MÅLET MARGUŠ mot KROATIEN
(Ansökan nr 4455/10)
27 maj 2014
Denna dom är slutlig men kan bli föremål för redaktionella ändringar.
I målet Marguš mot Kroatien
meddelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, sammanträdande som stor kammare bestående av:
Dean Spielmann, president,
Josep Casadevall,
Guido Raimondi,
Ineta Ziemele, tillfälligt utsedd domare,
Mark Villiger,
Isabelle Berro-Lefèvre,
Corneliu Bîrsan,
Ján Šikuta,
Ann Power-Forde,
Işıl Karakaş,
Nebojša Vučinić,
Kristina Pardalos,
Angelika Nußberger,
Helena Jäderblom,
Krzysztof Wojtyczek,
Faris Vehabović,
Dmitry Dedov, domare,
och Lawrence Early, jurist,
efter enskilda överläggningar den 26 juni och 23 oktober 2013, samt den 19 mars 2014,
följande dom, vilken antogs sistnämnda datum:
1Målet har sitt ursprung i ett klagomål (ansökan nr 4455/10) mot Republiken Kroatien. Det ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av en kroatisk medborgare, Fred Marguš (”klaganden”), den 31 december 2009.
2Klaganden, som hade beviljats rättshjälp, företräddes av P. Sabolić, en advokat verksam i Osijek. Den kroatiska regeringen (”regeringen”) företräddes av sitt ombud, Š. Stažnik.
3Klaganden hävdade bland annat att hans rätt till en rättvis rättegång hade kränkts genom att samma domare hade lett båda brottmålsförfarandena mot honom och att han hade förts ut ur rättssalen vid den avslutande förhandlingen i det andra brottmålsförfarandet. Han klagade även över att hans rätt att inte åtalas två gånger hade kränkts.
4Klagomålet tilldelades domstolens första sektion (regel 52.1 i domstolsreglerna). Den 5 september 2011 beslutade sektionens vicepresident att informera regeringen om klagomålet.
5Den 13 november 2012 meddelade en kammare bestående av A. Kovler, president; N. Vajić, P. Lorenzen, E. Steiner, K. Hajiyev, L-A. Sicilianos och E. Møse, domare; samt S. Nielsen, sektionens justitiesekreterare, sin dom. Den förklarade enhälligt klagomålet enligt artikel 6 i konventionen rörande domare M.K.:s opartiskhet och klagandens avlägsnande från rättssalen, samt klagomålet enligt artikel 4 i protokoll nr 7, admissible och fastslog enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av någon av dessa bestämmelser.
6Den 27 december 2012 yrkade klaganden att målet skulle hänskjutas till den stora kammaren i enlighet med artikel 43 i konventionen, och den stora kammarens panel biföll yrkandet den 18 mars 2013.
7Den stora kammarens sammansättning fastställdes enligt bestämmelserna i artikel 26.4 och 26.5 i konventionen samt regel 24 i domstolsreglerna.
8Såväl klaganden som regeringen lämnade in ytterligare skriftliga yttranden (regel 59.1) i sakfrågan.
9Dessutom inhämtades tredjepartskommentarer från en grupp akademiska experter knutna till Middlesex University London, som av den stora kammarens president givits tillstånd att intervenera i det skriftliga förfarandet (artikel 36.2 i konventionen och regel 44.2).
10En offentlig förhandling ägde rum i Mänskliga rättigheter-byggnaden, Strasbourg, den 26 juni 2013 (regel 59.3).
Där inställde sig inför domstolen:
a) för regeringen Š. Stažnik, ombud,
J. Dolmagić,
N. Katić, rådgivare,
b) för klaganden P. Sabolić, biträde.
Domstolen hörde anföranden från P. Sabolić och Š. Stažnik, samt deras svar på frågor från domarna Kalaydjieva, Vučinić och Turković.
11Efter förhandlingen beslutades att Ksenija Turković, den domare som valts för Kroatien, inte kunde döma i målet (regel 28). Regeringen utsåg därför Ineta Ziemele, den domare som valts för Lettland, att döma i hennes ställe (artikel 26.4 i konventionen och regel 29.1). Följaktligen blev den första suppleanten, domare Ann Power-Forde, fullvärdig ledamot av den stora kammaren. Domare Zdravka Kalaydjieva drog sig tillbaka från målet och ersattes av den andra suppleanten, domare Ján Šikuta. Domare André Potocki drog sig tillbaka från målet och ersattes av den tredje suppleanten, domare Angelika Nuβberger (regel 28).
12Klaganden föddes 1961 och avtjänar för närvarande ett fängelsestraff i statsfängelset Lepoglava.
A. Det första brottmålsförfarandet mot klaganden (nr K‑4/97)
13Den 19 december 1991 inlämnade polismyndigheten i Osijek en brottsanmälan mot klaganden och fem andra personer till Osijeks distriktsdomstol. Där anklagade man klaganden, en medlem i den kroatiska armén, för att ha dödat flera civila.
14Den 20 april 1993 åtalade Osijeks militäråklagare klaganden inför Osijeks distriktsdomstol för mord, grov misshandel, utsättande för livsfara och risk för förlust av egendom, samt stöld. Den relevanta delen av åtalet lyder som följer (i inofficiell översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta dokument):
1besköt den 20 november 1991 cirka kl. 07.00 i Čepin ... fyra gånger S.B. med ett automatvapen ... vilket fick till följd att S.B. avled;
...
2besköt på samma gång som under (1) ... flera gånger V.B. med ett automatvapen ... vilket fick till följd att V.B. avled;
...
3förde den 10 december 1991 N.V. till skogen ‘Vrbik’ mellan Čepin och Ivanovac ... och besköt honom två gånger med ett automatvapen ... vilket fick till följd att N.V. avled;
...
4besköt på samma gång och plats som under (3) ... flera gånger Ne.V. med ett automatvapen ... vilket fick till följd att hon avled;
...
6kastade den 28 augusti 1991 cirka kl. 03.00 in en sprängladdning i verksamhetslokaler i Čepinski Martinovec ... vilket orsakade materiella skador;
...
7placerade den 18 november 1991 kl. 00.35 i Čepin en sprängladdning i ett hus ... vilket orsakade materiella skador ...;
...
8besköt den 1 augusti 1991 kl. 15.30 i Čepin ... R.C., vilket åsamkade honom lindriga skador, och sparkade sedan ... V.Ž. ... , vilket åsamkade honom allvarlig kroppsskada ... samt sparkade även R.C. ... , vilket åsamkade honom ytterligare lindriga skador ...;
...
9stal mellan den 26 september och 5 oktober 1991 i Čepin ... flera vapen och kulor ...;
...”
Han anklagades vidare för att ha tillskansat sig flera traktorer och andra maskiner tillhörande andra personer.
15Den 25 januari 1996 lade Osijeks biträdande militäråklagare ned åtalspunkterna 3, 4, 6, 7 och 9 liksom åtalet för tillskansandet av egendom tillhörande andra. En ny åtalspunkt lades till, enligt vilken klaganden anklagades för att den 20 november 1991 cirka kl. 07.00 i Čepin, ha skjutit ett barn, Sl.B., vilket åsamkade honom allvarlig kroppsskada. Den tidigare åtalspunkten 8 blev därmed punkt 4.
16Den 24 september 1996 antogs den allmänna amnestilagen. Där föreskrevs att en allmän amnesti skulle tillämpas med avseende på alla brott som begåtts i samband med kriget i Kroatien mellan den 17 augusti 1990 och den 23 augusti 1996, med undantag för de gärningar som utgjorde de allvarligaste kränkningarna av humanitär lag eller krigsförbrytelser, inklusive folkmord (se stycke 27 nedan).
17Den 24 juni 1997 avslutade Osijeks distriktsdomstol, sammanträdande som en panel under ledning av domare M.K., förfarandet i enlighet med den allmänna amnestilagen. Den relevanta delen av detta beslut har följande lydelse:
”Osijeks distriktsdomstol ... har den 24 juni 1997 beslutat följande: brottmålet mot den tilltalade Fred Marguš för två fall av mord ... grov misshandel ... och utsättande för livsfara och risk för förlust av egendom ... grundade på det åtal som väckts av Osijeks statliga distriktsåklagarmyndighet ... den 10 februari 1997 ska avslutas enligt sektion 1.1 och 1.3 samt sektion 2.2 i den allmänna amnestilagen.
...
Resonemang
Enligt åtalet från Osijeks statliga militäråklagarmyndighet nr Kt-1/93 den 20 april 1993 anklagades Fred Marguš för tre fall av grovt mord enligt artikel 35.1 i strafflagen; ett fall av grovt mord enligt artikel 35.2.2 i strafflagen; två fall av utsättande för livsfara och risk för förlust av egendom ... enligt artikel 153.1 i strafflagen; ett fall av grov misshandel enligt artikel 41.1 i strafflagen; ett fall av stöld av vapen eller annan stridsutrustning enligt artikel 223.1 och 223.2 i strafflagen; och ett fall av grov stöld enligt artikel 131.2 i strafflagen ...
Ovanstående åtal förändrades betydligt vid en förhandling som hölls den 25 januari 1996 inför Osijeks militärdomstol, när den biträdande militäråklagaren lade ned vissa av åtalspunkterna och förändrade den faktiska och rättsliga beskrivningen samt den rättsliga klassificeringen av vissa av brotten.
Alltså åtalades den tilltalade Fred Marguš för två fall av mord enligt artikel 34.1 i strafflagen, ett fall av grov misshandel enligt artikel 41.1 i strafflagen och ett fall av utsättande för livsfara och risk för förlust av egendom ... enligt artikel 146.1 i strafflagen ...
Efter att militärdomstolarna avskaffats överlämnades ärendet till Osijeks statliga distriktsåklagarmyndighet, vilken tog över åtalet med samma åtalspunkter och yrkade att förfarandet skulle fortsätta inför Osijeks distriktsdomstol. Denna överlämnade ärendet till en tredomarpanel inom ramen för tillämpning av den allmänna amnestilagen.
Efter att ha granskat ärendet ansåg denna panel att omständigheterna i sektion 1.1 och 1.3 samt sektion 2.2 i den allmänna amnestilagen hade uppfyllts och att den tilltalade inte var utesluten från amnesti.
Ovanstående lag föreskriver en allmän amnesti avseende brott begångna under aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna ... i Republiken Kroatien. Den allmänna amnestin avser brott begångna mellan den 17 augusti 1990 och den 23 augusti 1996.
Den allmänna amnestin utesluter endast förövarna av de grövsta brotten mot humanitär lag vilka utgör krigsförbrytelser, och vissa brott förtecknade i sektion 3 i den allmänna amnestilagen. Den utesluter även förövarna av andra brott enligt strafflagen ... vilka inte begicks under aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna och vilka inte är sammankopplade med aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna i Kroatien.
Den tilltalade, Fred Marguš, åtalas för tre brott begångna i Čepin den 20 november 1991 och ett brott begånget i Čepin den 1 augusti 1991.
De tre första av dessa brott avser den svåraste perioden och tiden för de allvarligaste attackerna mot Osijek och östra Kroatien omedelbart efter Vukovars fall, och tiden för de hårdaste striderna om Laslovo. I dessa strider utmärkte sig den tilltalade som en kombattant som uppvisade exceptionellt mod och som rekommenderades för befordran till löjtnant av befälhavaren för den tredje bataljonen av den 106:e brigaden inom den kroatiska armén; denne var hans överordnade officer vid den tidpunkten.
Under den kritiska perioden för de tre första brotten agerade den tilltalade i sin roll som medlem i den kroatiska armén. Under denna den svåraste perioden, när han agerade som befälhavare för en enhet, försökte han hindra att ett samhälle föll i fiendehänder när det fanns en omedelbar fara för att detta skulle hända. Det fjärde brottet begicks den 1 augusti 1991, när den tilltalade agerade i sin roll som tjänstgörande medlem av reservstyrkorna i Čepin och var klädd i militär kamouflageuniform och använde militära vapen.
...
Den tilltalades gärningar, med tanke på tiden och platsen för de aktuella händelserna, var nära förknippade med aggressionen, det väpnade upproret och de väpnade konflikterna i Kroatien, och utfördes under den period som den allmänna amnestilagen avsåg.
...
Mot denna bakgrund finner domstolen att alla de lagstadgade villkoren för tillämpning av den allmänna amnestilagen har uppfyllts ...”
18Vid ett ospecificerat datum ingav riksåklagaren en begäran om skydd av laglighet (zahtjev za zaštitu zakonitosti) till högsta domstolen, där man yrkade att den skulle fastslå att sektion 3.2 i den allmänna amnestilagen hade kränkts.
19Den 19 september 2007 fastslog högsta domstolen, när den fattade sitt beslut om denna begäran, att ovanstående avgörande i Osijeks distriktsdomstol den 24 juni 1997 utgjorde ett brott mot sektion 3.2 i den allmänna amnestilagen. De relevanta delarna av högsta domstolens beslut hade följande lydelse:
”...
Sektion 1.1 i den allmänna amnestilagen föreskriver en allmän amnesti från åtal och lagföring för förövarna av brott begångna i samband med aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna ... i Kroatien. Enligt punkt 3 i samma sektion avser amnestin brott begångna mellan den 17 augusti 1990 och den 23 augusti 1996. ...
För korrekt tolkning av dessa bestämmelser – utöver det allmänna villkoret att brottet i fråga måste ha begåtts mellan den 17 augusti 1990 och den 23 augusti 1996 (vilket har uppfyllts i föreliggande fall) – måste det finnas en direkt och betydande koppling mellan brottet och aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna. Denna tolkning är i enlighet med den allmänna principen att den som begår ett brott ska stå till svars för det. Därför ska bestämmelserna ovan tolkas på ett grannlaga sätt, med erforderlig försiktighet, så att amnestin inte blir en självmotsägelse och leder till ett ifrågasättande av det syfte för vilket lagen i fråga antogs. Därför ska uttrycket ‘i samband med aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna’, som används i den allmänna amnestilagen, vilken inte specifikt definierar denna kopplings natur, tolkas som att kopplingen måste vara direkt och betydande.
...
En del av faktabeskrivningen av de brott som den tilltalade Fred Marguš står åtalad för ..., vilken antyder viss koppling till aggressionen mot Republiken Kroatien eller det väpnade upproret och de väpnade konflikterna i Kroatien, avser ankomsten till Čepin av offren för dessa brott – S.B., V.B. och den minderåriga Sl.B. – tillsammans med deras grannar, efter att de alla hade flytt från byn Ivanovac på grund av attacken från den så kallade ‘Jugoslaviska folkarmén’. Det bör betonas att det inte är omtvistat att den tilltalade Fred Marguš tillhörde den kroatiska armén. Emellertid är dessa omständigheter inte sådana att de utgör en så direkt koppling till aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna i Kroatien som krävs för att omfattas av den allmänna amnestilagen.
Beskrivningen av de faktiska förhållandena runt brotten under punkt 4 av åtalet anger att den tilltalade begick dessa handlingar som medlem av reservstyrkorna i Čepin, efter att hans tjänstgöring hade avslutats. Denna omständighet i sig själv representerar inte någon betydande koppling mellan brotten och kriget eftersom amnestin, om detta vore fallet, skulle omfatta alla brott begångna mellan den 27 augusti 1990 och den 23 augusti 1996 av personal ur den kroatiska armén eller fiendeförband (utom dem som specifikt förtecknas i sektion 3.1 i den allmänna amnestilagen); detta var förvisso inte lagstiftningens avsikt.
Slutligen kan inte den tilltalades krigskarriär, som beskrivs i den ifrågasatta domen, vara ett kriterium för tillämpning av den allmänna amnestilagen ...
Faktabeskrivningen av brotten i åtalet ... visar inte att handlingarna i fråga begicks under aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna i Kroatien, eller att de begicks i samband med dem.
...”
B. Det andra brottmålsförfarandet mot klaganden (nr K-33/06)
20Den 26 april 2006 åtalade Osijeks statliga distriktsåklagarmyndighet klaganden för krigsförbrytelser mot civilbefolkningen. Förfarandet genomfördes av en tredomarpanel vid Osijeks distriktsdomstol, inklusive domare M.K.. Under hela förfarandet företräddes klaganden av en advokat.
21En slutförhandling hölls den 19 mars 2007 i närvaro av bland andra klaganden och hans försvarsadvokat. Klaganden avlägsnades från rättssalen under parternas slutpläderingar. Klagandens advokat kvarstannade i rättssalen och framställde sin slutplädering. Den relevanta delen av det skriftliga protokollet från denna förhandling lyder som följer:
”Panelens president noterar att den tilltalade Marguš avbröt Osijeks biträdande distriktsåklagare (”den biträdande åklagaren”) i dennes slutplädering och beordrades av panelen att lugna ned sig; den andra gången han avbröt den biträdande åklagaren varnades han muntligen.
Efter att panelens president hade varnat den tilltalade Marguš muntligen, fortsatte denne att kommentera den biträdande åklagarens slutplädering. Panelen beslutar därför, och panelens president beordrar, att den tilltalade Marguš ska avlägsnas från rättssalen till dess domen avkunnas.
...”
22Klaganden avlägsnades därefter från rättssalen, och den biträdande åklagaren, offrens ombud, försvarsadvokaterna och en av de tilltalade framförde sina slutpläderingar.
23Datum för domens avkunnande fastställdes till den 21 mars 2007 och förhandlingen avslutades. Klaganden var närvarande när domen avkunnades. Han befanns skyldig till anklagelserna och dömdes till 14 års fängelse. Den relevanta delen av domen lyder som följer:
”...
Den tilltalade Fred Marguš ...
och
den tilltalade T.D. ...
är skyldiga [till att]
under perioden mellan den 20 och 25 november 1991 i Čepin och dess omgivning, i strid med artikel 3.1 i Genèvekonventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid samt artikel 4.1 och 4.2.a samt artikel 13 i tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i ickeinternationella väpnade konflikter (Protokoll II) av den 8 juni 1977, medan de försvarade detta territorium från väpnade angrepp från den upproriska serbiska lokalbefolkningen och den så kallade Jugoslaviska folkarmén i dessas gemensamma attack mot Republiken Kroatiens konstitutionella rättsordning och territoriella integritet – Fred Marguš i sin egenskap som befälhavare för enhet nr 2 i den 3:e kåren av den 130:e brigaden inom den kroatiska armén, och den tilltalade T.D. som medlem i samma enhet under Fred Marguš’ befäl, [agerade som följer] med avsikt att döda serbiska civila:
den tilltalade Fred Marguš
a) igenkände i Čepin den 20 november 1991 cirka kl. 08.00 V.B. och S.B., som stod ... framför brandkårens högkvarter i Ivanovac, på flykt från sin by på grund av attackerna från Jugoslaviska folkarmén, ... besköt dem med ett automatvapen ... vilket gav S.B. en skottskada i huvudet ... och halsen till följd av vilken S.B. avled omedelbart, medan V.B. sårades och föll till marken. Den tilltalade körde då iväg och kom strax därefter tillbaka, och när han såg att V.B. fortfarande var vid liv, tillsammans med sin nioårige son Sl.B. och ... sin hustru M.B., avlossade han åter automatvapnet mot dem, och sköt sålunda V.B. två gånger i huvudet ... två gånger i armen ... till följd av vilket V.B. kort därefter avled medan Sl.B. sköts i benet ... vilket utgjorde grov misshandel;
b) grep i Čepin under perioden mellan den 22 och 24 november 1991 N.V. och Ne.V., och hotade dem med skjutvapen, tillägnade sig deras fordon av typen Golf ... förde dem till källaren i ett hus ... där han band fast dem i stolar med rep och höll dem inlåsta utan mat eller vatten, och tillsammans med medlemmarna i hans enhet ... slog och förolämpade han dem, frågade dem om deras påstådda fientliga verksamhet och innehav av en radioapparat, och hindrade under denna tid andra medlemmar i förbandet från att hjälpa dem ... varefter han förde ut dem ur Čepin till en skog ... där de sköts flera gånger ... till följd av vilket N.V. ... och Ne.V. avled;
c) grep den 23 november 1991 cirka kl. 13.30 vid bussterminalen i Čepin S.G. och D.G. samt deras släkting Lj.G. och körde dem till ett hus ... bakband deras händer, och förhörde dem tillsammans med den senare avlidne T.B. om deras påstådda fientliga verksamhet, och körde dem på kvällen, medan de fortfarande var bundna, ut ur Čepin ... där han sköt dem ... till följd av vilket de avled; den tilltalade Fred Marguš och T.D. [agerande] tillsammans
d) stoppade S.P. på begäran från Fred Marguš den 25 november 1991 cirka kl. 13.00 i Čepin, när de såg honom köra i sin Golf ... ... och körde honom till ett fält ... där ... Fred Marguš beordrade T.D. att skjuta S.P., [en order] som T.D. åtlydde genom att skjuta S.P. en gång ... varefter Fred Marguš sköt honom flera gånger med ett automatvapen ... till följd av vilket S.P. ... avled och Fred Marguš tillägnade sig hans fordon.
...”
24Klagandens dom fastslogs av högsta domstolen den 19 september 2007 och hans straff ökades till 15 års fängelse. Den relevanta delen av högsta domstolens dom lyder som följer:
”Enligt artikel 36.1.5 i straffprocesslagen är en domare undantagen från att utföra rättsliga funktioner om han eller hon deltog i samma mål vid antagandet av ett beslut vid en lägre domstolsinstans eller om han deltog i antagandet av det ifrågasatta beslutet.
Det är sant att domare M.K. deltog i det förfarande där den ifrågasatta domen antogs. Han var president i en panel vid Osijeks distriktsdomstol som fattade beslutet ... den 24 juni 1997 enligt vilket förfarandet mot den tilltalade Fred Marguš avslutades i enlighet med sektion 1.1, 1.3 och 2.2 i den allmänna amnestilagen ...
Även om båda förfarandena var riktade mot samma tilltalade, var målen inte identiska. Domaren i fråga deltog i två olika mål vid Osijeks distriktsdomstol mot samma tilltalade. I det mål där föreliggande överklagande ingavs deltog inte domare M.K. i antagandet av något beslut i en lägre domstolsinstans eller i något beslut som är föremål för ett överklagande eller ett extraordinärt rättsmedel.
