vid domstolen på den av dessa två orter som käranden väljer (domen i de ovannämnda förenade målen eDate Advertising m.fl., punkt 41 och däri angiven rättspraxis).
19Dessa båda orter kan utgöra en avgörande anknytning avseende domstols behörighet eftersom var och en av dem, beroende på omständigheterna, kan erbjuda en särskilt användbar indikation såvitt avser bevisningen och organiseringen av processen (domen i de ovannämnda förenade målen eDate Advertising m.fl., punkt 41 och däri angiven rättspraxis).
20Vad avser orten där skadan uppkom har domstolen redan tidigare framhållit att denna ort är den där omständigheten som kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar har orsakat skada (dom av den 16 juli 2009 i mål C-189/08, Zuid-Chemie, REG 2009, s. I-6917 , punkt 26).
21Såvitt avser internet har domstolen därutöver slagit fast att vid en påstådd kränkning av personlighetsskyddet, så kan den person som anser sig ha blivit kränkt av innehållet på en webbplats väcka talan om ersättning för hela skadan vid domstolarna i den medlemsstat där käranden har sitt centrum för sina intressen (domen i de ovannämnda förenade målen eDate Advertising m.fl., punkt 52).
22Domstolen har i anslutning härtill även slagit fast att kriteriet avseende den skadelidandes centrum för sina intressen är förenligt med behörighetsreglernas syfte att uppnå förutsebarhet, eftersom detta gör det möjligt för käranden att utan svårighet avgöra vid vilken domstol talan ska väckas och för svaranden att rimligen förutse var talan kan väckas mot honom eller henne (domen i de ovannämnda förenade målen eDate Advertising m.fl., punkt 50).
23Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 20 i sitt förslag till avgörande utgick detta resonemang emellertid från det specifika sammanhanget rörande kränkningar av personlighetsskyddet, och det kan inte vara tillämpligt för att avgöra en domstols behörighet avseende sådana kränkningar av immateriella rättigheter som gjorts gällande i målet vid den nationella domstolen.
24Till skillnad från en situation där någon anser sig ha blivit utsatt för en kränkning av personlighetsskyddet, vilket man är skyddad mot i samtliga medlemsstater, är det skydd som följer av en nationell varumärkesregistrering i princip territoriellt avgränsat till att endast gälla i den medlemsstat där varumärket är registrerat, vilket innebär att varumärkesinnehavaren som huvudregel inte kan åberopa detta skydd utanför den staten.
25Prövningen av frågan huruvida varumärkesintrång föreligger på grund av användning i reklamsyfte av ett kännetecken som är identiskt med ett nationellt varumärke på en webbplats som endast använder en annan nationell toppdomän än registreringsstatens, omfattas emellertid av den behöriga domstolens prövning i sak utifrån tillämpliga materiella bestämmelser.
26I en situation som den nu aktuella, som rör behörighet att pröva en talan om intrång i ett nationellt varumärke, talar både kravet på förutsebarhet och på god rättsskipning för att domstolarna i den medlemsstat där rättigheten åtnjuter skydd ska anses behöriga såsom belägna på den ort där skadan uppkom.
27Det är nämligen domstolarna i den medlemsstat där varumärket i fråga har registrerats som är bäst skickade att pröva – med beaktande av domstolens tolkning av direktiv 2008/95, i synnerhet i dom av den 23 mars 2010 i de förenade målen C-236/08–C-238/08, Google France och Google (REU 2010, s. I-2417), samt dom av den 12 juli 2011 i mål C-324/09, L’Oréal m.fl. (REU 2011, s. I-6011) – huruvida, i en sådan situation som den nu aktuella, det föreligger något faktiskt intrång i det skyddade nationella varumärket. Dessa domstolar är behöriga att pröva dels den samlade skada som varumärkesinnehavaren påstår sig ha lidit av varumärkesintrånget, dels ett yrkande om upphörande av detta intrång.
28En talan rörande intrång i ett i en medlemsstat registrerat varumärke, vilken talan har väckts på grund av att en annonsör använt ett sökord som är identiskt med varumärket på en söktjänsts webbplats med en annan medlemsstats toppdomän, får därför anses kunna väckas vid domstolarna i den medlemsstat där varumärket är registrerat.
29Vad vidare avser orten där den skadevållande händelsen inträffade, bestående i ett påstått intrång i ett nationellt varumärke på grund av användning av ett sökord som är identiskt med varumärket på en söktjänst med en annan medlemsstats toppdomän, finner domstolen att den territoriella begränsningen av skyddet för ett nationellt varumärke inte är sådan att den utesluter internationell behörighet för andra domstolar än de som är belägna i den medlemsstat där varumärket är registrerat.