...
Den tilltalade hävdade felaktigt att den första rättsinstansen hade agerat i strid med artikel 346.4, 347.1 och 347.4 i straffprocesslagen när den höll slutförhandling i hans frånvaro och i frånvaro av hans försvarsadvokat eftersom den hade avlägsnat honom från rättssalen när parterna framförde sina slutpläderingar. Alltså, hävdade han, hade han hindrats från att lägga fram sin slutplädering. Dessutom hade han inte informerats om genomförandet av förhandlingen i hans frånvaro, och beslutet att avlägsna honom från rättssalen hade inte fattats av rättspanelen.
I motsats till den tilltalades påståenden visar det skriftliga protokollet från den förhandling som hölls den 19 mars 2007 att den tilltalade Fred Marguš avbröt [Osijeks] biträdande allmänna distriktsåklagare i dennes slutplädering och varnades två gånger av rättspanelens president. Eftersom han fortsatte med samma beteende beslutade rättspanelen att avlägsna honom från rättssalen ...
En sådan åtgärd från domstolens sida är i överensstämmelse med artikel 300.2 i straffprocesslagen. Den tilltalade Fred Marguš började störa ordningen i rättssalen under [Osijeks biträdande] allmänna distriktsåklagares slutplädering och fortsatte med detta beteende, varefter han avlägsnades från rättssalen genom ett beslut från rättspanelen. Han var åter närvarande i rättssalen när domen meddelades den 21 mars 2007.
Eftersom domstolen till fullo följde artikel 300.2 i straffprocesslagen, ogillas den tilltalades överklagande. I målet i fråga har det inte skett någon kränkning av rätten till försvar, och avlägsnandet av den tilltalade från rättssalen under parternas slutplädering hade ingen påverkan på domen.
...
Den tilltalade Fred Marguš hävdar vidare ... att den ifrågasatta domen bröt mot principen ‘ne bis in idem’ ... eftersom förfarandet redan hade avslutats med avseende på vissa av de anklagelser som gav upphov till den ifrågasatta domen ...
...
Det är sant att ett brottmålsförfarande genomfördes inför Osijeks distriktsdomstol med nummer K‑4/97 mot den tilltalade Fred Marguš med avseende på bland annat fyra brott ... gällande mord ... begångna mot S.B., V.B., N.V. och Ne.V, samt brottet ... gällande utsättande för livsfara och risk för förlust av egendom ... Detta förfarande avslutades genom ett slutgiltigt avgörande vid Osijeks distriktsdomstol med nr Kv 99/97 (K‑4/97) den 24 juni 1997 baserat på den allmänna amnestilagen ...
Trots att konsekvenserna av de brott som var föremål för förfarandet inför Osijeks distriktsdomstol med nummer K‑4/97, nämligen att S.B., V.B., N.V. och Ne.V. dödades och att Sl.B. utsattes för grov misshandel, också ingår i faktabakgrunden [till de brott som bedöms] i det förfarande där den ifrågasatta domen meddelades, är brotten [som var föremål för de två brottmålsförfarandena i fråga] inte identiska.
En jämförelse mellan faktabakgrunderna [till de bedömda brotten] i de båda förfarandena visar att de inte är identiska. Faktabakgrunden [till de brott som hänvisas till] i den ifrågasatta domen innehåller ett ytterligare brottsrekvisit, betydligt bredare i sin omfattning än det som utgjorde underlaget för förfarandet inför Osijeks distriktsdomstol med nummer K-4/97. [I föreliggande mål] anklagas den tilltalade Fred Marguš för att ha brutit mot reglerna i Genèvekonventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid den 12 augusti 1949 och i tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i ickeinternationella väpnade konflikter (Protokoll II) den 8 juni 1977, genom att han, under perioden mellan den 20 och 25 november 1991, medan han försvarade detta territorium från väpnade angrepp från den upproriska serbiska lokalbefolkningen och den så kallade Jugoslaviska folkarmén i dessas gemensamma attack mot Republiken Kroatiens konstitutionella rättsordning och territoriella integritet, och i strid med folkrättsliga regler dödade och torterade civila, behandlade dem på inhumant sätt, olagligen grep dem, beordrade dödandet av en civilperson och rånade civilbefolkningen på deras egendom. Ovanstående gärningar utgör ett brott mot de värden som skyddas av folkrätten, och därmed en krigsförbrytelse mot civilbefolkningen enligt artikel 120.1 i strafflagen.
Eftersom faktabakgrunden till brottet i fråga, och dess rättsliga klassificering, skiljer sig från dem som var föremål för det tidigare förfarandet, så att omfattningen av anklagelserna mot den tilltalade Fred Marguš är betydligt bredare än och olika det föregående målet (ärende nr K‑4/97), har målet inte fått status av res judicata (lagakraftvunnen dom) ...”
25En efterföljande talan om fastställelse av oförenlighet med författningen som lämnades in av klaganden avvisades av författningsdomstolen den 30 september 2009. Författningsdomstolen ställde sig bakom högsta domstolens ståndpunkt.
26Den relevanta delen av den kroatiska författningen (Ustav Republike Hrvatske, officiell publikation nr 41/2001 och 55/2001) lyder som följer:
Artikel 31
”...
(2) Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen. Endast lagen kan, i enlighet med författningen eller ett internationellt avtal, föreskriva de situationer där förfaranden kan tas upp på nytt enligt punkt 2 i denna artikel och skälen för återupptagande.”
27De relevanta bestämmelserna i straffprocesslagen (Zakon o kaznenom postupku – officiell publikation nr 110/1997, 27/1998, 58/1999, 112/1999, 58/2002, 62/2003, 178/2004 och 115/2006) lyder som följer:
Artikel 300
”(1) Om den tilltalade ... stör ordningen vid en förhandling eller inte hörsammar rättens ordförandes order, ska denne varna den tilltalade ... Panelen kan beordra att den tilltalade avlägsnas från rättssalen ...
(2) Panelen kan beordra att den tilltalade avlägsnas från rättssalen under en begränsad tid. Om den tilltalade åter stör ordningen [kan han eller hon avlägsnas från rättssalen] till slutet av framläggandet av bevis. Innan framläggandet av bevis avslutas ska rättens ordförande kalla den tilltalade och informera honom om rättegångens genomförande. Om den tilltalade fortsätter att störa ordningen och kränker domstolens värdighet, kan panelen åter beordra att han avlägsnas från rättssalen. I så fall ska rättegången slutföras i den tilltalades frånvaro, och rättens ordförande eller annan medlem i panelen ska informera honom eller henne om den avkunnade domen, i närvaro av en sekreterare.
...”
Artikel 350 (tidigare artikel 336)
”(1) En dom får endast hänvisa till den tilltalade och det brott som är föremål för åtalet enligt vad som ursprungligen ingavs eller enligt förändringar vid förhandlingen.
(2) Domstolen är inte begränsad av åklagarens rättsliga klassificering av brottet.”[1] Typer av domar
Artikel 352
”(1) I en dom ska åtalet ogillas, den tilltalade frikännas eller befinnas skyldig.
...”
Artikel 354
En dom som frikänner den tilltalade ska antas om:
(1) det brott den tilltalade anklagas för inte är ett brott enligt lagen,
(2) det finns omständigheter som utesluter den tilltalades skuld,
(3) det inte har bevisats att den tilltalade begått det brott han eller hon anklagas för.” Artikel 355
(1) En dom som finner den tilltalade skyldig ska innehålla följande uppgifter:
1det brott den tilltalade befinns skyldig till, med angivande av de fakta och omständigheter som utgör de särskilda rekvisiten för ett givet brott, liksom de på vilka tillämpningen av en särskild bestämmelse i strafflagen grundar sig,
2den lagstadgade benämningen och beskrivningen av brottet samt de bestämmelser i strafflagen som har tillämpats,
3den påföljd som ska utdömas, eller om en påföljd enligt strafflagens bestämmelser inte ska utdömas eller fängelsestraff ska ersättas med samhällstjänst,
4eventuellt beslut om villkorlig dom,
5eventuellt beslut om säkerhetsåtgärder och konfiskering av materiella vinster,
7beslut om kostnader och om eventuella civilrättsliga anspråk, samt om en slutgiltig dom ska publiceras i medierna.
...”
Artikel 367
”(1) En allvarlig överträdelse av brottmålsförfarandet skall anses föreligga om
...
3en förhandling hållits utan en person vars närvaro är obligatorisk enligt lag ...
...”
Återupptagande av förfarande
Artikel 401
”Ett brottmålsförfarande som avslutats med ett slutgiltigt avgörande eller en lagakraftvunnen dom kan återupptas på begäran av en behörig person endast under de omständigheter och villkor som anges i denna lag.”
Artikel 406
”(1) Ett brottmålsförfarande som avslutats med en lagakraftvunnen dom där åtalet ogillas kan i undantagsfall återupptas till förfång för den tilltalade:
...
5om det har varit fastslagits att amnesti, benådning, preskription eller andra omständigheter som hindrar brottsåtal inte är tillämpliga för det brott som hänvisas till i den dom där åtalet ogillas.
...”
Artikel 408
”(1) Den domstol som är behörig att besluta om en begäran om återupptagande av förfarandet är den som avgjorde målet i första instans ...
(2) Begäran om återupptagande ska innehålla det lagstadgade skälet för återupptagande och bevisning till stöd för begäran ...
...”
Begäran om skydd av laglighet
Artikel 418
”(1) Åklagaren kan inge en begäran om skydd av laglighet mot slutgiltiga rättsliga avgöranden och domstolsförfaranden som föregår sådana avgöranden i vilka lagbrott har skett.
(2) Åklagaren ska inge en begäran om skydd av laglighet mot ett rättsligt avgörande i ett förfarande där grundläggande mänskliga fri- och rättigheter som garanteras av författningen, lagen eller folkrätten har kränkts.
...”
Artikel 419
”(1) Republiken Kroatiens högsta domstol ska ta ställning till varje begäran om skydd av laglighet.
...”
Artikel 420
”(1) Vid bedömningen av en begäran om skydd av laglighet ska [högsta] domstolen endast bedöma de lagbrott som åberopats av åklagaren.
...”
Artikel 422
”(2) Om en begäran om skydd av laglighet har ingivits till förfång för den tilltalade, och [högsta] domstolen fastslår att den är välgrundad, ska den blott fastslå att det har skett ett lagbrott, utan att förändra ett slutgiltigt avgörande.”
28Enligt strafflagen (Kazeni zakon, officiell publikation nr 53/1991, 39/1992 och 91/1992) är de omständigheter som utesluter en enskild persons skuld avsaknad av ansvarsskyldighet (neubrojivost), felaktig rättstillämpning eller faktafel.
29Den relevanta delen av den allmänna amnestilagen från den 24 september 1996 (officiell publikation nr 80/1996, Zakon o općem oprostu) lyder som följer:
Sektion 1
”Denna lag beviljar allmän amnesti från brottsåtal och lagföring för förövarna av brott begångna under aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna och i samband med aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna i Republiken Kroatien.
Ingen amnesti gäller verkställandet av lagakraftvunna domar med avseende på förövare av de brott som nämns i punkt 1 i denna sektion.
Amnesti från brottsåtal och lagföring gäller brott begångna mellan den 17 augusti 1990 och den 23 augusti 1996.”
Sektion 2
”Inget brottsåtal eller rättegångsförfarande ska inledas mot förövarna av de brott som nämns i sektion 1 i denna lag.
Om ett brottsåtal redan har väckts ska det läggas ned, och om ett rättegångsförfarande har inletts ska en domstol utfärda ett beslut om att avsluta förfarandet på eget initiativ.
Om en person som beviljats amnesti enligt punkt 1 i denna sektion har hållits frihetsberövad, ska han eller hon släppas.”
Sektion 3
”Ingen amnesti enligt sektion 1 i denna lag ska beviljas förövare av de allvarligaste brotten mot humanitär rätt, vilka har karaktär av krigsförbrytelser, nämligen folkmord enligt artikel 119 i den grundläggande strafflagen i Republiken Kroatien (officiell publikation nr 31/1993, konsoliderad text, nr 35/1993, 108/1995, 16/1996 och 28/1996); krigsförbrytelser mot civilbefolkningen enligt artikel 120; krigsförbrytelser mot sårade och sjuka enligt artikel 121; krigsförbrytelser mot krigsfångar enligt artikel 122; organisering av grupper [i syfte att begå] eller bistå vid folkmord och krigsförbrytelser enligt artikel 123; utomrättsligt dödande och sårande av fiender enligt artikel 124; utomrättsligt tillägnande av egendom från döda eller sårade på slagfält enligt artikel 125; användning av utomrättsliga stridsmetoder enligt artikel 126; brott mot förhandlare enligt artikel 127; grym behandling av sårade, sjuka och krigsfångar enligt artikel 128; omotiverad fördröjning av repatriering av krigsfångar enligt artikel 129; förstörelse av kulturarv och historiskt arv enligt artikel 130; anstiftan till angreppskrig enligt artikel 131; missbruk av internationella symboler enligt artikel 132; rasbetingad och annan diskriminering enligt artikel 133; upprättande av slaveri och slavhandel enligt artikel 134; internationell terrorism enligt artikel 135; äventyrande av säkerheten för personer under internationellt skydd enligt artikel 136; gisslantagande enligt artikel 137; och terroristbrott enligt folkrättens bestämmelser.
Ingen amnesti ska beviljas förövare av andra brott enligt Republiken Kroatiens grundläggande strafflag (officiell publikation nr 31/1993, konsoliderad text, nr 35/1993, 108/1995, 16/1996 och 28/1996) och Republiken Kroatiens strafflag (officiell publikation nr 32/1993, konsoliderad text, nr 38/1993, 28/1996 och 30/1996) vilka inte begicks under aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna och inte är kopplade till aggressionen, det väpnade upproret eller de väpnade konflikterna i Republiken Kroatien.
...”
Sektion 4
”En åklagare kan inte överklaga ett domstolsbeslut enligt sektion 2 i denna lag om domstolen beviljade amnesti till förmån för förövaren av ett brott som täcks av denna lag baserat på den rättsliga klassificering som brottet fått av en åklagare.”
1Författningsdomstolens praxis
30I sitt beslut nr U-III/543/1999 den 26 november 2008 fastslog författningsdomstolen följande, i relevanta delar:
”6. Den fråga som författningsdomstolen står inför är huruvida det fanns en andra rättegång rörande en händelse som utgör brott för vilket den allmänna amnestilagen tillämpades, och alltså huruvida förfarandet gällde ett ‘identiskt brott’ med avseende på vilket det, enligt författningens artikel 31.2, inte är möjligt att inleda ett nytt, separat och orelaterat förfarande. Ett sådant förfarande skulle strida mot [principen om] rättssäkerhet och möjliggöra införandet av flera sanktioner för ett och samma beteende vilket kan vara föremål för endast en straffrättslig påföljd. För att besvara denna fråga bör författningsdomstolen undersöka två förhållanden: a) likheten mellan beskrivningarna av de händelser som utgör de brott klaganden anklagades för i det första och det andra förfarandet, för att verifiera huruvida beslutet om tillämpning av amnesti och den slutliga fällande domen i det efterföljande förfarandet gäller samma ärende, det vill säga samma ‘brottskvantitet’, oavsett huruvida de gäller samma historiska händelser; och därefter ... b) huruvida ärendet i fråga avser en situation där det inte var möjligt att presentera nya anklagelser i relation till de fakta som redan bedömts i de första besluten från domstolarna (som tillämpade amnestin), men för vilken det enligt författningens artikel 31.3 var möjligt att yrka återupptagande av förfarandet i enlighet med gällande lagstiftning. Artikel 406.1.5 i straffprocesslagen medger återupptagande av ett förfarande som avslutats genom en lagakraftvunnen dom där åtalet ogillades, om ‘det har fastslagits att amnesti, benådningar, preskription eller andra omständigheter som hindrar brottsåtal inte är tillämpliga för det brott som hänvisas till i den dom där åtalet ogillades’.
6.1. Författningsdomstolen kan undersöka likheten mellan beskrivningarna av de händelser som utgör brotten endast genom hänvisning till de normativt verkande standarderna. I detta arbete är den, liksom de lägre domstolsinstanserna, begränsad av brottsrekvisiten, oavsett deras rättsliga klassificering. Beskrivningarna av de händelser som utgjorde underlaget för anklagelserna i domen från Bjelovars militärdomstol (nr K‑85/95‑24) och högsta domstolen (nr I‑Kž‑257/96), samt de ifrågasatta domarna från Sisaks distriktsdomstol (nr K‑108/97) och högsta domstolen (nr I Kž‑211/1998‑3) antyder tvivelsutan att de gäller samma händelser, vilka blott fick olika rättsliga klassificeringar. Alla relevanta fakta hade fastslagits av Bjelovars militärdomstol (vilken slutligen avslutade förfarandet) och inga andra nya fakta framkom i det efterföljande förfarandet vid Sisaks distriktsdomstol. Den enda skillnaden i beskrivningen av anklagelserna låg i tiden för förövandet av brotten, vilket inte antyder att händelserna var olika utan snarare att domstolarna inte kunde fastställa den exakta tidpunkten för brotten. Vad gäller händelsernas identiska natur är det även relevant att notera att högsta domstolen i den ifrågasatta domen betonade att händelserna var desamma, så det finns inget tvivel om denna aspekt.
6.2. I den ifrågasatta domen fastslog högsta domstolen att beteendet i fråga utgjordes inte endast av det brott som utgjordes av det väpnade upproret enligt artikel 235.1 i Republiken Kroatiens strafflag, med avseende på vilken den dom där åtalet ogillades avkunnades, utan även av krigsförbrytelserna mot civilbefolkningen enligt artikel 120.1 och 120.2 i Republiken Kroatiens grundläggande strafflag, för vilket brott [klaganden] senare dömdes. Det följer av detta resonemang i högsta domstolen att samma beteende utgjorde komponenterna i två brott och att det handlade om en enda gärning som utgjorde olika brott.
6.3. Författningsdomstolen finner att högsta domstolen i den ifrågasatta domen felaktigt fastslog att samma förövare, efter att en lagakraftvunnen dom hade avkunnats med avseende på en enda gärning utgörande ett brott, på nytt skulle kunna ställas inför rätta i det nya förfarandet för samma gärning utgörande ett annat brott. Enligt artikel 336.2 i straffprocesslagen är domstolen inte bunden av åklagarens klassificering av brottet. Bjelovars militärdomstol borde därför, om den ansåg att de fakta som låg till grund för anklagelserna utgjorde krigsförbrytelser mot civilbefolkningen enligt artikel 120.1 i Republiken Kroatiens grundläggande strafflag, ha funnit att den inte hade behörighet att avgöra målet (eftersom den inte hade behörighet att pröva krigsförbrytelser), och borde ha hänskjutit målet till behörig domstol, vilken skulle ha kunnat döma [klaganden] för krigsförbrytelser mot civilbefolkningen, ett brott för vilket ingen amnesti kunde tillämpas. Eftersom Bjelovars militärdomstol inte agerade på detta sätt, blev konsekvensen, på grund av den slutgiltiga karaktären av dess dom, att det beslut där åtalet ogillades vann laga kraft. Den efterföljande fällande domen i detta fall är en kränkning av regeln ne bis in idem, oavsett att den operativa delen av den första domen inte gällde ‘sakfrågan’, vilken ibland helt enkelt underförstås som en lösning på frågan huruvida den tilltalade hade begått brottet eller inte. Den formella distinktionen mellan ett frikännande och en dom som ogillar åtalet kan inte vara det enda kriteriet för lösningen på frågan huruvida ett nytt och orelaterat brottmålsförfarande kan inledas med avseende på samma ‘brottskvantitet’: även om det ingår i den dom där åtalet ogillas, skapar beslutet om tillämpning av amnesti i juridisk mening samma rättsliga konsekvenser som ett frikännande, och i båda domarna förblir en sakfråga oprövad.
6.4. Därför kan författningsdomstolen inte acceptera resonemanget i högsta domstolens dom nr I Kž‑211/1998‑3 den 1 april 1999, enligt vilket domen eller beslutet om nedläggning av förfarandet angående brottet väpnat uppror rörande samma händelse inte utesluter möjligheten av ett efterföljande åtal och fällande dom för krigsförbrytelserna mot civilbefolkningen av skälet att detta senare brott inte äventyrar Republiken Kroatiens värderingar utan även mänskligheten i allmänhet och folkrätten. I varje händelse gjorde högsta domstolen senare avsteg från denna ståndpunkt i mål nr I Kž‑8/00‑3 den 18 september 2002, när den fann att den dom där åtalet ogillades ‘utan något tvivel avser samma händelse, vad gäller tiden, platsen och förfaringssättet; händelsen fick helt enkelt en annan klassificering i den ifrågasatta domen än i beslutet från Zagrebs militärdomstol’. Den framhöll även följande: ‘Om, som i målet i fråga, brottmålsförfarandet har lagts ned med avseende på brottet enligt artikel 244.2 i Republiken Kroatiens strafflag, och om gärningarna ... är identiska med dem till vilka [den tilltalade] befanns skyldig i den ifrågasatta domen ..., kan, enligt principen ne bis in idem i författningens artikel 32.2, ett nytt brottmålsförfarande inte inledas eftersom ärendet har avgjorts.’
...”
31Författningsdomstolens beslut nr U-III-791/1997 den 14 mars 2001 hänvisade till en situation där brottmålsförfarandet mot den tilltalade hade avslutats enligt den allmänna amnestilagen. Dess relevanta delar lyder som följer:
”16. Den bestämmelse i författningen som utesluter möjligheten att ställa en tilltalad inför rätta på nytt för ett brott för vilket han eller hon redan ‘blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen’ avser enbart en situation där en dom har avkunnats i ett brottmålsförfarande vilken frikänner den tilltalade eller finner honom eller henne skyldig till de anklagelser som riktats mot honom eller henne i åtalet.
...
19... ett beslut som inte slutligen frikänner den tilltalade men avslutar brottmålsförfarandet kan inte utgöra underlag för tillämpning av de konstitutionella bestämmelserna rörande förbudet mot att ställas inför rätta eller straffas på nytt ...”
2Högsta domstolens praxis
32Den relevanta delen av beslut nr I Kž‑533/00-3 den 11 december 2001 lyder som följer:
”Enligt artikel 336.2 i straffprocesslagen är inte domstolen bunden av åklagarens rättsliga klassificering av brottet, och den kunde därför besluta om ett annat brott eftersom detta brott är fördelaktigare [för den tilltalade] ...”
33Den relevanta delen av beslut nr I Kž 257/02-5 den 12 oktober 2005 lyder som följer:
”Eftersom domstolen, enligt artikel 336.2 i straffprocesslagen, inte är bunden av åklagarens rättsliga klassificering av brottet, och med tanke på att den möjliga påföljden för anstiftan till myndighetsmissbruk i ekonomiska frågor enligt artikel 292.2 är lindrigare än den möjliga påföljden för brott enligt artikel 337.4 i strafflagen, hade förstainstansrätten frihet att klassificera gärningarna i fråga som brott enligt artikel 292.2 i strafflagen ...”
34Den relevanta delen av beslut nr I Kž 657/10-3 den 27 oktober 2010 lyder som följer:
”Även om förstainstansrätten korrekt framhöll att en domstol inte är bunden av åklagarens rättsliga klassificering av brottet, överskreds icke desto mindre åtalsvillkoren eftersom förstainstansrätten försatte den tilltalade i en mindre fördelaktig position genom att döma honom för två brott i stället för ett ...”
35Den relevanta delen av Wienkonventionen om traktaträtten från den 23 maj 1969 (”Wienkonventionen”) lyder (i svensk översättning enligt www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Wienkonventionen-om-traktatratten.pdf):
Avsnitt 3: Tolkning av traktater
Artikel 31
Allmän regel om tolkning
”1. En traktat skall tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte.
2I sammanhanget ingår vid tolkningen av en traktat, förutom texten inklusive dess preambel och bilagor,
a) överenskommelser rörande traktaten som träffats mellan alla parter i samband med traktatens ingående;
b) dokument som upprättats av en eller flera parter i samband med traktatens ingående och godtagits av de andra parterna som dokument sammanhörande med traktaten.
3Utöver sammanhanget skall hänsyn tagas till
a) efterföljande överenskommelser mellan parterna rörande traktatens tolkning eller tillämpningen av dess bestämmelser;
b) efterföljande praxis vid traktatens tillämpning, som ådagalägger enighet mellan parterna om traktatens tolkning;
c) relevanta internationella rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan parterna.
4Ett uttryck skall tilläggas en speciell mening, om det fastställts att detta var parternas avsikt.”
Artikel 32
Supplementära tolkningsmedel
”Supplementära tolkningsmedel, inbegripet förarbetena till traktaten och omständigheterna vid dess ingående, kan anlitas för att få bekräftelse på den mening som framkommer vid tillämpningen av artikel 31 eller för att fastställa meningen, när en tolkning enligt artikel 31
a) icke undanröjer dess tvetydighet eller oklarhet; eller
b) leder till ett resultat som uppenbarligen är orimligt eller oförnuftigt.” Artikel 33
Tolkning av traktater som bestyrkts på två eller flera språk
”1. När en traktat har bestyrkts på två eller flera språk, äger texten lika vitsord på vart och ett av dessa språk, såvida icke traktaten föreskriver eller parterna är överens om att en bestämd text skall ha företräde i händelse av skiljaktigheter.
2En version av traktaten på annat språk än det eller dem på vilka texten bestyrkts skall betraktas som en bestyrkt text endast om traktaten föreskriver det eller parterna är överens därom.
3Traktatens uttryck förutsätts ha samma mening i varje bestyrkt text.
4När en jämförelse av de bestyrkta texterna uppenbarar en skillnad i meningen som ej bortfaller vid tillämpningen av artiklarna 31 och 32, skall den mening antagas, som med beaktande av traktatens ändamål och syfte bäst sammanjämkar texterna, utom när en bestämd text har företräde enligt mom. l.”
B. Genèvekonventionerna från 1949 om skydd för offren i väpnade konflikter, samt deras tilläggsprotokoll
36Den relevanta delen av den gemensamma artikel 3 i Genèvekonventionerna av 1949 har följande lydelse (i svensk översättning enligt exempelvis www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Gen%C3%A8ve-konventionen-den-12-augusti-1949-ang-skydd-for-civila.pdf):
Artikel 3
”För den händelse väpnad konflikt, som icke är av internationell karaktär, uppkommer på en av de höga fördragsslutande parternas territorium, skall varje part i konflikten vara skyldig att tillämpa åtminstone följande bestämmelser:
1Personer, som icke direkt deltaga i fientligheterna, däribland medlemmar av stridskrafterna, som nedlagt vapnen, och personer, som försatts ur stridbart skick genom sjukdom, sårskada, fångenskap eller av varje annat skäl, skola under alla förhållanden behandlas med humanitet och ingen skall utsättas för sämre behandling på grund av ras, färg, religion eller tro, kön, börd, förmögenhet eller dylik omständighet.
I detta syfte äro och förbliva i vad avser ovannämnda personer följande handlingar städse och varhelst det vara må förbjudna:
a) våld mot liv och person, i synnerhet mord i alla dess former, stympning, grym behandling och tortyr;
b) tagande av gisslan;
c) kränkning av den personliga värdigheten, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling;
d) utmätande av straff och verkställande av avrättning utan föregående dom, avkunnad av i laga ordning tillsatt domstol, vars rättsskipning erbjuder de garantier, vilka hållas för oeftergivliga av civiliserade folk.
...”
37De relevanta delarna av konventionen (I) angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält (Genève, 12 augusti 1949 – hädanefter ”den första Genèvekonventionen”) lyder (i svensk översättning enligt www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Gen%C3%A8ve-konventionen-den-12-augusti-1949-ang-sarade-och-sjuka-till-lands.pdf):
Kapitel IX. Beivrande av missbruk och överträdelser
Artikel 49
”De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att vidtaga erforderliga lagstiftningsåtgärder för fastställande av verksamma straffpåföljder för personer, som begått eller givit befallning om begående av någon av i följande artikel angivna svåra överträdelser av denna konvention.
Fördragsslutande part skall vara skyldig att efterspana personer som anklagas för att ha begått eller att ha givit befallning om begående av någon sådan svår överträdelse, samt att oavsett nationalitet ställa sådan person inför egen domstol. Part må även, om den det föredrager, med iakttagande av föreskrifterna i sin lagstiftning utlämna sådan person till annan fördragsslutande part för att dömas, under förutsättning att denna fördragsslutande part har intresse av överträdelsens beivrande och har förebragt tillräckliga skäl för åtal.
...”
Artikel 50
”De svåra överträdelser, som avses i föregående artikel, äro sådana som begås mot jämlikt denna konvention skyddade personer eller egendom och innefatta någon av följande handlingar: uppsåtligt dödande, tortyr eller omänsklig behandling, inbegripet biologiska experiment, uppsåtligt förorsakande av svårt lidande eller svår skada till kropp eller hälsa samt olaglig och godtycklig förstörelse eller tillägnelse av egendom i stor omfattning, som icke rättfärdigas av militär nödvändighet.”
38Artikel 50 och 51 i konventionen (II) angående förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss (Genève, 12 augusti 1949 – hädanefter ”den andra Genèvekonventionen”) innehåller samma text som artikel 49 och 50 i den första Genèvekonventionen.
39Artikel 129 och 130 i konventionen (III) i angående krigsfångars behandling (Genève, 12 augusti 1949 – hädanefter ”den tredje Genèvekonventionen”) innehåller samma text som artikel 49 och 50 i den första Genèvekonventionen.
40Artikel 146 och 147 i konventionen (IV) angående skydd för civilpersoner under krigstid (Genève, 12 augusti 1949 – hädanefter ”den fjärde Genèvekonventionen”) innehåller samma text som artikel 49 och 50 i den första Genèvekonventionen.
41Den relevanta delen av tilläggsprotokollet (II) till Genèvekonventionerna, rörande skydd för offren i ickeinternationella väpnade konflikter (Genève, 8 juni 1977) har följande lydelse (i svensk översättning enligt www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Till%C3%A4ggsprotokoll-II-till-Gen%C3%A8vekonventionerna.pdf):
Artikel 4
”1. Alla personer som ej direkt tager del i eller som har upphört att taga del i fientligheterna, vare sig deras frihet har inskränkts eller ej, är berättigade till respekt för sin person, heder och övertygelse samt religiösa seder och bruk. De skall under alla omständigheter behandlas humant och ej utsätts för ogynnsam åtskillnad. Det är förbjudet att ge order om att det icke får finnas någon överlevande.
2Utan intrång i vad som allmänt stadgas ovan, är och skall följande handlingar mot personer avsedda i punkt l vara förbjudna när och var som helst:
a) våld mot personers liv, hälsa och fysiska eller mentala välbefinnande, särskilt mord och grym behandling såsom tortyr, stympning eller varje form av kroppslig bestraffning; ...” Artikel 6
”...
5Vid fientligheternas upphörande skall de makthavande myndigheterna bemöda sig om att i största möjliga utsträckning bevilja amnesti åt personer som deltagit i den väpnade konflikten eller åt dem som berövats sin frihet av skäl som står i samband med den väpnade konflikten, vare sig de är internerade eller i fångenskap.”
Artikel 13
”1. Civilbefolkningen och civila personer skall åtnjuta allmänt skydd mot faror i samband med militära operationer. För att göra detta skydd effektivt skall följande regler under alla omständigheter tillämpas.
2Civilbefolkningen som sådan och civila personer skall icke utsättas för anfall. Våldshandlingar eller hot om våld vars främsta syfte är att sprida terror bland civilbefolkningen är förbjudna.
3Civila skall åtnjuta skydd enligt denna del, utom under den tid då de direkt deltar i fientligheterna.”
42De relevanta delarna av denna konvention lyder som följer (i svensk översättning enligt www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Konvention-om-folkmord.pdf:
Artikel I
”De fördragsslutande parterna bekräfta, att folkmord, vare sig det förövas i fredstid eller i krigstid, är ett brott enligt folkrätten, vilket de förplikta sig att förebygga och bestraffa.”
Artikel IV
”Personer, som göra sig skyldiga till folkmord eller annan i artikel III uppräknad gärning, skola bestraffas, vare sig de äro grundlagsenligt ansvariga styresmän, ämbets- och tjänstemän eller enskilda personer.”
Artikel V
”De fördragsslutande parterna förplikta sig att i överensstämmelse med vars och ens grundlag genomföra den lagstiftning som erfordras för att möjliggöra en tillämpning av denna konventions bestämmelser, och i synnerhet att stadga verksamma straff, som skola drabba personer, vilka göra sig skyldiga till folkmord eller andra i artikel III uppräknade gärningar.”
D. Konvention om icke-tillämpning av preskriptionsbestämmelser på vissa krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten[3]
43Den relevanta delen av denna konvention lyder som följer:
Artikel 1
”Ingen preskription ska tillämpas för följande brott, oavsett vilket datum de har begåtts:
a) Krigsförbrytelser såsom de definieras i Internationella militärtribunalens stadga, Nürnberg, den 8 augusti 1945 och bekräftades i resolution 3.1 den 13 februari 1946 och 95.1 den 11 december 1946 av FN:s generalförsamling, speciellt de ‘svåra överträdelser’ som räknas upp i Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 för skydd av krigsoffer;
b) Brott mot mänskligheten, oavsett om de begåtts i krigstid eller i fredstid såsom de definieras i Internationella militärtribunalens stadga, Nürnberg, den 8 augusti 1945 och bekräftades i resolution 3.1 den 13 februari 1946 och 95.1 den 11 december 1946 av FN:s generalförsamling, tvångsförflyttning genom väpnat angrepp eller ockupation och inhumana gärningar till följd av apartheidpolitik, samt brottet folkmord såsom det definieras i 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, även om sådana gärningar inte utgör brott mot den nationella lagstiftningen i det land där de begicks.” Artikel 2
”Om något av de brott som omnämns i artikel I har begåtts, gäller bestämmelserna i denna konvention företrädare för den statliga myndighet och de enskilda individer som, i egenskap av huvudansvariga eller medbrottslingar, deltar i eller direkt försöker förmå andra att begå något av dessa brott, eller som konspirerar för att begå dem, oavsett i vilken utsträckning de genomförs, samt företrädare för den statliga myndigheten vilka tolererar att dessa brott begås.”
Artikel 3
”De stater som är parter i föreliggande konvention åtar sig att genomföra alla erforderliga inhemska åtgärder, genom lagstiftning eller på annat sätt, i syfte att möjliggöra utlämning, i enlighet med folkrätten, av de personer som avses i artikel II i denna konvention.
Artikel 4
”De stater som är parter i föreliggande konvention åtar sig att, i enlighet med sina respektive konstitutionella processer, genomföra lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som fordras för att säkerställa att preskription eller andra begränsningar inte ska gälla åtal och bestraffning för de brott som anges i artikel 1 och 2 i denna konvention och att sådana begränsningar, om de finns, ska avskaffas.”)
44Artikel 20 i stadgan har följande lydelse:
Negativ rättskraft (ne bis in idem)
”1. Om inte annat föreskrivs i denna stadga, får ingen lagföras inför Domstolen för gärningar som utgör brott för vilka han eller hon har fällts till ansvar eller frikänts av Domstolen.
2Ingen skall lagföras av en annan domstol för ett brott som avses i artikel 5 för vilket han eller hon redan har fällts till ansvar eller frikänts av Domstolen.
3Ingen som har lagförts av en annan domstol för gärningar som också utgör brott i enlighet med artiklarna 6, 7 eller 8 skall lagföras av Domstolen för samma gärningar såvida inte rättegången i den andra domstolen
a) var avsedd att undandra honom eller henne från straffrättsligt ansvar för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion, eller
b) i övrigt inte genomfördes på ett oberoende och opartiskt sätt i enlighet med de normer för rättvisans behöriga gång som erkänns i folkrätten och genomfördes på ett sätt som under förhandenvarande omständigheter var oförenligt med en avsikt att ställa den person som avses inför rätta.”
45Med mandat från de stater som samlades till Röda korsets/Röda halvmånens 26:e internationella konferens presenterade Internationella rödakorskommittén (ICRC) år 2005 en studie om internationell humanitär sedvanerätt (J.‑M. Henckaerts och L. Doswald‑Beck (red.), Customary International Humanitarian Law, 2 volymer, Cambridge University Press & ICRC, 2005). Studien innehåller en lista över sedvanerättsliga regler för internationell humanitär rätt. Regel 159, som avser icke-internationella väpnade konflikter, har följande lydelse:
”Vid fientligheternas upphörande ska de makthavande myndigheterna bemöda sig om att i största möjliga utsträckning bevilja amnesti åt personer som deltagit i en ickeinternationell väpnad konflikt eller åt dem som berövats sin frihet av skäl som står i samband med den väpnade konflikten, med undantag för personer som misstänks, anklagas eller dömts för krigsförbrytelser.”
46Den relevanta delen av resolutionen har följande lydelse:
”Säkerhetsrådet:
...
7uppmanar regeringen i Republiken Kroatien att undanröja oklarheter i genomförandet av amnestilagen, och att genomföra den på ett rättvist och objektivt sätt i enlighet med internationella normer, särskilt genom att avsluta alla utredningar av brott som omfattas av amnestin och att genomföra en omedelbar och omfattande översyn med deltagande från FN och lokala serbiska representanter av samtliga pågående anklagelser mot individer för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt vilka inte omfattas av amnestin i syfte att avsluta förfaranden mot alla personer mot vilka det inte finns tillräckliga bevis,
...”
47I artikel 7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter föreskrivs (i svensk översättning enligt www.regeringen.se/contentassets/d6d5653029e14e338a4b86f5f4b34c6b/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter):
”Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Särskilt får ingen utan sitt fria samtycke utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment.”
1Allmän kommentar 20, artikel 7 (44:e mötet, 1992)
48FN:s kommitté för mänskliga rättigheter konstaterade 1994 i sin allmänna kommentar nr 20 om artikel 7 i den internationella konventionen att vissa stater hade beviljat amnesti för tortyr. Fortsättningsvis framhöll den: ”Amnestier är i allmänhet oförenliga med staters plikt att undersöka sådana gärningar, att garantera frihet från sådana gärningar inom sin jurisdiktion, och att säkerställa att de inte äger rum i framtiden. Stater kan inte beröva individer rätten till effektivt rättsmedel, inklusive ersättning och så fullständig rehabilitering som möjligt”.
2Slutsatser, Libanon, 1 april 1997
49Punkt 12 lyder som följer:
”12. Kommittén konstaterar med oro den amnesti som beviljats civil och militär personal för kränkningar av de mänskliga rättigheter som de kan ha begått mot civila under inbördeskriget. En sådan svepande amnesti kan hindra en adekvat undersökning och bestraffning av förövarna av tidigare kränkningar av de mänskliga rättigheterna, undergräva arbetet med att upprätta respekten för mänskliga rättigheter, och utgöra ett hinder mot insatserna för att befästa demokratin.
3Slutsatser, Kroatien, 30 april 2001
50Punkt 11 lyder som följer:
”Kommitté är oroad över konsekvenserna av amnestilagen. Även om det i denna lag uttryckligen anges att amnestin inte gäller krigsförbrytelser, är termen ‘krigsförbrytelser’ inte definierad och det finns en risk att lagen kommer att tillämpas så att den ger straffrihet åt personer som anklagas för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Kommittén beklagar att den inte fick information om de fall där amnestilagen tolkades och tillämpades av domstolarna.
Konventionsstaten bör se till att amnestilagen i praktiken inte tillämpas eller används för att ge straffrihet åt personer som anklagas för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.
4Allmän kommentar nr 31 [80], beskaffenheten av den allmänna juridiska skyldigheten för de stater som är parter i konventionen, 26 maj 2004
”18. Om de undersökningar som avses i stycke 15 avslöjar kränkningar av vissa konventionsrättigheter, måste konventionsstaterna säkerställa att de ansvariga ställs inför rätta. Liksom underlåtenhet att undersöka kan underlåtenhet att ställa förövare av sådana kränkningar inför rätta i sig utgöra ett separat brott mot konventionen. Dessa skyldigheter uppstår i synnerhet med avseende på de kränkningar som erkänns som brott enligt antingen nationell rätt eller folkrätt, såsom tortyr och liknande grym, omänsklig och förnedrande behandling (artikel 7), summariskt och godtyckligt dödande (artikel 6) och påtvingade försvinnanden (artikel 7 och 9, samt i många fall 6). Faktum är att problemet med straffrihet för dessa kränkningar, vilket är föremål för kommitténs kontinuerliga oro, mycket väl kan vara en viktig bidragande faktor till att kränkningarna återkommer. När dessa kränkningar av konventionen sker som en del av ett allmänt spritt eller systematiskt angrepp på en civilbefolkning, utgör de brott mot mänskligheten (se Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, artikel 7).
Om följaktligen offentliga tjänstemän eller statsföreträdare har gjort sig skyldiga till kränkningar av konventionsrättigheterna enligt vad som anges i detta stycke, får konventionsstaterna inte befria förövarna från personligt ansvar, så som har skett med viss amnesti (se allmän kommentar 20 (44)) samt tidigare rättsliga immuniteter och garantier. Dessutom berättigar ingen officiell status personer som kan anklagas för ansvar för sådana kränkningar till immunitet från rättsligt ansvar;
...”
J. Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning[4]
51De relevanta delarna av denna konvention har följande lydelse (i svensk översättning enligt www.regeringen.se/contentassets/d6d5653029e14e338a4b86f5f4b34c6b/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter):
Artikel 4
”1. Varje konventionsstat skall säkerställa att alla tortyrhandlingar utgör brott enligt dess strafflag. Detsamma gäller försök att utöva tortyr samt av någon person vidtagen handling som utgör medverkan till eller deltagande i tortyr.
2Varje konventionsstat skall belägga dessa brott med adekvata straff, som beaktar deras allvarliga karaktär.”
Artikel 7
”1. Den konventionsstat som har jurisdiktion över territorium inom vilket en person påträffas som påstås ha begått ett brott som avses i artikel 4, skall i fall som avses i artikel 5, om den inte utlämnar denna person, underställa behöriga myndigheter ärendet i och för åtal.
...”
Artikel 12
”Varje konventionsstat skall säkerställa att dess behöriga myndigheter företar en omedelbar och opartisk undersökning, då skälig orsak finns att misstänka att en tortyrhandling begåtts inom något territorium under dess jurisdiktion.”
Artikel 13
”Varje konventionsstat skall säkerställa att varje enskild person som påstår att han blivit utsatt för tortyr inom något territorium under dess jurisdiktion har rätt att klaga hos samt få sitt fall omedelbart och opartiskt utrett av statens behöriga myndigheter. Åtgärder skall vidtas för att säkerställa att den klagande och vittnen skyddas mot alla former av övergrepp eller hotelser som en följd av klagan eller avgivna vittnesmål.”
Artikel 14
”1. Varje konventionsstat skall i sitt rättssystem säkerställa att offret för en tortyrhandling erhåller upprättelse och erhåller en verkställbar rätt till en rimlig och adekvat gottgörelse, varmed även förstås medel för ett så fullständigt återvinnande av hälsa som möjligt. Om offret skulle avlida till följd av en tortyrhandling, skall de personer som han underhåller vara berättigade till gottgörelse.
2Ingenting i denna artikel skall påverka offrets eller andra personers rätt till gottgörelse enligt nationell lag.”
52De relevanta delarna av resolutionerna om straffrihet lyder:
1Resolution 2002/79, 25 april 2002, och resolution 2003/72, 25 april 2003
”Kommissionen för mänskliga rättigheter:
...