30Enligt fast rättspraxis ska bestämmelserna i förordning nr 44/2001 tolkas självständigt och med hänsyn tagen till förordningens systematik och syften (domen i de ovannämnda förenade målen eDate Advertising m.fl., punkt 38 och däri angiven rättspraxis). Bland dessa syften återfinns syftet att uppnå förutsebarhet när det gäller avgörandet av domstolars behörighet samt syftet att garantera en god rättsskipning och ett ändamålsenligt förfarande.
31Det har bland annat slagits fast att orten där den påstått skadevållande händelsen inträffade kan utgöra en avgörande anknytning avseende domstols behörighet, eftersom denna ort kan erbjuda en särskilt användbar indikation såvitt avser bevisningen och organiseringen av processen.
32I en situation som den nu aktuella består denna användbara indikation, som är kopplad till orten där den skadevållande händelsen inträffade, bland annat i att domstolen på den orten lätt kan administrera bevisning avseende händelsen.
33När det påstås att det föreligger ett intrång i ett nationellt varumärke som är registrerat i en medlemsstat – bestående i att en söktjänsts webbplats visar en annons till följd av användningen av ett sökord som är identiskt med detta varumärke – ska den skadevållande händelsen inte anses utgöras av visningen av själva annonsen, utan annonsörens handlande som utlöste den tekniska process, med på förhand givna parametrar, som ledde till visningen av annonsen som annonsören skapat för sin egen marknadsföring.
34Såsom domstolen även angett beträffande tolkningen av direktivet om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, så är det nämligen annonsören, när han eller hon väljer ett sökord som är identiskt med varumärket, som använder varumärket i sin näringsverksamhet, och inte söktjänstleverantören (domen i de ovannämnda förenade målen Google France och Google, punkterna 52 och 58). Den avgörande faktorn för ett potentiellt varumärkesintrång ligger således i annonsörens handlande när han eller hon tar hjälp av en söktjänst för sin egen marknadsföring.
35Tekniskt sett utförs visserligen det avgörande steget för visningen av annonsen i slutändan med hjälp av en server tillhörande den söktjänstleverantör som annonsören använder sig av. Eftersom platsen där servern är uppställd är osäker kan denna – med hänsyn till behörighetsreglernas syfte att uppnå förutsebarhet – emellertid inte anses utgöra den ort där den skadevållande händelsen inträffade vid tillämpningen av artikel 5.3 i förordning nr 44/2001.
36Däremot finns det anledning att bestämma att annonsörens etableringsort är den ort där det beslut fattades som utlöste den process som ledde till visningen på internet, då denna ort är otvetydig och identifierbar, såväl för käranden som för svaranden, och då denna ort innebär att bevis- och processföringen underlättas.
37Av det anförda följer att en talan rörande ett påstått intrång i ett i en medlemsstat registrerat varumärke, vilken talan har väckts på grund av att en annonsör använt ett sökord som är identiskt med varumärket på en söktjänsts webbplats med en annan medlemsstats toppdomän, även kan väckas vid domstolarna i den medlemsstat där annonsören har sin etableringsort.
38Mot bakgrund av det ovan anförda ska artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 tolkas på följande sätt. En talan rörande intrång i ett i en medlemsstat registrerat varumärke, vilken talan har väckts på grund av att en annonsör använt ett sökord som är identiskt med varumärket på en söktjänsts webbplats med en annan medlemsstats toppdomän, kan väckas antingen vid domstolarna i den medlemsstat där varumärket är registrerat eller vid domstolarna i den medlemsstat där annonsören har sin etableringsort.
39Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en talan rörande intrång i ett i en medlemsstat registrerat varumärke, vilken talan har väckts på grund av att en annonsör använt ett sökord som är identiskt med varumärket på en söktjänsts webbplats med en annan medlemsstats toppdomän, kan väckas antingen vid domstolarna i den medlemsstat där varumärket är registrerat, eller vid domstolarna i den medlemsstat där annonsören har sin etableringsort.
Underskrifter
(*1) Rättegångsspråk: tyska.
Tekstas iš mūsų archyvo (Europos Sąjungos leidinių biuro „Cellar“ duomenys). Commission Decision 2011/833/EU — free reuse incl. commercial; attribution to EUR-Lex / Court of Justice of the European Union required; EUR-Lex is not the authentic record of the Court.