2betonar även vikten av att vidta alla nödvändiga och möjliga åtgärder för att hålla förövare, inklusive deras medbrottslingar, ansvariga för kränkningar av internationella mänskliga rättigheter och humanitär rätt, erkänner att amnesti inte ska beviljas dem som begår brott mot internationell humanitär rätt och internationell människorättslagstiftning vilka utgör allvarliga brott, och uppmanar staterna att vidta åtgärder i enlighet med sina skyldigheter enligt folkrätten,
...”
2Resolution 2004/72, 21 april 2004
”Kommissionen för mänskliga rättigheter:
...
3erkänner även att amnesti inte ska beviljas dem som gör sig skyldiga till kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt vilka utgör brott, uppmanar staterna att vidta åtgärder i enlighet med sina skyldigheter enligt folkrätten och välkomnar avskaffande av, avstående från eller upphävande av amnestier och andra immuniteter.
...”
3Resolution 2005/81, 21 april 2004
”Kommissionen för mänskliga rättigheter:
...
3erkänner även att amnesti inte ska beviljas dem som gör sig skyldiga till kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt vilka utgör brott, uppmanar staterna att vidta åtgärder i enlighet med sina skyldigheter enligt folkrätten och välkomnar avskaffande av, avstående från eller upphävande av amnestier och andra immuniteter, och erkänner likaså generalsekreterarens slutsats att FN-godkända fredsavtal aldrig kan utlova amnesti för folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
...”
53Den relevanta texten i resolutionen om de mänskliga rättigheterna i världen och gemenskapens politik i denna fråga under perioden 1991–1992 har följande lydelse:
”Europaparlamentet
...
7anser att problemet med straffrihet ... kan ta formen av amnesti, immunitet, extraordinär jurisdiktion och inskränker demokratin genom att i praktiken tolerera kränkningar av de mänskliga rättigheterna och trakasserier av offer,
8bekräftar att straffrihet inte kan komma på fråga för dem som är ansvariga för krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien ...
541998 framhöll den särskilda rapportören för FN:s kommission för mänskliga rättigheter, i slutsatserna och rekommendationerna i hans femte rapport om frågan om de mänskliga rättigheterna för alla personer som utsatts för någon form av frihetsberövande eller fängslande, i synnerhet tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, med avseende på utkastet till stadga för en internationell brottmålsdomstol:
”228. I detta sammanhang är den särskilda rapportören medveten om förslag enligt vilka nationellt beviljad amnesti skulle kunna införas som ett hinder för den föreslagna domstolens behörighet. Han håller varje sådant drag för omstörtande inte bara för det aktuella projektet, utan för den internationella lagligheten i allmänhet. Det skulle allvarligt undergräva syftet med den föreslagna domstolen, genom att tillåta stater att lagstifta ut sina medborgare ur domstolens behörighet. Det skulle undergräva den internationella lagligheten, eftersom det är självklart att stater inte kan åberopa sin egen lagstiftning för att undvika sina skyldigheter enligt folkrätten. Eftersom folkrätten kräver att stater bestraffar de typer av brott som avses i utkastet till stadgan för domstolen i allmänhet och tortyr i synnerhet, och ställer förövarna inför rätta, är amnestierna i fråga med automatik kränkningar av de berörda staternas skyldigheter att ställa förbrytare inför rätta. ...”
N. Internationella brottmålstribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY)
55Den relevanta delen av målet Furundžija (dom den 10 december 1998) har följande lydelse:
”155. Det faktum att tortyr förbjuds enligt en tvingande norm i folkrätten har andra effekter på mellanstatlig och individuell nivå. På mellanstatlig nivå har det till uppgift att internationellt olagligförklara varje lagstiftande, administrativ eller juridisk handling som bemyndigar tortyr. Det vore meningslöst att först hävda att fördrag eller sedvanerättsliga regler som tillåter tortyr från början skulle vara ogiltiga på grund av jus cogens-värdet hos förbudet mot tortyr, och sedan vara omedveten om att en stat exempelvis vidtar nationella åtgärder som godkänner eller tolererar tortyr eller befriar dess förövare från ansvar genom en amnestilag. Om en sådan situation uppstod skulle de nationella åtgärderna som bryter mot den allmänna principen och varje berörd fördragsbestämmelse åstadkomma de juridiska effekter som diskuteras ovan, och de skulle dessutom inte få internationellt juridiskt erkännande. Talan skulle kunna väckas av potentiella offer om de hade talerätt inför ett behörigt internationellt eller nationellt rättsorgan i syfte att begära att det finner den nationella åtgärden internationellt olaglig; eller så kan offret inleda civilrättsliga förfaranden för skadestånd vid en utländsk domstol, vilken bland annat skulle bli ombedd att bortse från det rättsliga värdet hos den nationella godkännande lagen. Vad som är ännu viktigare är att torterare som agerar utifrån eller drar nytta av dessa nationella åtgärder icke desto mindre kan hållas straffrättsligt ansvariga för tortyr, oavsett om så sker i en främmande stat eller i deras egen stat under en efterföljande regim. Kort sagt förblir enskilda personer, trots lagstiftande eller rättsliga organs eventuella nationella godkännande av brott mot principen om förbud mot tortyr, tvungna att följa den principen. Som Internationella militärtribunalen i Nürnberg uttryckte det: ”individer har internationella plikter som går utöver de nationella lydnadsförpliktelser som åläggs av den enskilda staten.”
56Den relevanta delen av denna konvention lyder som följer:
Artikel 1. Skyldighet att respektera rättigheter
”1. De stater som är parter i denna konvention förbinder sig att respektera de fri- och rättigheter som erkänns häri och att tillförsäkra alla personer som omfattas av deras jurisdiktion fritt och fullt utnyttjande av dessa fri- och rättigheter, utan diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, ekonomisk status, börd eller något annat socialt förhållande.
2I denna konvention avser ‘person’ varje människa.”
1Mål 10.287 (El Salvador), rapport från den 24 september 1992
57I en rapport år 1992 om ett mål avseende Las Hojas-massakrerna i El Salvador 1983, där cirka 74 personer enligt uppgift dödades av personal ur de salvadoranska väpnade styrkorna med deltagande från personal ur civilförsvaret, och vilka hade föranlett en petition till den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, menade denna att:
”... tillämpningen av [El Salvadors amnestilag från 1987 för att uppnå nationell försoning] utgör en tydlig kränkning av den salvadoranska regeringens skyldighet att undersöka och bestraffa kränkningarna av Las Hojas-offrens rättigheter, och att tillhandahålla ersättning för de skador som blev följden av kränkningarna
...,
Den aktuella amnestilagen, så som den tillämpas i dessa fall, förnekar den fundamentala karaktären hos de mest grundläggande mänskliga rättigheterna genom att utesluta möjligheten att väcka talan i fall av mord, omänsklig behandling och brist på rättsliga garantier. Den eliminerar kanske det effektivaste medlet att skydda sådana rättigheter: rättegång mot och bestraffning av brottslingar.”
2Rapport om situationen för mänskliga rättigheter i El Salvador, Doc. OEA/Ser.L/II.85 Doc. 28 rev. (1 juni 1994)
58I en rapport från 1994 om situationen för mänskliga rättigheter i El Salvador framhöll den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter följande, med avseende på El Salvadors allmänna amnestilag för konsolidering av freden:
”... oavsett varje behov som fredsförhandlingarna skulle kunna medföra och oavsett rent politiska överväganden utgör den mycket svepande allmänna amnestilagen [för konsolidering av freden] vilken antogs av El Salvadors lagstiftande församling en kränkning av de internationella skyldigheter den åtog sig när den ratificerade den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna, eftersom den möjliggör en ‘ömsesidig amnesti’ utan att först erkänna ansvar ...; eftersom den gäller brott mot mänskligheten, och eftersom den eliminerar varje möjlighet att få tillräcklig ekonomisk ersättning, främst för offer.”
3Mål 10.480 (El Salvador), rapport från den 27 januari 1999
59I en rapport från 1999 om ett fall rörande El Salvadors allmänna amnestilag från 1993 för konsolidering av freden framhöll den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter följande:
”113. Kommissionen bör betona att [denna lag] tillämpades för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i El Salvador mellan den 1 januari 1980 och den 1 januari 1992, inklusive sådana som undersöktes och fastställdes av sanningskommissionen. Framför allt utvidgades dess effekt bland annat till brott såsom summariska avrättningar, tortyr och påtvingade försvinnanden. Vissa av dessa brott anses vara så grova att de har motiverat antagandet av särskilda konventioner på området samt införande av särskilda åtgärder för att förhindra straffrihet för deras vidkommande, inklusive universell behörighet och omöjligheten att tillämpa preskription ...
...
115Kommissionen konstaterar även att artikel 2 i [denna lag] uppenbarligen tillämpades för alla kränkningar som nämns i den gemensamma artikel 3 [i 1949 års Genèvekonventioner] och i [1977 års tilläggsprotokoll II], och som begicks av statens företrädare under den väpnade konflikt som ägde rum i El Salvador. ...
...
123... genom att godkänna och genomdriva den allmänna amnestilagen bröt den salvadoranska staten mot den rätt till rättsliga garantier som fastställts i artikel 8.1 i [1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna], till förfång för de överlevande tortyroffren och anhöriga till ..., som hindrades från att få upprättelse i civila domstolar; allt detta i relation till artikel 1.1 i konventionen.
...
129... genom att offentliggöra och genomdriva amnestilagen har El Salvador brutit mot den rätt till rättsligt skydd som fastställts i artikel 25 i [1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna], till förfång för de överlevande offren ...”
I sina slutsatser framhöll den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter att El Salvador ”med avseende på samma personer även har brutit mot den gemensamma artikel 3 i de fyra Genèvekonventionerna från 1949 och artikel 4 i [1977 år tilläggsprotokoll II]”. Dessutom rekommenderade den, för att säkerställa offrens rättigheter, att El Salvador borde, ”om nödvändigt, ... ogiltigförklara denna lag ex-tunc”.
60I sin dom i målet Barrios Altos (dom den 14 mars 2001, sakfråga), vilken inbegrep frågan om de peruanska amnestilagarnas lagenlighet, framhöll den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter:
”41. Denna domstol anser att alla amnestibestämmelser, bestämmelser om preskription och upprättandet av åtgärder utformade för att eliminera ansvar är otillåtliga, eftersom de är avsedda att hindra utredning och bestraffning av de ansvariga för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter såsom tortyr, utomrättsliga, summariska eller godtyckliga avrättningar och påtvingade försvinnanden, vilka alla är förbjudna eftersom de kränker okränkbara rättigheter som erkänns av internationell människorättslagstiftning.
42Domstolen anser, i enlighet med de argument som framlagts av kommissionen och inte ifrågasatts av staten, att de amnestilagar som antogs av Peru hindrade offrens anhöriga och överlevande offer i det här målet från att höras av en domare ...; de kränkte rätten till rättsligt skydd...; de hindrade utredning, gripande, åtal och fällande dom mot de ansvariga för de händelser som inträffade i Barrios Altos, vilket bryter mot artikel 1.1 i [1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna], och de blockerade förtydliganden av de faktiska omständigheterna i detta fall. Slutligen innebar antagandet av självamnestilagar som är oförenliga med [1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna] att Peru inte fullgjorde skyldigheten att anpassa den nationella lagstiftning som omfattas av artikel 2 i [1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna].
43Domstolen anser att det bör betonas att, mot bakgrund av de allmänna skyldigheter som fastställts i artikel 1.1 och 1.2 i [1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna], är konventionsstaterna skyldiga att vidta alla åtgärder för att se till att ingen berövas rättsligt skydd och utövandet av rätten till enkla och effektiva rättsmedel, enligt vad som sägs i artikel 8 och 25 i [1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna]. Följaktligen kränker de stater som är parter i [1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna] och som antar lagar som har motsatt effekt, såsom självamnestilagar, artikel 8 och 25, med avseende på artikel 1.1 och 1.2 i [1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna]. Självamnestilagar leder till att offren blir försvarslösa och permanentar straffrihet; därför är de uppenbart oförenliga med konventionens mål och anda. Denna typ av lag hindrar identifiering av de individer som ansvarar för kränkningar av mänskliga rättigheter, eftersom den blockerar utredning samt tillgång till rättslig prövning, och hindrar offren och deras anhöriga från att få veta sanningen och att erhålla motsvarande gottgörelse.
44På grund av den uppenbara oförenligheten mellan självamnestilagar och den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna saknar sådana lagar rättslig verkan och får inte fortsätta att hindra utredning av de grunder på vilka detta mål baseras, eller identifiering och bestraffning av de ansvariga; inte heller kan de ha samma eller liknande påverkan avseende andra fall som har ägt rum i Peru, där de rättigheter som fastställdes i [1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna] har kränkts.”
I sitt instämmande yttrande tillade domare Antônio A. Cançado Trindade:
”13. Statens internationella ansvar för kränkningar av internationellt erkända mänskliga rättigheter – inklusive kränkningar som har ägt rum genom antagande och tillämpning av självamnestilagar – och det individuella straffansvaret hos företrädare som begått allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, är två sidor av samma mynt i kampen mot grymheter, straffrihet och orättvisa. Det var nödvändigt att vänta många år för att komma fram till denna slutsats, vilket, om det är möjligt i dag, även beror på – låt mig framhärda i en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat – det universella juridiska samvetets uppvaknande, såsom själva folkrättens absolut främsta källa.”
61I målet Almonacid-Arellano m.fl. mot Chile, dom den 26 september 2006 (formella invändningar, sakfråga, gottgörelser och kostnader) konstaterade den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter:
”154. Vad avser principen ne bis in idem är den inte, även om den erkänns som en mänsklig rättighet i artikel 8.4 i den amerikanska konventionen, en absolut rättighet, så därför är den inte tillämplig om: i) interventionen från den domstols sida som prövade målet och beslutade att lägga ned det eller att frikänna en person som är ansvarig för att ha kränkt mänskliga rättigheter eller folkrätten, var avsedd att skydda den tilltalade parten från straffrättsligt ansvar; ii) förfarandet inte genomfördes oberoende eller opartiskt i enlighet med vederbörliga processuella garantier, eller iii) det inte fanns någon verklig avsikt att ställa de ansvariga inför rätta. En dom som avkunnas under ovanstående omständigheter ger upphov till ett ‘skenbart’ eller ‘bedrägligt’ res judicata-mål. Å andra sidan anser domstolen att om det framkommer nya fakta eller bevis som gör det möjligt att förvissa sig om identiteten hos de ansvariga för kränkningar av mänskliga rättigheter eller för brott mot mänskligheten, kan utredningar återupptas, även om målet utmynnade i ett frikännande med status av en lagakraftvunnen dom, eftersom rättvisan, offrens rättigheter samt den amerikanska konventionens anda och ordalydelse har företräde framför ne bis in idem-principen.
155I förevarande mål uppfylls två av de ovanstående villkoren. För det första prövades målet av domstolar som inte upprätthöll garantierna om behörighet, oberoende och opartiskhet. För det andra hindrade i praktiken tillämpningen av lagdekret nr 2.191 dem som enligt uppgift var ansvariga från att ställas inför rätta, och gynnade straffrihet för brott som begåtts mot Luis Alfredo Almonacid-Arellano. Staten kan därför inte åberopa ne bis in idem-principen för att slippa uppfylla domstolens order (se ovan punkt 147).”
62Samma hållning intogs i målet La Cantuta mot Peru, dom den 29 november 2006 (sakfråga, gottgörelser och kostnader), vars relevanta del lyder som följer:
”151. I detta sammanhang har kommissionen och representanterna hävdat att staten har åberopat principen om dubbel lagföring för att undvika att bestraffa vissa av de påstådda anstiftarna av dessa brott, men principen om dubbel lagföring gäller inte eftersom de åtalades vid en domstol som saknade behörighet, inte var oberoende eller opartisk och inte uppfyllde behörighetskraven. Dessutom hävdade staten att ‘inblandning av andra personer som skulle kunna vara straffrättsligt ansvariga är föremål för eventuella nya slutsatser som Ministerio Público [riksåklagarmyndigheten] och rättsväsendet kommit fram till vid utredning av och utmätning av straff’, och ‘att militärdomstolens beslut att lägga ned målet saknar juridiskt värde för riksåklagarmyndighetens preliminära utredning. Det betyder att försvarets argument om dubbel lagföring inte gäller.’
152Denna domstol framhöll tidigare i målet Barrios Altos att
denna domstol anser att alla amnestibestämmelser, bestämmelser om preskription och inrättandet av åtgärder för att eliminera ansvar ska avvisas, eftersom de är avsedda att hindra utredning och bestraffning av de ansvariga för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter såsom tortyr, utomrättsliga, summariska eller godtyckliga avrättningar och påtvingade försvinnanden, vilka alla är förbjudna eftersom de kränker okränkbara rättigheter som erkänns av internationell människorättslagstiftning.
153Närmare bestämt har domstolen nyligen, med avseende på begreppet dubbel lagföring, slagit fast att ne bis in idem-principen inte är tillämplig när det förfarande där målet har lagts ned eller förövaren till en kränkning av de mänskliga rättigheterna i strid med internationell rätt har frikänts, har effekten att den tilltalade befrias från straffrättsligt ansvar, eller när förfarandet inte har genomförts oberoende eller opartiskt i enlighet med gällande lagstiftning. En dom som meddelats under de omständigheter som beskrivs tillhandahåller endast ‘fiktiva’ eller ‘bedrägliga’ grunder för åberopande av dubbel lagföring.
154I sitt klagomål mot de påstådda anstiftarna av brotten (se ovan punkt 80.82), som frikändes av militärdomstolarna, ansåg därför Procuraduría Ad Hoc (ad hoc-åklagarmyndigheten) det otillåtligt att betrakta den order om nedläggning av målet som meddelades av militärdomarna under loppet av ett förfarande i syfte att ge straffrihet som ett juridiskt hinder för att åtala, eller som en lagakraftvunnen dom, eftersom domarna inte hade någon behörighet och inte var opartiska, så därmed kan ordern inte utgöra grund för åberopande av dubbel lagföring.”
63I målet Anzualdo Castro mot Peru, dom den 22 september 2009 (formell invändning, sakfråga, gottgörelser och kostnader) erinrade den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter om att:
”182. ... [S]taten måste avlägsna alla hinder, både faktiska och rättsliga, som hindrar en effektiv utredning av omständigheterna och utvecklingen av motsvarande rättsliga förfarande, samt använda alla till buds stående medel för att påskynda sådana utredningar och förfaranden, i syfte att säkerställa att förhållanden som dessa inte upprepas. Närmare bestämt är detta ett fall av påtvingat försvinnande som ägde rum inom ramen för en systematisk praxis eller ett systematiskt mönster av försvinnanden som iscensattes av statliga företrädare. Därför ska staten inte kunna åberopa eller tillämpa en lag eller en nationell lagbestämmelse, aktuell eller framtida, för att inte följa domstolens beslut att utreda och i förekommande fall straffa de ansvariga för dessa förhållanden. Av denna anledning och enligt order från denna tribunal sedan avkunnandet av domen i målet Barrios Altos mot Peru, kan staten inte längre tillämpa amnestilagar, vilka saknar rättslig verkan, aktuella eller framtida (se ovan punkt 163), eller åberopa begrepp såsom preskription av brottsliga gärningar, res judicata-principen och skyddet mot dubbel lagföring, eller tillgripa någon annan åtgärd avsedd att eliminera ansvar för att fly från sin skyldighet att utreda och straffa de ansvariga.”
64I målet Gelman mot Uruguay (dom den 24 februari 2011, sakfråga och gottgörelser) analyserade den interamerikanska domstolen utförligt ståndpunkten enligt folkrätten med avseende på amnestier som beviljats för allvarliga kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter. I relevanta delar lyder domen som följer:
”184. Skyldigheten att utreda kränkningar av de mänskliga rättigheterna ingår i de positiva åtgärder som stater måste vidta för att trygga de rättigheter som erkänns i konventionen och är en skyldighet att vidta åtgärder snarare än att nå resultat, vilken staten måste åta sig som en rättslig skyldighet och inte enbart som en formalitet, förutbestämd att vara verkningslös och beroende av att talan väcks av offren eller deras anhöriga, eller av att enskilda aktörer lägger fram bevis.
...
189Nämnda internationella skyldighet att åtala, och om straffrättsligt ansvar konstateras, straffa förövarna av kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, ingår i skyldigheten att respektera de rättigheter som anges i artikel 1.1 i den amerikanska konventionen och innebär att konventionsstaterna har rätt att organisera hela regeringsapparaten, och generellt sett alla de strukturer genom vilka utövandet av offentlig makt uttrycks, på ett sådant sätt att de är i stånd att rättsligt garantera fritt och fullt utövande av mänskliga rättigheter.
190Som en del av denna skyldighet måste staterna hindra, utreda och bestraffa alla kränkningar av de rättigheter som erkänns i konventionen, och dessutom om möjligt försöka återupprätta den kränkta rätten, samt vid behov gottgöra den skada som orsakats av kränkningen av mänskliga rättigheter.
191Om statsapparaten verkar på ett sätt som ser till att straffrihet kvarstår, och inte i så hög grad som möjligt återupprättar offrets rättigheter, kan det fastslås att staten inte har fullgjort skyldigheten att garantera dessa personers fria och fulla utövande inom sin jurisdiktion.
...
195Amnestier eller liknande former har varit ett av de hinder som åberopats av vissa stater vid utredning, och i förekommande fall bestraffning, av de ansvariga för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Denna domstol, den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, FN-organen samt andra globala och regionala organ för skydd av mänskliga rättigheter har uttalat sig om att amnestilagar relaterade till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte är förenliga med folkrätten och staters internationella skyldigheter.
196I enlighet med tidigare avgöranden har denna domstol bestämt att amnestier inte är förenliga med den amerikanska konventionen i fall av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna vad gäller Peru (Barrios Altos och La Cantuta), Chile (Almonacid Arellano m.fl.) och Brasilien (Gomes Lund m.fl.).
197I det interamerikanska systemet för mänskliga rättigheter, där Uruguay ingår genom ett suveränt beslut, finns det många domar om amnestilagars oförenlighet med staters konventionsskyldigheter när det handlar om allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Utöver de beslut som noterats av denna domstol har den interamerikanska kommissionen i föreliggande mål, liksom i andra fall relaterade till Argentina, Chile, El Salvador, Haiti, Peru och Uruguay, konstaterat att det strider mot folkrätten. Den interamerikanska kommissionen erinrade om att den:
vid ett flertal tillfällen uttalat sig i viktiga fall där den har haft tillfälle att uttrycka sin synpunkt och konkretisera sin doktrin med avseende på tillämpningen av amnestilagar, och fastställt att nämnda lagar bryter mot olika bestämmelser i såväl den amerikanska deklarationen som konventionen’ och att ‘[d]essa beslut, som sammanfaller med andra internationella organs normer för mänskliga rättigheter avseende amnestier, har på enhetligt sätt förklarat att både amnestilagarna och andra jämförbara lagstiftningsåtgärder som hindrar eller avslutar utredning av och dom mot företrädare för [en] stat som skulle kunna vara ansvarig för allvarliga kränkningar av den amerikanska deklarationen eller konventionen, bryter mot flera bestämmelser i nämnda instrument’.
198FN:s generalsekreterare konstaterade i det globala forumet, i sin rapport till säkerhetsrådet med titeln The rule of law and transitional justice in societies that suffer or have suffered conflicts (Rättsstatsprincipen och rättsliga övergångsförfaranden i samhällen som är eller har varit utsatta för konflikter), att:
‘[...] de fredsavtal som godkänts av FN kan inte utlova amnesti för folkmord, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten, eller allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna [...].’
199I samma anda ansåg FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att amnestier och andra likartade åtgärder bidrar till straffrihet och utgör ett hinder mot rätten till sanning genom att de blockerar utredning av fakta och att de därför är oförenliga med de skyldigheter som åligger stater enligt olika källor inom folkrätten. Därutöver, med avseende på det falska dilemmat mellan å ena sidan å ena sidan fred och försoning, och å andra sidan rättvisa, framhöll FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att:
‘[d]e amnestier som från straffrättsliga påföljder undantar de ansvariga för ohyggliga brott i hopp om att säkra freden har ofta misslyckats med att uppnå sitt mål och har i stället uppmuntrat dem som gynnats att begå ytterligare brott. Omvänt har fredsavtal nåtts utan amnestibestämmelser i vissa situationer där amnesti påstods vara en nödvändig förutsättning för fred och där många hade fruktat att åtal skulle förlänga konflikten.’
200I linje med ovanstående påpekade FN:s särskilda rapportör i fråga om straffrihet att:
‘[f]örövarna av brotten kan inte dra nytta av amnestin medan offren inte kan få rättvisa genom ett effektivt rättsmedel. Detta skulle sakna juridisk verkan när det gäller offrens åtgärder avseende rätten till gottgörelse.’
201FN:s generalförsamling fastställde i artikel 18 i deklarationen om skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden att ‘personer som var eller påstås vara skyldiga till [påtvingade försvinnanden] ska inte dra nytta av någon särskild amnestilag eller liknande åtgärder som skulle kunna få effekten att de undantas från brottmålsförfaranden eller sanktioner.’
202Världskonferensen om de mänskliga rättigheterna, som ägde rum i Wien 1993, betonade i sin förklaring och sitt handlingsprogram att stater ‘bör avvisa lagstiftning som gynnar straffrihet för dem som är ansvariga för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, [...] bestraffa kränkningarna’, och framhävde att staterna i dessa fall är skyldiga att i första hand hindra dem, och när de har inträffat, att åtala förövarna av de faktiska händelserna.
203FN:s arbetsgrupp för påtvingade eller ofrivilliga försvinnanden har vid flera tillfällen behandlat frågan om amnesti i fall av påtvingade försvinnanden. I sina allmänna kommentarer avseende artikel 18 i deklarationen om skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden konstaterade den att den anser att amnestilagar strider mot deklarationens bestämmelser, även om de har godkänts i folkomröstningar eller genom annan liknande typ av samrådsprocess, om de direkt eller indirekt på grund av sin tillämpning, avbryter statens skyldighet att utreda, åtala och straffa de ansvariga för försvinnandena, om de döljer namnen på dem som utförde nämnda dåd, eller om de befriar dem från ansvar.
204Dessutom uttryckte samma arbetsgrupp sin oro över att amnestilagar utfärdas i efterdyningarna av konflikter, eller att andra åtgärder vidtas som får straffrihet till följd, och den erinrade staterna om att:
i kampen mot försvinnanden är effektiva förebyggande åtgärder ytterst viktiga. Bland dessa lyfter den fram [...] att lagföra alla personer som anklagas för att ha gjort sig skyldiga till påtvingade försvinnanden, att säkerställa att de endast lagförs av behöriga civila domstolar, och att de inte drar nytta av någon särskild amnestilag eller andra liknande åtgärder som sannolikt kan ge dispens från brottmålsförfaranden eller sanktioner, och att erbjuda upprättelse och skälig ersättning till offren och deras familjer.
205Även i det globala forumet har de människorättsorgan som upprättats genom fördrag upprätthållit samma normer rörande förbudet mot amnestier som hindrar utredning och bestraffning av dem som begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Kommittén för mänskliga rättigheter framhöll i sin allmänna kommentar 31 att stater ska se till att de som är skyldiga till överträdelser som betecknas som brott i folkrätten eller i nationell lagstiftning – bland annat tortyr och annan grym, inhuman, eller förnedrande behandling, summariskt berövande av liv och godtyckligt fängslande samt påtvingade försvinnanden – ställs inför rätta och inte försöka befria förövarna från deras juridiska ansvar, vilket har varit fallet med vissa amnestilagar.
206FN:s kommitté för mänskliga rättigheter uttalade sig i ärendet under arbetet med enskilda framställningar och i sina länderrapporter, och framhöll i målet Hugo Rodríguez mot Uruguay att den inte kan acceptera en stats ståndpunkt att den inte är skyldig att utreda kränkningar av de mänskliga rättigheterna begångna under en tidigare regim på grund av en amnestilag, och den bekräftade att amnestilagar med avseende på allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna är oförenliga med den ovannämnda internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Den erinrade om att dessa lagar bidrar till att skapa en atmosfär av straffrihet som kan undergräva den demokratiska ordningen och åstadkomma andra allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
...
209Även i det globala forumet, inom en annan domän av folkrätten – internationell straffrätt – har amnestier eller liknande normer betraktats som otillåtliga. Den internationella brottmålstribunalen för f.d. Jugoslavien ansåg, i ett mål avseende tortyr, att det inte skulle vara meningsfullt att upprätthålla å ena sidan preskriptionstiden för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och å andra sidan godkänna statliga åtgärder som tillåter eller tolererar, eller amnestilagar som befriar förövare av sådana kränkningar från ansvar. På liknande sätt ansåg specialdomstolen för Sierra Leone att detta lands amnestilagar inte var tillämpliga på allvarliga internationella brott. 254. Denna universella inriktning har befästs genom införlivandet av nämnda norm i utvecklingen av stadgarna för de specialdomstolar som nyligen inrättats inom FN. I denna anda ingår i texterna till FN-avtalen med både Republiken Libanon och Konungariket Kambodja, såväl som de stadgar som skapar specialdomstolen för Libanon, specialdomstolen för Sierra Leone och Kambodjas specialdomstol, klausuler som anger att de amnestier som medges inte ska utgöra ett hinder för lagföringen av dem som är ansvariga för brott som omfattas av nämnda domstolars behörighet.
210På samma sätt framhöll ICRC, i en tolkning av artikel 6‑5 i tilläggsprotokoll II till Genèvekonventionen om internationell humanitär rätt, att amnestier inte får skydda krigsförbrytare:
[n]är Sovjetunionen antog artikel 6.5 i tilläggsprotokoll II, förklarade man i motiveringen till sitt yttrande att den inte kan tolkas så att den låter krigsförbrytare eller andra personer som begått brott mot mänskligheten fly från stränga straff. ICRC instämmer i denna tolkning. En amnesti skulle även vara oförenlig med den regel som kräver att stater utreder och åtalar dem som misstänks för krigsförbrytelser i icke-internationella väpnade konflikter (...).
211Denna norm för internationell humanitär rätt och tolkning av artikel 6‑5 i protokollet har antagits av den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.
212Olagligheten hos de amnestier som avser allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter gentemot folkrätten har bekräftats av domstolarna och organen inom alla regionala system för skydd av mänskliga rättigheter.
213I det europeiska systemet ansåg Europadomstolen för mänskliga rättigheter att det är av största betydelse, vad avser effektiva rättsmedel, att de brottmålsförfaranden som gäller brott, såsom tortyr, vilka innebär allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inte får hindras av preskription eller medge amnestier eller benådningar i detta avseende. I andra fall betonade den att när en statsföreträdare anklagas för brott som kränker den rätt som anges i artikel 3 i Europakonventionen (rätten till liv), får brottmålsförfarandet och domen inte blockeras, och beviljande av amnesti tillåts inte.
214Den afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och folkens rättigheter ansåg att amnestilagar inte får skydda den stat som antar dem från att uppfylla sina internationella skyldigheter, och konstaterade dessutom att staterna, om de förbjuder åtal av förövare av allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna genom beviljande av amnesti, inte endast främjar straffrihet utan också eliminerar möjligheten att nämnda övergrepp utreds och att offren för nämnda brott får ett effektivt rättsmedel för gottgörelse.
...
225Denna domstol har fastställt att ‘amnestibestämmelser, preskriptionsbestämmelser och upprättandet av ansvarsbefrielser som är avsedda att hindra utredning och bestraffning av de ansvariga för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter såsom tortyr; summariska, utomrättsliga eller godtyckliga avrättningar; och påtvingade försvinnanden inte är tillåtna. Alla dessa brott är förbjudna för att de strider mot oåterkalleliga rättigheter som erkänns av internationell människorättslagstiftning.’
226I detta hänseende är amnestilagar, i fall av allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, uttryckligen oförenliga med ordalydelsen och andan i San José-överenskommelsen, med tanke på att de bryter mot bestämmelserna i artikel 1.1 och 2, genom att de hindrar utredning och bestraffning av de ansvariga för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och därmed hindrar offren och deras familjer från att få klarhet i vad som hände, och från motsvarande gottgörelse, vilket försvårar fullständig, snabb och effektiv rättvisa i de relevanta målen. Detta i sin tur gynnar straffrihet och godtycke, och påverkar även allvarligt rättsstatsprincipen, varför de med tanke på folkrätten har konstaterats sakna rättslig verkan.
227I synnerhet påverkar amnestilagar statens internationella skyldighet med avseende på utredning och bestraffning av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna eftersom de hindrar anhöriga från att höras inför en domare, i enlighet med vad som anges i artikel 8.1 i den amerikanska konventionen, vilket därigenom kränker rätten till rättsligt skydd enligt artikel 25 i konventionen just på grund av underlåtenheten att utreda, eftersöka, gripa, åtala och straffa dem som är ansvariga för händelserna, vilket innebär att man inte följer artikel 1.1 i konventionen.
228Bland de allmänna skyldigheter som anges i den amerikanska konventionens artikel 1.1 och 2 finns konventionsstaternas skyldighet att vidta åtgärder av alla slag för att sörja för att ingen fråntas det rättsliga skyddet och utövandet av rätten till enkla och effektiva rättsmedel, enligt vad som står i artikel 8 och 25 i konventionen. När den amerikanska konventionen har ratificerats betyder det att staten ska vidta alla mått och steg för att upphäva de juridiska bestämmelser som kan strida mot nämnda fördrag så som det upprättats i dess artikel 2, däribland de som hindrar utredning av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna eftersom de leder till att offren blir försvarslösa och straffrihet permanentas, samt hindrar anhöriga från att få klarhet i de faktiska förhållandena.
229Oförenligheten med konventionen omfattar amnestier för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och är inte begränsad till dem som benämns ‘självamnestier’, och domstolen beaktar, snarare än antagandeprocessen och den myndighet som utfärdade amnestilagen, sin ratio legis: att allvarliga kränkningar begångna mot folkrätten tillåts gå ostraffade. Amnestilagarnas oförenlighet med den amerikanska konventionen vid allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter härrör inte från en formell fråga, såsom dess ursprung, utan i stället från den viktigaste aspekten vad avser de rättigheter som anges i artikel 8 och 25, i relation till artikel 1.1 och 2 i konventionen.
G. Utredning av de faktiska omständigheterna och den uruguayanska preskriptionslagen
...
240... genom att tillämpa bestämmelserna i preskriptionslagen (vilken i alla relevanta avseenden utgör en amnestilag) och därigenom hindra utredning av faktiska omständigheter samt identifiering, åtal och eventuell bestraffning av de möjliga ansvariga för utdragna och permanenta oförrätter såsom de som orsakades av påtvingade försvinnanden, underlåter staten att fullgöra sin skyldighet att anpassa sin nationella lagstiftning som omfattas av artikel 2 i konventionen.”
65I fallet med Gomes Lund m.fl. (”Guerrilha do Araguaia”) mot Brasilien (dom den 24 november 2010, formella invändningar, sakfråga, gottgörelser och kostnader) motsatte sig den interamerikanska domstolen åter kraftfullt beviljandet av amnestier för allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Efter att ha åberopat samma folkrättsnorm som i det ovan anförda målet Gelman, framhöll den följande, i relevanta delar:
”171. Såsom framgår av innehållet i föregående stycken har alla internationella organ för skydd av mänskliga rättigheter samt flera höga domstolar i regionen som har haft möjlighet att uttala sig om omfattningen av amnestilagar avseende allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och deras förenlighet med internationella skyldigheter för stater som utfärdar dem, konstaterat att dessa amnestilagar påverkar statens internationella skyldighet att utreda och bestraffa nämnda kränkningar.
172Denna domstol har tidigare uttalat sig i ärendet och har inte funnit rättsliga grunder att frångå sin kontinuerliga rättspraxis, vilken dessutom sammanfaller med den som är enhälligt fastställd i folkrätten samt prejudikat från organen för globala och regionala system till skydd för mänskliga rättigheter. I detta hänseende, vad gäller föreliggande fall, erinrar domstolen om att ‘amnestibestämmelser, preskriptionsbestämmelser och upprättandet av ansvarsbefrielser som är avsedda att hindra utredning och bestraffning av de ansvariga för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter såsom tortyr; summariska, utomrättsliga eller godtyckliga avrättningar; och påtvingade försvinnanden inte är tillåtna. Alla dessa brott är förbjudna för att de strider mot oåterkalleliga rättigheter som erkänns av internationell människorättslagstiftning.’
...
175Med avseende på vad som hävdats av parterna när det gäller huruvida målet avser en amnesti, självamnesti eller ‘politisk överenskommelse’ konstaterar domstolen, vilket är uppenbart utifrån de kriterier som framhållits i föreliggande mål (se ovan punkt 171), att oförenligheten med konventionen omfattar amnestier för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och inte begränsas till dem som benämns ‘självamnestier.’ Likaså beaktar domstolen, såsom har påpekats tidigare, snarare än antagandeprocessen och den myndighet som utfärdade amnestilagen, sin ratio legis: att allvarliga kränkningar begångna mot folkrätten av militärregimen tillåts gå ostraffade. Amnestilagarnas oförenlighet med den amerikanska konventionen vid allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter härrör inte från en formell fråga, såsom dess ursprung, utan i stället från den viktigaste aspekten eftersom de kränker de rättigheter som anges i artikel 8 och 25, i relation till artikel 1.1 och 2 i konventionen.
176Denna domstol har i sin rättspraxis fastställt att den är medveten om att de nationella myndigheterna lyder under rättsstatsprincipen, och därmed är de skyldiga att tillämpa gällande lagbestämmelser. Men när en stat är part i ett internationellt fördrag såsom den amerikanska konventionen, lyder även alla dess organ under den, inklusive dess domare, varvid de är skyldiga att se till att effekterna av bestämmelserna i konventionen inte minskas genom tillämpning av normer som strider mot syftet och ändamålet, och som från början saknar rättslig verkan. Den dömande makten är i detta hänseende internationellt skyldig att utöva ‘kontroll av konventionsöverensstämmelse’ mellan de inhemska normerna och den amerikanska konventionen, givetvis inom ramen för sin respektive behörighet och lämpliga förfaranderegler. I denna uppgift måste den dömande makten ta hänsyn inte bara till fördraget, utan också till den tolkning den interamerikanska domstolen, såsom slutgiltig uttolkare av den amerikanska konventionen, har givit det.”
66Senare, i målet Massakrerna i El Mozote och närliggande platser mot El Salvador, dom den 25 oktober 2012, framhöll den interamerikanska domstolen, i relevanta delar för föreliggande mål, följande (fotnoter utelämnade):
”283. I målen Gomes Lund mot Brasilien och Gelman mot Uruguay, vilka avgjordes av denna domstol inom dess domstolsbehörighet, har domstolen redan beskrivit och ingående utvecklat hur denna domstol, den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, FN-organen, andra regionala organisationer till skydd för mänskliga rättigheter samt andra internationella straffrättsdomstolar har uttalat sig om att amnestilagar avseende allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna är oförenliga med folkrätten och staters internationella skyldigheter. Det beror på att amnestier eller liknande mekanismer har varit ett av de hinder som stater har angivit för att inte uppfylla sin skyldighet att utreda, åtala och på lämpligt sätt bestraffa dem som är ansvariga för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Dessutom har flera av den amerikanska samarbetsorganisationens konventionsstater genom sina högsta domstolar införlivat nämnda normer, och därmed iakttagit sina internationella åtaganden i god tro. Följaktligen upprepar domstolen, vad avser detta mål, otillåtligheten av ‘amnestibestämmelser, preskriptionsbestämmelser och upprättandet av ansvarsbefrielser som är avsedda att hindra utredning och bestraffning av de ansvariga för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter såsom tortyr; summariska, utomrättsliga eller godtyckliga avrättningar; och påtvingade försvinnanden, vilka alla är förbjudna eftersom de strider mot okränkbara rättigheter som erkänns i internationell människorättslagstiftning.’
284Emellertid gäller det aktuella målet, i motsats till de mål som tidigare granskats av denna domstol, en allmän amnestilag som avser gärningar som begåtts inom ramen för en intern väpnad konflikt. Därför finner domstolen det relevant att, när den analyserar huruvida lagen om allmän amnesti för konsolidering av freden är förenlig med de internationella skyldigheter som följer av den amerikanska konventionen och dess tillämpning på målet Massakrerna i El Mozote och närliggande platser, göra detta även mot bakgrund av såväl bestämmelserna i tilläggsprotokoll II till 1949 års Genèvekonventioner, som de särskilda villkor under vilka man kom överens om att avsluta fientligheterna, vilket satte punkt för konflikten i El Salvador – i synnerhet kapitel I (‘Väpnade styrkor’), sektion 5 (‘Slut på straffrihet’) i fredsavtalet den 16 januari 1992.
285Enligt den internationella humanitära rätt som gäller dessa situationer är ibland antagandet av amnestilagar för avslutande av fientligheter i icke-internationella väpnade konflikter motiverat för att bana väg för en återgång till fred. Faktiskt fastställer artikel 6.5 i tilläggsprotokoll II till 1949 års Genèvekonventioner (i svensk översättning enligt www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Till%C3%A4ggsprotokoll-II-till-Gen%C3%A8vekonventionerna.pdf) att:
Vid fientligheternas upphörande skall de makthavande myndigheterna bemöda sig om att i största möjliga utsträckning bevilja amnesti åt personer som deltagit i den väpnade konflikten eller åt dem som berövats sin frihet av skäl som står i samband med den väpnade konflikten, vare sig de är internerade eller i fångenskap.
286Emellertid är denna norm inte absolut, eftersom stater enligt internationell humanitär rätt även är skyldiga att utreda och väcka åtal för krigsförbrytelser. Följaktligen får ‘personer misstänkta eller anklagade för att ha begått krigsförbrytelser, eller som har dömts för detta’ inte omfattas av en amnesti. Alltså kan det vara underförstått att artikel 6.5 i tilläggsprotokoll II avser omfattande amnestier rörande dem som har deltagit i den icke-internationella väpnade konflikten eller som är frihetsberövade av anledningar relaterade till den väpnade konflikten, förutsatt att detta inte inbegriper händelser, såsom de i det aktuella målet, som kan kategoriseras som krigsförbrytelser, och till och med brott mot mänskligheten.”
67Kambodjas specialdomstol framhöll, i beslutet om Ieng Sarys överklagande av det slutgiltiga beslutet (mål nr 002/19 09‑2007‑ECCC/OCIJ (PTC75) den 11 april 2011), med avseende på amnestins effekter på åtal:
”199. De brott som det slutgiltiga beslutet gällde, nämligen folkmord, brott mot mänskligheten, allvarliga brott mot Genèvekonventionerna, samt mord, tortyr och religiös förföljelse som nationella brott, är inte straffbara enligt 1994 års lag och skulle därför även fortsättningsvis ligga till grund för åtal enligt gällande lagstiftning, oavsett om det rör sig om nationell eller internationell straffrätt, även om de begåtts av påstådda medlemmar av gruppen Demokratiska Kampuchea.
...
201Den tolkning av dekretet som föreslogs av Ieng Sarys advokater, vilken skulle bevilja Ieng Sary amnesti för alla brott begångna under röda khmerernas regim, inklusive alla brott som omfattas av det slutgiltiga beslutet, inte bara avviker från texten i dekretet, i samband med 1994 års lag, utan är också oförenlig med Kambodjas internationella skyldigheter. Vad gäller folkmord, tortyr och allvarliga brott mot Genèvekonventionerna skulle beviljandet av en amnesti, utan åtal och bestraffning, inkräkta på Kambodjas fördragsenliga skyldigheter att åtala och bestraffa anstiftarna till sådana brott, så som anges i folkmordskonventionen, konventionen mot tortyr och Genèvekonventionerna. Kambodja, som har ratificerat den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), hade även och har fortfarande en skyldighet att se till att offer för brott mot mänskligheten, vilka per definition förorsakar allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, skulle och ska ges ett effektivt rättsmedel. Denna skyldighet skulle generellt innebära att staten måste åtala och straffa dem som ligger bakom kränkningarna. Beviljandet av en amnesti, vilket innebär avskaffande och negligering av brott mot mänskligheten, skulle inte ha överensstämt med Kambodjas skyldighet enligt ICCPR att åtala och straffa personer bakom allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller på annat sätt erbjuda offren ett effektivt rättsmedel. Eftersom det inte finns någon indikation på att kungen (och andra inblandade) avsåg att inte respektera Kambodjas internationella skyldigheter när dekretet antogs, befinns den tolkning av detta dokument som föreslogs av advokaterna vara ogrundad.”
68Den 13 mars 2004 fattade överklagandekammaren vid specialdomstolen för Sierra Leone, i mål nr SCSL‑2004‑15‑AR72(E) och SCSL‑2004‑16‑AR72(E) sitt beslut om bestridande av domstolsbehörighet: Lomé Accord Amnesty, där den konstaterade följande:
”82. Åtalets inlaga att det finns en ‘internationell norm som utkristalliserar sig, att en regering inte får bevilja amnesti för allvarliga brottsliga kränkningar enligt folkrätten’ har stabilt stöd i materialet inför denna domstol. De båda utomstående sakkunnigas uppfattning att den har utkristalliserats kanske inte är helt korrekt, men det är inget skäl till att denna domstol, när den formar sin egen uppfattning, ska ignorera styrkan i deras argument och vikten av det material de framlägger inför domstolen. Det är accepterat att en sådan norm är under utvecklande inom folkrätten. Kallons ombud gjorde gällande att det än så länge inte finns allmän acceptans för att amnestier är olagliga enligt folkrätten, men såsom tydligt påpekas av professor Orentlicher finns det flera fördrag som kräver åtal för sådana brott. Däribland finns 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, samt de fyra Genèvekonventionerna. Det finns även ett stort antal resolutioner från FN:s generalförsamling och säkerhetsråd som stadfäster en stats skyldighet att åtala eller lagföra. Åtalet har till sina skriftliga inlagor fogat material som innefattar relevanta slutsatser från kommittén mot tortyr, observationer gjorda av kommissionen för mänskliga rättigheter, och relevanta domar i den interamerikanska domstolen.
...
84Även om man intar hållningen att Sierra Leone kanske inte har brutit mot sedvanerätten genom att bevilja en amnesti, har denna domstol rätt att i sin självständiga bedömning fästa ringa eller obefintlig vikt vid beviljandet av en sådan amnesti som går emot den riktning i vilken internationell sedvanerätt utvecklas och som strider mot de skyldigheter i vissa fördrag och konventioner som har till syfte att skydda mänskligheten.”
69Klaganden klagade över att samma domare hade deltagit både i det förfarande som avslutades 1997 och i det där han befanns skyldig 2007. Han klagade vidare över att han hade berövats rätten att framlägga sin slutplädering. Han åberopade artikel 6.1 och 6.3 i konventionen, vilkas relevanta delar lyder som följer (i svensk översättning enligt www.echr.coe.int/Documents/Convention_SWE.pdf):
”Var och en skall, vid prövningen av ... en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis ... rättegång ... inför en oavhängig och opartisk domstol ...
...
3Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:
...
c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar,
...”
70Kammaren konstaterade att domare M.K. i de båda brottmålsförfaranden i fråga hade deltagit i första instans. I det förfarandet hade de faktiska omständigheterna i målet inte bedömts, och inte heller hade frågan om klagandens skuld prövats, och domare M.K. hade inte uttryckt någon uppfattning om någon aspekt av sakfrågan i målet.
71Därför fanns det enligt kammarens uppfattning ingen indikation på någon bristande opartiskhet från domare M.K.:s sida.
72Vad gäller avlägsnandet av klaganden från rättssalen menade kammaren att, med tanke på att han två gånger hade tillsagts att inte avbryta åtalets slutplädering och att hans försvarsadvokat hade varit kvar i rättssalen och lagt fram hans slutplädering, hade klagandens avlägsnande inte kränkt hans rätt att försvara sig personligen.
73Klaganden hävdade att domare M.K., som först hade fattat beslut att avsluta brottmålsförfarandet mot honom baserat på den allmänna amnestilagen och sedan även hade deltagit i det brottmålsförfarande där klaganden hade dömts för vissa av samma gärningar, inte kunde betraktas som opartisk.
74Klaganden hävdade att han, efter den förhandling som hölls den 19 mars 2007 och som varade i flera timmar, på grund av sin psykiska sjukdom och diabetes inte kunde styra sina reaktioner. Det hade dock inte funnits någon läkare närvarande vid förhandlingen för att övervaka hans tillstånd. Under tiden som åklagaren presenterade sin slutplädering hade klaganden sagt något obegripligt men hade inte förolämpat eller avbrutit åklagaren. I motsats till vad regeringen påstod hade han inte blivit varnad två gånger av rättens ordförande innan han avlägsnades från rättssalen. Han blev inte ombedd att återvända till rättssalen när det var hans tur att framlägga sin slutplädering. Det faktum att hans försvarsadvokat kunde framlägga hans slutplädering kunde inte avhjälpa det faktum att klaganden själv inte kunde göra det. Den tilltalade i brottmålsförfarande kan erkänna eller visa ånger, vilket kan bedömas som förmildrande omständigheter, och en försvarsadvokat kan inte ersätta den tilltalade i det avseendet. Domstolen borde ha haft möjlighet att höra hans slutplädering från honom personligen.
75Regeringen instämde i att domare M.K. hade deltagit i båda av brottmålsförfarandena mot klaganden. Vad gäller frågan om subjektiv opartiskhet gjorde regeringen gällande att klaganden inte hade inkommit med någon bevisning som kunde vederlägga presumtionen om opartiskhet i fråga om domare M.K..
76När det gäller det objektiva opartiskhetstestet hävdade regeringen att varken de faktiska omständigheterna i målet eller sakfrågan i mordåtalet mot klaganden hade bedömts i det första förfarandet. Alltså hade domare M.K. i detta förfarande inte uttryckt någon åsikt om klagandens gärningar vilka skulle ha kunnat föregripa hans hållning i det andra förfarandet. Dessutom hade det första förfarandet haft en gynnsam utgång för klaganden. Endast i det andra förfarandet hade en dom meddelats gällande sakfrågan, inbegripande en bedömning av de faktiska omständigheterna i målet och klagandens skuld. I båda förfarandena deltog domare M.K. endast i första rättsinstans, och han hade inte på något sätt påverkat utredningen av någotdera målet i överklagandefasen.
77Regeringen gjorde gällande att klaganden hade informerats om anklagelserna och bevisen mot honom. Han hade under hela förfarandena företrätts av en försvarsadvokat genom rättshjälpen, och så fort han protesterade mot det sätt varpå en advokat tog sig an målet hade advokaten bytts ut. Klaganden och hans advokat hade gott om möjligheter att utarbeta hans försvar och att kommunicera mellan fyra ögon. De var båda närvarande vid alla förhandlingar och hade varje möjlighet att bemöta åtalets argument.
78Vad avser slutförhandlingen gjorde regeringen gällande att klaganden och hans försvarsadvokat båda var närvarande i början av förhandlingen. Emellertid svor och skrek klaganden hela tiden under förhandlingen. Rättens ordförande varnade honom två gånger, och först när det inte gav resultat beordrade han att klaganden skulle avlägsnas från rättssalen.
79Klagandens avlägsnande från rättssalen var alltså en sista utväg för rättens ordförande, avsedd att bevara ordningen i rättssalen.
80Hade klaganden velat erkänna eller visa ånger hade han gott om möjligheter att göra det under rättegången.
81Vid den tidpunkt då klaganden avlägsnades från rättssalen hade alla bevis redan lagts fram.
82Slutligen kvarstannade klagandens försvarsadvokat i rättssalen och lade fram sin slutplädering.
83Mot bakgrund av det ovanstående hävdade regeringen att klagandens rätt att försvara sig personligen och genom rättshjälp inte hade inskränkts.
1Domare M.K.:s opartiskhet
84Kammarens bedömning lyder som följer, i relevanta delar:
”43. Domstolen erinrar om att det finns två tester för att bedöma om en tribunal är opartisk i den mening som avses i artikel 6.1: det första består av att försöka fastställa en specifik domares personliga uppfattning i ett givet mål, och det andra av att förvissa sig om huruvida domaren erbjöd tillräckliga garantier för att utesluta alla rimliga tvivel i detta avseende (se bland annat Gautrin m.fl. mot Frankrike, punkt 58, 20 maj 1998, Reports of Judgments and Decisions 1998‑III).
44Vad gäller det subjektiva testet konstaterar domstolen inledningsvis att en domares personliga opartiskhet måste förutsättas tills det finns bevis för motsatsen (se Wettstein mot Schweiz, nr 33958/96, punkt 43, ECHR 2000‑XII). I det aktuella målet är domstolen inte övertygad att det finns tillräcklig bevisning för att fastställa att någon personlig förutfattad mening uppvisades av domare M.K. när han var ledamot av Osijeks distriktsdomstol, som fann klaganden skyldig till krigsförbrytelser mot civilbefolkningen och dömde honom till fjorton års fängelse.
45Vad gäller det objektiva testet måste det fastställas huruvida, helt skilt från domarens uppträdande, det finns verifierbara fakta som kan väcka berättigat tvivel om hans eller hennes opartiskhet. Det innebär att den berörda personens ståndpunkt, vid avgörandet av om det i ett givet mål finns rimlig anledning att befara att en viss domare brister i opartiskhet, är viktig men inte avgörande. Det som är avgörande är om dessa farhågor kan anses vara objektivt berättigade (se Ferrantelli och Santangelo mot Italien, 7 augusti 1996, punkt 58, Reports 1996‑III; Wettstein, ovan, punkt 44; och Micallef mot Malta, nr 17056/06, punkt 74, 15 januari 2008). I detta avseende kan till och med den yttre framtoningen vara av viss betydelse eller, med andra ord, ‘det är inte bara att rättvisa måste skipas, det måste även synas att rättvisa skipas’ (se De Cubber mot Belgien, 26 oktober 1984, punkt 26, serie A nr 86; Mežnarić mot Kroatien, nr 71615/01, punkt 32, 15 juli 2005; och Micallef, ovan, punkt 75).
46Vad avser föreliggande mål konstaterar domstolen att domare M.K. faktiskt deltog både i det brottmålsförfarande som ägde rum vid Osijeks distriktsdomstol med målnummer K‑4/97 och i det brottmålsförfarande som ägde rum mot klaganden vid samma domstol med målnummer K‑33/06. Anklagelserna mot klaganden i dessa två förfaranden överlappade i viss mån (se punkt 66 nedan).
47Domstolen konstaterar vidare att båda förfarandena ägde rum i första rättsinstans, det vill säga i rättegångsfasen. Det första förfarandet avslutades i enlighet med den allmänna amnestilagen, eftersom domstolen fann att anklagelserna mot klaganden omfattades av den allmänna amnestin. I detta förfarande bedömdes inte de faktiska omständigheterna i målet, och inte heller prövades frågan om klagandens skuld. Sålunda uttryckte inte domare M.K. någon åsikt om någon aspekt av sakfrågan i målet.”
85Bara det faktum att en domare tidigare har fällt avgöranden om samma brott kan inte i sig motivera farhågor beträffande hans opartiskhet (se Hauschildt mot Danmark, 24 maj 1989, punkt 50, serie A nr 154, och Romero Martin mot Spanien (beslut), nr 32045/03, 12 juni 2006 rörande beslut före rättegång; Ringeisen mot Österrike, 16 juli 1971, serie A nr 13, punkt 97; Diennet mot Frankrike, 26 september 1995, serie A nr 325‑A, punkt 38; och Vaillant mot Frankrike, nr 30609/04, punkt 29–35, 18 december 2008, om situationen för domare till vilka ett ärende återförvisades efter att ett beslut hade upphävts eller ogiltigförklarats av en högre domstol; Thomann mot Schweiz, 10 juni 1996, punkt 35–36, Reports of Judgments and Decisions 1996‑III, rörande förnyad prövning av en anklagad som dömts i sin frånvaro; och Craxi III mot Italien (beslut), nr 63226/00, 14 juni 2001, och Ferrantelli och Santangelo mot Italien, 7 augusti 1996, punkt 59, Reports 1996‑III, om situationen för domare som deltagit i förfaranden mot medbrottslingar).
86Ingen grund för rimlig misstanke om bristande opartiskhet kan skönjas i det faktum att samma domare deltar i ett beslut i första instans och sedan i nytt förfarande om detta beslut ogiltigförklaras och ärendet återförvisas till samma domare för förnyad prövning. Det kan inte anges som en allmän regel som följer av skyldigheten att vara opartisk att en suverän domstol som upphäver ett rättsligt beslut tvingas återförvisa målet till en annorlunda sammansatt panel (se Ringeisen, ovan, punkt 97).
87I föreliggande mål upphävdes inte det första beslutet med återförvisning av ärendet för förnyad prövning efter ett överklagande genom ordinära rättsmedel. I stället väcktes ett nytt åtal mot klaganden på delvis samma grunder. Emellertid anser domstolen att de principer som anges i punkt 85 är lika giltiga för den situation som uppstod i klagandens fall. Bara det faktum att domare M.K. deltog både i det brottmålsförfarande som ägde rum vid Osijeks distriktsdomstol med målnummer K‑4/97 och i det brottmålsförfarande som ägde rum mot klaganden vid samma domstol med målnummer K‑33/06 ska inte i sig ses som oförenligt med kravet på opartiskhet enligt artikel 6 i konventionen. Dessutom avgav inte domare M.K. i föreliggande mål någon dom i det första förfarandet för att finna klaganden skyldig eller oskyldig, och ingen bevisning av relevans för fastställandet av denna fråga blev bedömd (se punkt 17 ovan). Domare M.K. hade enbart till uppgift att verifiera om villkoren för tillämpning av den allmänna amnestilagen uppfylldes i klagandens fall.
88Domstolen anser att det under dessa omständigheter inte fanns några verifierbara fakta som skulle kunna ge upphov till något berättigat tvivel om M.K.:s opartiskhet, och inte heller hade klaganden något rimligt skäl att befara detta.
89Ovanstående överväganden är tillräckliga för att låta domstolen dra slutsatsen att det inte har skett någon kränkning av artikel 6.1 i konventionen vad avser domare M.K.:s opartiskhet.
2Klagandens avlägsnande från rättssalen
90Kammaren gjorde följande bedömning av klagandens klagomål:
”50. Domstolen konstaterar inledningsvis att dess uppgift inte är att lösa tvisten mellan parterna om huruvida Osijeks distriktsdomstol agerade i enlighet med gällande bestämmelser i den kroatiska straffprocesslagen när den avlägsnade klaganden från rättssalen under slutförhandlingen. Domstolens uppgift är i stället att, ur konventionens synvinkel, bedöma huruvida klagandens försvarsrättigheter respekterades i en utsträckning som motsvarar garantierna om en rättvis rättegång enligt artikel 6 i konventionen. I detta sammanhang erinrar domstolen inledningsvis om att kraven i artikel 6.3 ska betraktas som specifika aspekter av rätten till en rättvis rättegång, garanterad i punkt 1 (se bland annat Balliu mot Albanien, nr 74727/01, punkt 25, 16 juni 2005). I allmänna termer anlitas domstolen för att utreda om brottmålsförfarandet mot klaganden i sin helhet var rättvist (se bland annat Imbrioscia mot Schweiz, 24 november 1993, serie A nr 275, punkt 38; S.N. mot Sverige, nr 34209/96, punkt 43, ECHR 2002‑V; och Vanyan mot Ryssland, nr 53203/99, punkt 63–68, 15 december 2005).
51Domstolen medger att slutpläderingen är ett viktigt skede av rättegången, där parterna har sin enda möjlighet att muntligen lägga fram sin syn på hela målet och alla bevis som presenterats vid rättegången, samt att ge sin bedömning av rättegångsresultatet. Om emellertid den tilltalade stör ordningen i rättssalen kan domstolen inte förväntas hålla sig passiv och tillåta sådant beteende. Det är en normal plikt för rättspanelen att upprätthålla ordning i rättssalen, och de regler som utarbetats för detta ändamål gäller lika för alla närvarande, inklusive den tilltalade.
52I föreliggande mål blev klaganden två gånger tillsagd att inte avbryta den slutplädering som framfördes av Osijeks biträdande distriktsåklagare. Först därefter avlägsnades han från rättssalen, eftersom han inte lydde. Emellertid stannade hans försvarsadvokat kvar i rättssalen och lade fram sin slutplädering. Därför hindrades inte klaganden från att utnyttja möjligheten att låta hans försvar ge en sammanfattande bild av ärendet. I detta sammanhang noterar domstolen även att klaganden, som hade juridiskt ombud under hela förfarandet, hade gott om möjligheter att utarbeta sitt försvar och att med sin försvarsadvokat diskutera detaljerna i slutpläderingen före slutförhandlingen.
53Mot denna bakgrund, och med hela förfarandet i beaktande, anser domstolen att avlägsnandet av klaganden från rättssalen under slutförhandlingen inte påverkade klagandens försvarsrättigheter i den grad att kraven på en rättvis rättegång inte uppfylldes.
54Därför anser domstolen att det inte har skett någon kränkning av konventionens artikel 6.1 och 6.3.c i detta avseende.”
91Den stora kammaren stöder kammarens resonemang och finner att det inte har skett någon kränkning av konventionens artikel 6.1 och 6.3.c vad avser avlägsnandet av klaganden från rättssalen.
92Klaganden klagade över att de brott som var föremål för förfarandet som avslutades 1997 och att de till vilka han hade befunnits skyldig 2007 var desamma. Han åberopade artikel 4 i protokoll nr 7 till konventionen, vilken lyder som följer (i svensk översättning enligt www.echr.coe.int/Documents/Convention_SWE.pdf):
”1. Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.
2Bestämmelserna i föregående punkt skall inte utgöra hinder för att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet, vilket kan ha påverkat utgången i målet.
3Avvikelse får inte ske från denna artikel med stöd av artikel 15 i konventionen.”
1Kammarens slutsatser
93I sin dom den 13 november 2012 fann kammaren att klagomålet enligt artikel 4 i protokoll nr 7 till konventionen var tidsmässigt förenligt med konventionen. Den framhöll följande:
”58. Domstolen konstaterar att det första brottmålsförfarandet mot klaganden faktiskt avslutades innan konventionen trädde i kraft för Kroatiens del. Emellertid skedde och avslutades det andra brottmålsförfarandet, där klaganden befanns skyldig till krigsförbrytelser mot civilbefolkningen efter den 5 november 1997, när Kroatien ratificerade konventionen. Rätten att inte lagföras eller straffas två gånger kan inte blockeras med avseende på förfaranden som ägt rum före ratificeringen, om den berörda personen dömdes för samma brott efter ratificering av konventionen. Det blotta faktum att det första förfarandet avslutades före detta datum kan därför inte hindra domstolen från att ha tidsmässig behörighet i föreliggande mål.”
2Parternas inlagor till den stora kammaren
94Regeringen hävdade att det beslut som beviljade klaganden amnesti hade fattats den 24 juni 1997 och hade meddelats honom den 2 juli 1997, medan konventionen hade trätt i kraft för Kroatiens del den 5 november 1997. Därför låg beslutet i fråga utanför domstolens tidsmässiga behörighet.
95Klaganden framställde inga inlagor i det avseendet.
3Den stora kammarens bedömning
96Det beslut som beviljade klaganden amnesti fattades den 24 juni 1997, medan konventionen trädde i kraft för Kroatiens del den 5 november 1997 (protokoll nr 7 den 1 februari 1998). Därför måste frågan om domstolens tidsmässiga behörighet tas upp.
97Den stora kammaren stöder kammarens observationer vad avser den tidsmässiga förenligheten med konventionen i klagandens klagomål enligt artikel 4 i protokoll nr 7. Den framhåller vidare kommissionens resonemang i målet Gradinger mot Österrike (19 maj 1994, kommissionens yttrande, punkt 67–69, serie A, nr 328‑C):
”67. Kommissionen erinrar om att konventionen och dess protokoll, i enlighet med folkrättens allmänt erkända regler, är bindande för de fördragsslutande parterna endast med avseende på händelser som inträffat efter att konventionen eller protokollet trätt i kraft för den partens del.
68Den rätt som anges i artikel 4 i protokoll nr 7 förutsätter att två förfaranden har ägt rum: ett första förfarande, där den berörda personen blivit ‘slutligt frikänd eller dömd’, och därefter ett ytterligare förfarande, där en person kan ‘lagföras eller straffas på nytt’ inom samma jurisdiktion.
69Kommissionen erinrar vidare om att den, vid fastställandet av förfarandens rättvisa, har rätt att betrakta händelser innan konventionen trädde i kraft för en stats del om konstaterandena av dessa tidigare händelser ingår i en dom som avkunnats efter sådant ikraftträdande (jämför nr 9453/81, beslut 13 december 1982, D.R. 31 s. 204, 209). Det centrala elementet i artikel i protokoll nr 7 är om en person får lagföras eller straffas ‘på nytt’. Det första förfarandet tillhandahåller blott den bakgrund mot vilken det andra förfarandet ska fastställas. I föreliggande mål finner kommissionen att den kan handlägga klagomålet med avseende på tidsaspekten, under förutsättning att det slutliga beslutet i det andra förfarandet meddelas efter ikraftträdandet av protokoll nr 7. Eftersom protokoll nr 7 trädde i kraft den 1 november 1988 och Österrike den 30 juni 1989 deklarerade, enligt andra stycket i artikel 7 av detta protokoll, att retroaktiv verkan inte blockeras (jämför nr 9587/81, beslut 13 december 1982, D.R. 29 s. 228, 238), och det slutliga beslutet i förvaltningsdomstolen är daterat 29 mars 1989, finner kommissionen att den inte på tidsmässiga grunder är hindrad från att utreda denna aspekt av målet.”
98Följaktligen ser den stora kammaren ingen anledning att frångå kammarens slutsats att regeringens yrkande på inadmissibility på grund av bristande behörighet i tiden måste avvisas.
1Kammarens slutsatser
99Kammaren drog inledningsvis slutsatsen att de brott för vilka klaganden hade lagförts i det första och det andra förfarandet hade varit desamma. Den lämnade frågan öppen huruvida det beslut som beviljade klaganden amnesti skulle kunna betraktas som en slutlig fällande dom eller ett slutligt frikännande enligt artikel 4 i protokoll nr 7, och gick vidare med att utreda klagomålet i sakfrågan om undantagen i artikel 4.2 i protokoll nr 7. Kammaren stödde högsta domstolens slutsatser i den meningen att den allmänna amnestilagen hade tillämpats felaktigt i klagandens fall och fann att beviljandet av amnesti med avseende på gärningar som utgjorde krigsförbrytelser begångna av klaganden representerade ett ”grovt fel” i detta förfarande, vilket medgav förnyad lagföring av klaganden.
2Parternas inlagor till den stora kammaren
(a) Klaganden
100Klaganden hävdade att brotten i de två brottmålsförfarandena mot honom i sak var desamma och att klassificeringen av brotten som krigsförbrytelser i det andra förfarandet inte kunde ändra det faktum att anklagelserna var väsentligen identiska.
101Han gjorde vidare gällande att ett beslut som beviljade den tilltalade amnesti var ett slutligt beslut som hindrade förnyad prövning.
(b) Regeringen
102I sitt skriftliga yttrande hävdade regeringen att Osijeks distriktsdomstol i det första förfarandet hade tillämpat den allmänna amnestilagen utan att fastställa de faktiska omständigheterna i målet och utan att besluta om klagandens skuld. Det sålunda fattade beslutet besvarade aldrig frågan om klaganden hade begått brotten han hade anklagats för, och inte heller hade anklagelserna i åtalet undersökts. Därför hade inte detta beslut de kvalitativa egenskaperna hos en lagakraftvunnen dom (se punkt 33 i regeringens yttrande). Dock hävdade man fortsättningsvis att det verkligen uppfyllde alla krav på en lagakraftvunnen dom och kunde betraktas som ett slutligt frikännande eller en slutlig fällande dom i den mening som avses i artikel 4 i protokoll nr 7 (se regeringens yttrande, punkt 37).
103Regeringen gjorde vidare gällande, i hög grad åberopande kammarens observationer, att ingen amnesti skulle beviljas med avseende på krigsförbrytelser, och att beviljandet av en amnesti hade utgjort ett grovt fel i förfarandet.
104Efter att det första förfarandet hade lagts ned hade nya fakta framkommit, nämligen att offren hade gripits och torterats innan de dödades. Dessa nya detaljer var tillräckliga för att gärningarna i fråga skulle klassificeras som krigsförbrytelser mot civilbefolkningen och inte som mord ”av normalgraden”.
105Den allmänna amnestilagen antogs i syfte att uppfylla Kroatiens internationella åtaganden enligt avtalet om normalisering av relationerna mellan Republiken Kroatien och Förbundsrepubliken Jugoslavien, och dess främsta syfte var att främja försoning i det kroatiska samhället under det då pågående kriget. Där utesluts uttryckligen dess tillämpning på krigsförbrytelser.
106I klagandens fall hade den allmänna amnestilagen tillämpats i strid med sitt syfte, och i strid med Kroatiens internationella skyldigheter, inklusive dem enligt artikel 2 och 3 i konventionen.
107Vad avser de rutiner som följdes av de nationella myndigheterna hävdade regeringen att förfarandena mot klaganden hade varit rättvisa, utan att framlägga några argument rörande rutinernas förenlighet med straffprocesslagens bestämmelser.
(c) De intervenerande utomstående parterna
108Den akademiska expertgruppen framhöll att inget multilateralt fördrag uttryckligen förbjöd beviljandet av amnestier för internationella brott. Enligt Internationella rödakorskommitténs (”ICRC:s”) tolkning av artikel 6.5 i det andra tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna skulle stater inte kunna bevilja amnesti för personer misstänkta, anklagade eller dömda för krigsförbrytelser. Emellertid visade en analys av förarbetena till denna artikel att de enda stater som hade hänvisat till frågan om förövare av internationella brott – det forna Sovjetunionen och vissa av dess satellitstater – hade kopplat frågan till den om utländska legosoldater. Det var märkligt att ICRC tolkade artikel 6.5 som att den endast undantog krigsförbrytare och inte förövare av andra internationella brott från dess tillämpningsområde, eftersom de yttranden från forna Sovjetunionen som åberopades hade möjliggjort åtal av just förövare av brott mot mänskligheten och brott mot freden. Det var svårt att se vilka argument som skulle motivera undantag för krigsförbrytare men inte för förövare av folkmord och brott mot mänskligheten från den potentiella omfattningen av tillämpning av amnesti. Dessutom hänvisade ICRC till icke-internationella konflikter såsom dem i Sydafrika, Afghanistan, Sudan och Tadzjikistan. Men de amnestier som förknippas med dessa konflikter hade alla omfattat minst ett internationellt brott.
109Intervenienterna pekade på svårigheterna att förhandla fram fördragsklausuler som rörde amnesti (de hänvisade till 1998 års Romkonferens om inrättandet av Internationella brottmålsdomstolen (”ICC”), förhandlingarna om den internationella konventionen om påtvingade försvinnanden, samt 2012 års deklaration från toppmötet i generalförsamlingen om rättsstatsprincipen på nationell och internationell nivå). Svårigheterna bekräftade bristen på samstämmighet mellan staterna i den frågan.
110Intervenienterna åberopade en inriktning inom juridisk doktrin om amnestier[6], enligt vilken stater sedan andra världskriget i ökande grad har åberopat amnestilagar. Även om antalet nya amnestilagar med undantag för internationella brott hade ökat, fanns samma utveckling för antalet amnestier som omfattade sådana brott. Amnestier var den oftast använda övergångsstrukturen för rättsskipning. Användningen av amnestier inom fredsavtal mellan 1980 och 2006 var relativt stabil.
111Fastän flera internationella och regionala domstolar hade intagit hållningen att amnestier för internationella brott var förbjudna i folkrätten, försvagades deras auktoritet av inkonsekvenser i dessa rättsliga tillkännagivanden beträffande omfattningen av förbudet och de brott det täckte. Exempelvis, även om den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter i målet Barrios Altos 2001 intog ståndpunkten att alla amnestibestämmelser var otillåtliga eftersom de var avsedda att förhindra utredning och bestraffning av de ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, nyanserades denna ståndpunkt av presidenten för den domstolen och fyra andra domare, i målet Massakrerna i El Mozote mot El Salvador, genom att acceptera att kravet att åtala inte var absolut och måste balanseras mot kraven för fred och försoning i efterkrigssituationer, till och med när det rörde sig om grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
112Dessutom hade ett antal nationella högsta domstolar fastställt sina länders amnestilagar eftersom sådana lagar bidrog till uppnåendet av fred, demokrati och försoning. intervenienterna anförde följande exempel: Den spanska högsta domstolens observation i rättegången mot domare Garzón i februari 2012; den ugandiska författningsdomstolens avgörande som konstaterade att amnestilagen från år 2000 var grundlagsenlig; Brasiliens högsta domstols avgörande i april 2010 om att vägra upphäva 1979 års amnestilag; och avgörandet i Sydafrikas författningsdomstol i AZPO-målet om att lagen om främjande av nationell enighet och försoning från 1995 var grundlagsenlig – denna lag banade väg för bred tillämpning av amnesti.
113Intervenienterna medgav att beviljandet av amnestier i vissa fall skulle kunna leda till straffrihet för de ansvariga för kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter, och därmed undergräva försök att trygga sådana rättigheter. Emellertid gav starka politiska skäl stöd för att erkänna möjligheten att bevilja amnestier när de representerade den enda utvägen från våldsamma diktaturer och ändlösa konflikter. Intervenienterna argumenterade mot ett totalförbud mot amnestier och för en mer nyanserad hållning i frågan om beviljande av amnestier.
3Den stora kammarens bedömning
(a) Huruvida de brott för vilka klaganden stod åtalad var desamma
114I målet Zolotukhin ansåg domstolen att artikel 4 i protokoll nr 7 måste förstås som ett förbud mot åtal eller rättegång för ett andra ”brott” i den mån det härrörde från identiska eller väsentligen identiska faktiska omständigheter (se Sergey Zolotukhin mot Ryssland [GC], nr 14939/03, punkt 82, ECHR 2009).
115I föreliggande mål anklagades klaganden i båda förfarandena för följande:
116I den mån båda förfarandena gällde dessa anklagelser var därför klaganden åtalad två gånger för samma brott.
(b) Arten av de beslut som fattades i första förfarandet
117Det finns två olika situationer vad avser anklagelserna mot klaganden i det första förfarandet, vilka även föredrogs mot honom i det andra förfarandet.
118För det första: den 25 januari 1996 drog åklagaren tillbaka anklagelserna rörande det påstådda dödandet av N.V. och Ne.V. den 10 december 1991 (se punkt 120 och 121 nedan).
119För det andra avslutades förfarandet rörande det påstådda dödandet av S.B. och V.B. samt det allvarliga sårandet av Sl.B. den 20 november 1991 genom ett beslut i Osijeks distriktsdomstol den 24 juni 1997 baserat på den allmänna amnestilagen (se punkt 122f nedan).
(i) Tillbakadragandet av åklagarens anklagelser
120Domstolen har redan framhållit att en allmän åklagares nedläggning av brottmålsförfarandet inte utgör vare sig en fällande dom eller ett frikännande, och att artikel 4 i protokoll nr 7 därför inte finner tillämpning i den situationen (se Smirnova och Smirnova mot Ryssland (beslut), nr 46133/99 och 48183/99, 3 oktober 2002, samt Harutyunyan mot Armenien (beslut), nr 34334/04, 7 december 2006).
121Alltså omfattar inte artikel 4 i protokoll nr 7 till konventionen åklagarens nedläggning av det förfarande som rörde dödandet av N.V. och Ne.V.. Därmed faller denna del av klagomålet utanför det materiella tillämpningsområdet.
(ii) Nedläggningen av förfarandet enligt den allmänna amnestilagen
122Vad gäller övriga anklagelser (dödandet av V.B. och S.B. samt det allvarliga sårandet av Sl.B.) avslutades det första brottmålsförfarandet mot klaganden i enlighet med den allmänna amnestilagen.
123Domstolen ska påbörja sin bedömning vad avser beslutet den 24 juni 1997 genom att avgöra om artikel 4 i protokoll nr 7 över huvud taget gäller under föreliggande måls särskilda omständigheter, där klaganden beviljades ovillkorlig amnesti med avseende på gärningar vilka utgjorde allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.
124Domstolen konstaterar att anklagelserna i brottmålsförfarandet mot klaganden omfattade dödande och allvarligt sårande av civila, och alltså rörde deras rätt till liv, vilken är skyddad enligt artikel 2 i konventionen, och sannolikt deras rättigheter enligt artikel 3 i konventionen. I detta sammanhang erinrar domstolen om att artikel 2 och 3 räknas som de mest fundamentala bestämmelserna i konventionen. De innehåller vissa av de grundläggande värderingarna hos de demokratiska samhällen som utgör Europarådet (se, bland många andra referenser, Andronicou och Constantinou mot Cypern, 9 oktober 1997, punkt 171, Reports 1997‑VI, samt Solomou m.fl. mot Turkiet, nr 36832/97, punkt 63, 24 juni 2008).
125Skyldigheterna att skydda rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen och att sörja för skydd mot misshandel enligt artikel 3 i konventionen, tillsammans med statens allmänna plikt enligt artikel 1 i konventionen att ”garantera var och en, som befinner sig under [dess] jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i ... [konventionen]”, kräver även underförstått att det ska finnas någon form av effektiv officiell utredning när personer har dödats till följd av våldsanvändning (se tillämpliga delar av McCann m.fl. mot UK, 27 september 1995, punkt 161, serie A nr 324, och Kaya mot Turkiet, 19 februari 1998, punkt 86, Reports 1998‑I) eller blivit misshandlade (se exempelvis El Masri mot ”f.d. jugoslaviska republiken Makedonien” [GC], nr 39630/09, punkt 182, ECHR 2012). Det väsentliga ändamålet med en sådan utredning är att säkra effektivt genomförande av de nationella lagar som skyddar rätten till liv, samt att sörja för att förövarna ställs till svars.
126Domstolen har redan fastslagit att om en statlig företrädare har anklagats för brott som innefattar tortyr eller misshandel, är det av yttersta vikt att brottmålsförfarande och dom inte begränsas av preskription och att beviljande av amnesti eller benådning inte tillåts (se Abdülsamet Yaman mot Turkiet, nr 32446/96, punkt 55, 2 november 2004; Okkalı mot Turkiet, nr 52067/99, punkt 76, 17 oktober 2006; och Yeşil och Sevim mot Turkiet, nr 34738/04, punkt 38, 5 juni 2007). Domstolen har särskilt riktat in sig på att de nationella myndigheterna inte ska ge intrycket att de är beredda att låta sådan behandling gå ostraffad (se Egmez mot Cypern, nr 30873/96, punkt 71, ECHR 2000‑XII, och Turan Cakir mot Belgien, nr 44256/06, punkt 69, 10 mars 2009). I sitt beslut i målet Ould Dah mot Frankrike ((beslut), nr 13113/03, ECHR 2009) slog domstolen fast, även med hänvisning till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och ICTY, att en amnesti generellt sett var oförenlig med staters plikt att utreda gärningar som tortyr, och att skyldigheten att åtala förbrytare därför inte ska undergrävas genom beviljande av straffrihet för förövaren i form av en amnestilag som kan anses strida mot folkrätten.
127Staters skyldighet att åtala för gärningar som tortyr och avsiktligt dödande är alltså väl etablerad i domstolens praxis. Domstolens praxis bekräftar att beviljande av amnesti med avseende på dödande och misshandel av civila skulle strida mot statens skyldigheter enligt artikel 2 och 3 i konventionen eftersom det skulle försvåra utredning av sådana gärningar och med nödvändighet leda till straffrihet för de ansvariga. Ett sådant resultat skulle minska det avsedda skyddet som garanteras av artikel 2 och 3 i konventionen och göra en illusion av garantierna för en persons rätt till liv och rätten att inte bli misshandlad. Konventionens ändamål och syfte som ett instrument för skydd av enskilda människor kräver att dess bestämmelser tolkas och tillämpas så att de gör dess garantier praktiska och effektiva (se McCann m.fl., ovan, punkt 146).
128Även om föreliggande mål inte gäller påstådda brott mot artikel 2 och 3 i konventionen, utan mot artikel 4 i protokoll nr 7, erinrar domstolen om att konventionen och dess protokoll måste läsas som en helhet och tolkas så att intern enhetlighet och harmoni främjas mellan deras olika bestämmelser (se Stec m.fl. mot UK (beslut) [GC], nr 65731/01 och 65900/01, punkt 48, ECHR 2005‑X, och Austin m.fl. mot UK [GC], nr 39692/09, 40713/09 och 41008/09, punkt 54, ECHR 2012). Därför ska garantierna enligt artikel 4 i protokoll nr 7 samt staternas skyldigheter enligt artikel 2 och 3 i konventionen betraktas som delar av en helhet.
129Domstolen bör ta hänsyn till utvecklingen inom folkrätten på detta område. Konventionen och dess protokoll kan inte tolkas i ett vakuum, utan måste tolkas i harmoni med de allmänna principer inom folkrätten som de ingår i. Såsom anges i artikel 31.3.c i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten ska hänsyn tas till ”relevanta internationella rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan parterna”, och i synnerhet de regler som rör det internationella skyddet för mänskliga rättigheter (se Al-Adsani mot UK [GC], nr 35763/97, punkt 55, ECHR 2001‑XI; Demir och Baykara mot Turkiet [GC], nr 34503/97, punkt 67, ECHR 2008; Saadi mot UK [GC], nr 13229/03, punkt 62, ECHR 2008; Rantsev mot Cypern och Ryssland, nr 25965/04, punkt 273–274, ECHR 2010 (utdrag); och Nada mot Schweiz [GC], nr 10593/08, punkt 169, ECHR 2012).
130Domstolen noterar kammarens iakttagelser om att ”[b]eviljandet av amnesti avseende ‘internationella förbrytelser’ – vilka omfattar brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och folkmord – allt mer anses som förbjudna av folkrätten” och att ”[d]enna uppfattning utgår från sedvanerättsliga regler för internationell humanitär rätt, fördrag om mänskliga rättigheter samt besluten från internationella och regionala domstolar liksom staters praxis under utveckling, eftersom det har funnits en växande tendens hos internationella, regionala och nationella domstolar att upphäva allmänna amnestier som antagits av regeringar”.
131Det bör noteras att inget internationellt fördrag hittills uttryckligen förbjuder beviljandet av amnesti avseende allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Även om artikel 6.5 i det andra tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna, rörande skydd för offren i ickeinternationella konflikter, anger att ”[v]id fientligheternas upphörande skall de makthavande myndigheterna bemöda sig om att i största möjliga utsträckning bevilja amnesti åt personer som deltagit i den väpnade konflikten eller åt dem som berövats sin frihet av skäl som står i samband med den väpnade konflikten ...”, utesluter den tolkning av bestämmelsen som görs av den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter dess tillämpning avseende förövare av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten (se ovan, punkt 66, dom i målet Massakrerna i El Mozote och närliggande platser mot El Salvador, punkt 286). Underlaget för en sådan slutsats, enligt den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, finns i staternas skyldigheter enligt folkrätten att utreda och åtala krigsförbrytelser. Den interamerikanska domstolen konstaterade därför: ”personer misstänkta eller anklagade för att ha begått krigsförbrytelser kan inte omfattas av en amnesti.” Samma skyldighet att utreda och åtala föreligger med avseende på allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, så därför kan de amnestier som anges i artikel 6.5 i det andra tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna inte heller tillämpas på sådana gärningar.
132Möjligheten för en stat att bevilja en amnesti avseende allvarliga brott mot mänskliga rättigheter kan inskränkas av fördrag som staten är part i. Det finns flera internationella konventioner som föreskriver en plikt att åtala för brott som anges däri (se Genèvekonventionerna av 1949 rörande skydd för offren i väpnade konflikter, samt deras tilläggsprotokoll, i synnerhet artikel 3 i Genèvekonventionerna, artikel 49 och 50 i konventionen (I) angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält, artikel 50 och 51 i konventionen (II) angående förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss, artikel 129 och 130 i konventionen (III) angående krigsfångars behandling, och artikel 146 och 147 i konventionen (IV) angående skydd för civilpersoner under krigstid; se även tilläggsprotokollet (II) till Genèvekonventionerna från 1977, rörande skydd för offren i ickeinternationella väpnade konflikter, artikel 4 och 13; konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, artikel V; och konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning).
133Konventionen om icke-tillämpning av preskriptionsbestämmelser på vissa krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten förbjuder preskription i fråga om brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
134Olika internationella organ har utfärdat resolutioner, rekommendationer och kommentarer rörande straffrihet och beviljande av amnesti avseende allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, där de i huvudsak är överens om att amnestier inte ska beviljas dem som har begått sådana kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt (se punkt 45, 47–49, 51–53 och 56–58 ovan).
135I sina domar har flera internationella domstolar fastslagit att amnestier är otillåtliga när de är avsedda att hindra utredning och bestraffning av de ansvariga för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller gärningar som utgör brott enligt folkrätten (se punkt 54 och 59–68 ovan).
136Även om ordalydelsen i artikel 4 i protokoll nr 7 begränsar dess tillämpning till den nationella nivån, bör det noteras att omfattningen av vissa internationella instrument sträcker sig till förnyad prövning i en andra stat eller inför en internationell tribunal. Exempelvis innehåller stadgan för Internationella brottmålsdomstolen ett uttryckligt undantag från ne bis in idem-principen, vilket möjliggör åtal när en person redan har frikänts avseende folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser, om ändamålet med förfarandet inför den andra domstolen var att skydda berörd person från straffrättsligt ansvar för brott inom Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion (artikel 20).
137Domstolen noterar intervenienternas argument att det inte finns något avtal mellan stater på internationell nivå när det gäller förbud mot att bevilja amnestier utan undantag för allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive dem som omfattas av artikel 2 och 3 i konventionen. Man uttryckte uppfattningen att beviljandet av amnestier som ett verktyg att få slut på utdragna konflikter kan leda till positiva resultat (se intervenienternas inlagor, som sammanfattas i punkt 108–113 ovan).
138Domstolen noterar även rättspraxis hos den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, i synnerhet de ovan anförda målen Barrios Altos mot Peru, Gomes Lund m.fl. mot Brasilien, Gelman mot Uruguay och Massakrerna i El Mozote och närliggande platser mot El Salvador, där den domstolen intog en fastare hållning, och under åberopande av dess tidigare slutsatser tillsammans med dem som dragits av den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, fann FN-organen och andra globala och regionala organ för skydd av mänskliga rättigheter att inga amnestier var acceptabla i samband med allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter eftersom varje sådan amnesti allvarligt skulle undergräva staternas plikt att utreda och straffa förövarna av sådana gärningar (se de ovan anförda domarna från den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter i målen Gelman mot Uruguay, punkt 195, och Gomes Lund m.fl. mot Brasilien, punkt 171). Domstolen betonade att sådana amnestier strider mot oåterkalleliga rättigheter som erkänns av internationell människorättslagstiftning (se Gomes Lund m.fl., punkt 172).
139I föreliggande mål beviljades klaganden amnesti för gärningar som utgjorde allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, såsom det avsiktliga dödandet av civila och förorsakandet av allvarlig kroppsskada på ett barn, och distriktsdomstolens resonemang hänvisade till klagandens meriter som militärofficer. En växande tendens inom folkrätten är att se sådana amnestier som oacceptabla eftersom de är oförenliga med staters enhälligt erkända skyldighet att åtala och straffa för allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Även om det vore accepterat att amnestier är möjliga under vissa särskilda omständigheter, såsom en försoningsprocess och/eller en form av ersättning till offren, skulle den amnesti som beviljades klaganden i det aktuella målet ändå inte vara acceptabel eftersom det inte finns någonting som tyder på att det förelåg några sådana omständigheter.
140Domstolen anser att de kroatiska myndigheterna, genom att väcka nytt åtal mot klaganden och döma honom för krigsförbrytelser mot civilbefolkningen, agerade i överensstämmelse med kraven i artikel 2 och 3 i konventionen och på ett sätt som uppfyllde kraven och rekommendationerna från ovanstående internationella mekanismer och instrument.
141Mot denna bakgrund finner domstolen att artikel 4 i protokoll nr 7 till konventionen inte är tillämplig under omständigheterna i föreliggande mål.
1enhälligt förklara för inadmissible klagomålet enligt artikel 4 i protokoll nr 7 till konventionen om klagandens rätt att inte lagföras eller straffas två gånger med avseende på anklagelserna rörande dödandet av N.V. och Ne.V., vilka anklagelser lades ned av åklagaren den 25 januari 1996,
2enhälligt fastslå att det inte har skett någon kränkning av artikel 6 i konventionen,
3fastslå, med sexton röster mot en, att artikel 4 i protokoll nr 7 till konventionen inte är tillämplig på anklagelserna avseende dödandet av S.B. och V.B. samt det allvarliga sårandet av Sl.B..
Utarbetat på engelska och franska, och meddelat vid en offentlig förhandling i Mänskliga rättigheter-byggnaden i Strasbourg, den 27 maj 2014, i enlighet med regel 77.2 och 77.3 i domstolsreglerna.
Lawrence Early Dean Spielmann
Jurist President
I enlighet med artikel 45.2 i konventionen och regel 74.2 i domstolsreglerna har följande separata yttranden bifogats denna dom:
a) gemensamt instämmande yttrande från domarna Spielmann, Power-Forde och Nußberger,
b) gemensamt instämmande yttrande från domarna Ziemele, Berro-Lefèvre och Karakaş,
c) gemensamt instämmande yttrande från domarna Šikuta, Wojtyczek och Vehabović,
d) domare Vučinićs instämmande yttrande,
e) domare Dedovs delvis skiljaktiga mening. D.S.
T.L.E.
(Översättning)
1Liksom majoriteten anser vi att artikel 4 i protokoll nr 7 inte är tillämplig i föreliggande mål. Emellertid är vi, i motsats till den åsikt som uttrycks av majoriteten, övertygade om att detta resultat kan härledas direkt från texten i artikel 4 i protokoll nr 7. Så som vi ser det är den bestämmelsen inte tillämplig eftersom det helt enkelt inte förelåg något slutligt frikännande.
2I den mån som texten (som är tydlig) kräver någon tolkning kunde den stora kammaren ha tagit tillfället i akt att tolka innebörden av uttrycket ”slutligt frikänd eller dömd”. Enligt vår uppfattning kan det beslut som beviljade klaganden ovillkorlig amnesti inte betraktas som ett slutligt frikännande i den mening som avses i artikel 4 i protokoll nr 7. Nedan kommer vi att utveckla det resonemang som leder oss till denna slutsats.
3Vi föreslår att börja med att för det första, i den mån det är nödvändigt, erinra om de kriterier som ska uppfyllas för att artikel 4 i protokoll nr 7 ska gälla (I), och för det andra de specifika egenskaperna hos amnestier (II). Vi kommer sedan att fortsätta med att tillämpa resultaten av detta metodologiska tillvägagångssätt på föreliggande mål (III).
4De kriterier som måste vara uppfyllda för att artikel 4 i protokoll nr 7 ska vara tillämplig är att det finns (i) ett brottmålsförfarande som avslutats med ett slutligt beslut, (ii) ett andra förfarande och (iii) ett slutligt frikännande eller en slutlig fällande dom.
(i) Förfarande som avslutats med ett slutligt beslut
5Målet med artikel 4 i protokoll nr 7 är att förbjuda upprepning av ett brottmålsförfarande som avslutats med ett slutligt beslut (se Franz Fischer mot Österrike, nr 37950/97, punkt 22, 29 maj 2001, och Gradinger mot Österrike, 23 oktober 1995, punkt 53, serie A nr 328‑C). Enligt den förklarande rapporten till protokoll nr 7, som i sig hänvisar till den europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar, är ett beslut ”slutligt” om det, med det konventionella uttrycket, har fått status av res judicata (lagakraftvunnen dom). Så är fallet när det är oåterkalleligt, det vill säga när inga ytterligare normala rättsmedel står till förfogande eller när parterna har uttömt sådana rättsmedel eller har låtit tidsfristen löpa ut utan att dra nytta av dem. Denna hållning är väl etablerad i domstolens rättspraxis (se Sergey Zolotukhin mot Ryssland [GC], nr 14939/03, punkt 107, ECHR 2009).
(ii) Det andra förfarandet
6Principen ne bis in idem avser det andra förfarandet, som inleds efter att en tilltalad har blivit slutligt dömd eller frikänd. Denna ståndpunkt finner stöd i den förklarande rapporten till protokoll nr 7, vilken med avseende på artikel 4 anger att ”[d]en princip som fastläggs i denna bestämmelse gäller endast efter att personen blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten”.
(iii) Slutligt frikännande eller slutlig fällande dom
7Det är detta sista kriterium som enligt vår uppfattning är problematiskt. För att artikel 4 i protokoll nr 7 ska gälla måste svaranden först ha frikänts eller dömts genom ett slutligt beslut. För att ett beslut ska betraktas som res judicata (lagakraftvunnen dom) så som avses i artikel 4 i protokoll nr 7, är det inte tillräckligt att det är ett slutligt beslut som inte är föremål för överklagande: det måste utgöra en slutlig fällande dom eller ett slutligt frikännande.
8I enlighet med den regel inom folkrätten som framhålls i artikel 31 i Wienkonventionen måste en traktat tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte. Det skydd som erbjuds i artikel 4 i protokoll nr 7 är alltså begränsat till den grad att den bestämmelsen förbjuder ett andra åtal eller en andra bestraffning endast för den person som redan har blivit ”slutligt frikänd eller dömd” (på franska: ”acquitté ou condamné par un jugement définitif”). Det medvetna ordvalet innebär att en bedömning har gjorts av omständigheterna i målet och att svarandens skuld eller oskuld har fastställts. En amnesti motsvarar inte någon av dessa situationer.
9En amnesti består av att från det juridiska minnet radera någon aspekt av en förbrytares kriminella beteende. Den kan beviljas på olika sätt, och antar inte alltid formen av ett rättsligt beslut. Därför förutsätter en sådan åtgärd inte nödvändigtvis en rättegång under vilken bevisning framläggs för och emot den tilltalade, och en bedömning av hans eller hennes skuld äger rum. H. Donnedieu de Vabres skrev följande i sin definition av de juridiska egenskaperna av amnesti:
”[T]ermen amnesti innebär att någonting glöms (άμνηστία, från α, med betydelsen ‘utan’, och μνάομαι, som betyder ‘jag minns’). Amnesti är en suverän auktoritets handling vars ändamål och resultat är att låta vissa brott glömmas: den sätter punkt för tidigare och framtida förfaranden samt för de fällande domar som avkunnas i samband med dessa brott.
En amnesti kan tillämpas i två situationer: antingen omedelbart efter att brottet begåtts, varvid det avslutar förfarandena, eller efter den fällande domen, vilken därigenom raderas” (Traité de droit criminel et de législation pénale comparée, tredje upplagan, Paris, Sirey, 1947, s. 550, nr 977).
10Den exakta omfattningen av amnesti enligt denna definition möjliggör en distinktion mellan de fall där skyddet enligt artikel 4 i protokoll nr 7 kan åberopas och dem som inte omfattas av detta skydd. Naturligtvis måste även hänsyn tas till de ytterligare begränsningar av detta skydd som definieras i artikel 4.2 i protokoll nr 7. Tankgången bakom konventionen bygger i själva verket på skyddet av rättigheter för personer som redan har blivit slutligen frikända eller dömda, och påverkar därmed inte skyddet av de rättigheter som garanteras enligt den formella aspekten av artikel 2 och 3; rättssäkerheten måste också fortsättningsvis vara säkerställd. Givetvis är det viktigt att betona att domstolens konsekventa praxis underförstått kräver att det ska ske en effektiv officiell utredning som kan leda till identifiering och bestraffning av de ansvariga när personer har dödats eller allvarligt misshandlats i strid med lagen som ett resultat av våldsanvändning (se Assenov m.fl. mot Bulgarien, 28 oktober 1998, punkt 102, Reports of Judgments and Decisions 1998‑VIII). Om detta inte vore fallet skulle det allmänna lagförbudet mot tortyr samt omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning, trots sin fundamentala betydelse, vara ineffektivt i praktiken. Men varje hänvisning till artikel 2 och 3 i konventionen förefaller oss onödig i föreliggande mål, med tanke på att det framgår klart av själva texten till artikel 4 i protokoll nr 7 att sistnämnda bestämmelse inte är tillämplig. Dessutom förefaller oss tillämpligheten av den formella skyldighet som härrör från artikel 2 och 3 i konventionen långt ifrån uppenbar i detta fall, mot bakgrund av de principer som fastställdes i Janowiec m.fl. mot Ryssland ([GC], nr 55508/07 och 29520/09, ECHR 2013).
11I föreliggande mål upphörde brottmålsförfarandet mot klaganden genom beslutet den 24 juni 1997, i enlighet med den allmänna amnestilagen. När det gäller huruvida det beslutet var slutligt eller inte bör man komma ihåg att klaganden inte överklagade och att åklagaren inte hade rätt att överklaga. Beslutet blev därför slutligt. Detta konstaterande förändras ingalunda av det faktum att åtalet ingav ett yrkande om skydd av laglighet eftersom det utgjorde ett extraordinärt rättsmedel.
12Vad gäller frågan om det beslut som beviljade klaganden amnesti utgjorde en fällande dom står det klart för oss att så inte var fallet, med tanke på avsaknaden av beslut från en nationell domstol där klaganden befanns skyldig till de gärningar han anklagades för.
13I frågan om det utgjorde ett frikännande bör hänvisning ske till beskaffenheten av amnestibeslutet, vilket inte förutsatte någon utredning av anklagelserna mot klaganden och inte byggde på några faktaobservationer av relevans för fastställandet av hans skuld eller oskuld. Beslutet innehöll ingen bedömning av huruvida klaganden skulle hållas ansvarig för eventuella brott, vilket normalt skulle vara en förutsättning för ett frikännande.
14Med tanke på det ovanstående drar vi slutsatsen att det beslut som beviljade klaganden amnesti inte var vare sig en fällande dom eller ett frikännande i den mening som avses i artikel 4 i protokoll nr 7 till konventionen.
Det är av det skälet, och enbart därför, som vi anser att denna bestämmelse inte är tillämplig i föreliggande mål.
1Vi röstade med majoriteten i detta mål eftersom vi av principskäl är överens om att ne bis in idem-regeln inte ska åberopas för att motivera straffrihet för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det finns faktiskt flera viktiga trender inom folkrätten (se avsnittet ”Relevant material i folkrätten”, i synnerhet underavsnitt K) som pekar mot att grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt inte ska sluta i amnesti, benådning eller preskription. Det är i detta sammanhang som vi, baserat på den allmänna hållning som intogs av majoriteten, förenade oss med den i konstaterandet att artikel 4 i protokoll nr 7 inte är tillämplig.
2Emellertid vill vi klargöra att vi skulle ha föredragit att framhålla att artikeln i fråga i princip är tillämplig och att med avseende på sakfrågan i föreliggande mål konstatera att det inte skedde någon kränkning. Vi har flera skäl till detta önskemål. Vi anser att domstolen inte utreder de faktiska omständigheterna i målet i tillräcklig detalj utan inskränker sitt resonemang till en mycket allmän nivå. Vad gäller resonemanget finner vi det oroande att målet i stället ändras till ett mål som gäller artikel 2 och 3 (se punkt 124f i domen). Samtidigt som den princip som framhålls av domstolen verkligen är grundläggande, och det är därför vi förenade oss med majoriteten, undrar vi om domstolen inte borde ha utrett målet på sitt vanliga sätt.
3Exempelvis är det oomtvistat att båda brottmålsförfarandena mot klaganden på nationell nivå berörde dödandet av V.B. och S.B. samt det allvarliga sårandet av Sl.B. (se punkt 99, att jämföras med punkt 122). Det är i det sammanhanget som en preliminär fråga om dubbel lagföring kan uppstå, och domstolen borde ha tagit upp frågan om tillämpligheten av artikel 4.1 i protokoll nr 7 i detalj. Dessutom är det värt att notera att även om högsta domstolen fann att beviljandet av amnesti för klaganden bröt mot den allmänna amnestilagen, prövade det i sig det första och det andra förfarandet mot kraven i ne bis in idem-regeln. I det första förfarandet beviljades klaganden de facto amnesti för krigsförbrytelser mot civilbefolkningen, och när de nationella domstolarna beviljade honom amnesti åberopade de hans meriter som militär befälhavare. Högsta domstolen menade att sådan tillämpning av den allmänna amnestilagen var felaktig och i strid med dess syfte. Dessutom var det enligt den lagen inte lagligt att bevilja amnesti avseende krigsförbrytelser. Emellertid gjorde varken åklagarmyndigheterna eller distriktsdomstolen i det första förfarandet någon bedömning av om de faktiska omständigheterna bakom anklagelserna mot klaganden utgjorde en krigsförbrytelse och därmed omfattades av detta undantag.
4Dessa faktiska omständigheter i målet inbjuder till en undersökning av de exakta händelserna, amnestins beskaffenhet och dess överensstämmelse med nationell lagstiftning, tolkad mot bakgrund av relevanta internationella skyldigheter. I detta avseende vill vi påpeka att orden ”slutligt dömd eller frikänd” kan förstås i sin tekniska bemärkelse. Inom straffrätten gäller dessa villkor slutligt frikännande eller slutlig dom efter bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet och fastställandet av den tilltalades skuld eller oskuld. I detta hänseende bör en fällande dom betraktas som ett fastställande av skuld och ett frikännande som ett fastställande av oskuld. Men det kan inte uteslutas att orden ”slutligt frikänd eller dömd” skulle kunna tolkas bredare. När allt kommer omkring finns det många jurisdiktioner och varianter av statspraxis. Det är motiverat med en hänvisning till Pinochet-målet i Spanien. Exempelvis tolkade de spanska domstolarna den chilenska amnestin som en motsvarighet till ett ”standardfrikännande av politiska bekvämlighetsskäl” och förklarade att de inte kunde vara bundna av de nationella amnestilagarna (1978 års amnestilag, som antogs av Pinochet-regimen).
Det finns beslut som skulle kunna ses som att de har samma rättsliga verkan som slutliga frikännanden fastän de inte förutsätter en bedömning av den tilltalades skuld eller oskuld. Amnesti är en handling som från det juridiska minnet raderar någon aspekt av en förövares kriminella beteende, ofta innan åtal har väckts och ibland i senare skeden. En egenskap som är gemensam för frikännande i den normala betydelsen och amnesti är att de båda utgör befrielse från straffrättsligt ansvar. Jämfört med en åklagares nedläggning av brottmålsförfaranden (vilken inte strider mot ne bis in idem-principen) kan amnesti icke desto mindre ge intryck av att demonstrera en högre grad av presumtion om skuld. Vi vill i detta avseende påpeka att det under utarbetandet av stadgan för Internationella brottmålsdomstolen föreslogs att det tydligt skulle anges att beviljanden av amnesti och benådningar utesluter tillämpning av ne bis in idem-regeln (se rapporten från den förberedande kommittén för inrättandet av en internationell brottmålsdomstol, vol. 1, Proceedings of the Preparatory Committee during March-April and August, 1996, U.N. GAOR, 51:a mötet, Supp. (nr 22), punkt 174, vid 40, U.N. Doc. A/51/22; jämför rapporten från den förberedande kommittén för inrättandet av en internationell brottmålsdomstol, utkast till stadga och utkast till slutdokument, artikel 19, U.N. Doc. A/CONF/183/2/Add.1 (1998) (ej antaget utkast till artikel som föreskrev att ne bis in idem inte skulle gälla vid benådningar och andra åtgärder som upphäver juridisk verkställighet). Även om denna breda ståndpunkt inte intogs i stadgan, bekräftar den icke desto mindre vårt ställningstagande att den rättsliga karaktären av amnesti i hög grad beror på det sammanhang och de omständigheter där den tillämpas och att de nationella eller internationella myndigheterna skulle kunna ställas inför frågor av relevans för ne bis in idem-försvaret. Domstolen beslutade att inte ta upp denna fråga i föreliggande mål.
5Den interamerikanska domstolens praxis i målen Almonacid‑Arellano m.fl. mot Chile och La Cantuta mot Peru är också lärorik. I dessa mål fann man att ne bis in idem-principen inte var tillämplig om nedläggningen av ett mål var avsedd att skydda den tilltalade från straffrättsligt ansvar eller förfarandet inte utfördes på ett oberoende eller opartiskt sätt, eller om det inte fanns någon verklig avsikt att ställa de ansvariga inför rätta. En nationell dom som avkunnats under sådana omständigheter utgjorde ett ”skenbart” eller ”falskt” res judicata-mål, enligt den interamerikanska domstolen. Internationella brottmålsdomstolens stadga innehåller ett uttryckligt undantag från ne bis in idem-principen eftersom den möjliggör åtal när en person redan har frikänts från anklagelser om folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser om syftet med förfarandet vid den andra domstolen var att skydda den berörda personen från straffrättsligt ansvar för brott som omfattades av Internationella brottmålsdomstolens behörighet (artikel 20). Man skulle kunna sammanfatta genom att säga att amnesti i dag enligt folkrätten fortfarande kan anses legitim och därför användas så länge som den inte är avsedd att skydda berörd person från ansvar för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt. Nästa steg skulle kunna vara ett absolut förbud mot amnesti avseende sådana kränkningar. Domstolens beslut i föreliggande mål kan läsas som att det redan uttryckte den hållning som föreslogs under utarbetandet av ICC-stadgan, med innebörden att om ett förfarande rörande grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna resulterar i en amnesti och följs av ett andra förfarande som avslutas med en fällande dom, uppstår inte ne bis in idem-problemet som sådant.
6Återkommande till de faktiska omständigheterna i målet ansåg högsta domstolen att den allmänna amnestilagen i klagandens fall hade tillämpats felaktigt och i strid med sitt syfte. Utifrån de faktiska omständigheterna i det aktuella målet och med tanke på den relevanta internationella debatten (se punkt 4 och 5 ovan) skulle vi ha föredragit att säga att även om man antar att beslutet att bevilja klaganden amnesti på något sätt ses som en slutlig fällande dom eller ett slutligt frikännande i den mening som avses i artikel 4 i protokoll nr 7, var det inte ”i enlighet med lagen” i den berörda staten, vilket är det andra kriteriet enligt artikel 4.1. I själva verket finns det skäl att tro att den amnesti som tillämpades i det första förfarandet verkligen skyddade klaganden från ansvar. Mot denna bakgrund och med tanke på betydelsen av att bekämpa varje uppfattning om straffrihet för allvarliga brott mot mänskliga rättigheter eller för krigsförbrytelser, skulle vi ha föredragit att framhålla att ne bis in idem-principen i artikel 4 i protokoll nr 7 inte ska fungera som en barriär mot att ställa individer inför rätta om dessa individer har beviljats amnesti för att skydda dem från ansvar, snarare än att stänga dörren genom att finna bestämmelsen helt och hållet otillämplig. Enligt vår uppfattning kunde domstolen ha bidragit till bättre förståelse av tillämpningsområdet för artikel 4 i protokoll nr 7 genom att betona att den relevanta nationella lagstiftningen ska ange de omständigheter som kan hindra tillämpning av ne bis in idem-principen och att tanken om ”i enlighet med lagen och rättegångsordningen” i den berörda staten enligt artikel 4 i protokoll nr 7 ska tolkas i överensstämmelse med folkrättens bestämmelser (se tillämpliga delar av Storck mot Tyskland, nr 61603/00, punkt 93, 99 och 148, ECHR 2005‑V).
(Översättning)
1Vi är helt överens med majoriteten om att artikel 4 i protokoll nr 7 inte är tillämplig på omständigheterna i föreliggande mål och att ett brott mot den därför inte kunde ske. Emellertid kan vi inte acceptera det resonemang som majoriteten lutade sig mot för att motivera den avkunnade domen.
2Det bör inledningsvis noteras att uppdraget för Europadomstolen för mänskliga rättigheter definieras i artikel 19 i konventionen. Syftet är att säkerställa efterlevnaden av de åtaganden som följer av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt protokollen till denna. Vid fullgörandet av detta uppdrag avgör Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna huruvida de åtgärder och försummelser som kan hänföras till konventionsstaterna och som kritiserats av klagandena är förenliga med konventionen och dess protokoll. Målet är därför att utifrån konventionen och dess protokoll bedöma händelser som ägt rum i det förflutna, antingen vid en specifik tidpunkt eller under en specifik period. Det är tydligt att dessa händelser måste bedömas mot bakgrund av den lag som gällde vid den tidpunkt då de ägde rum. En stat kan inte hållas ansvarig för brott mot internationella regler som inte var i kraft för denna stat vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i fråga.
Det bör betonas att det uppdrag som åligger Europadomstolen för mänskliga rättigheter skiljer sig från det som gäller för ett antal andra internationella domstolar, vilka kan uppmanas att fastställa inte bara mellanstatliga mål rörande tidigare händelser utan även tvister som härrör från faktiska situationer som föreligger medan ärendet utreds. I sistnämnda situation, om det inte finns några specifika regler som begränsar dess behörighet i tidsmässigt eller materiellt hänseende, kan det åligga den internationella domstolen i fråga att bedöma den pågående situationen utifrån den folkrätt som är tillämplig vid den tidpunkt domen avkunnas och att avge ett beslut baserat på alla relevanta, vid den tidpunkten gällande internationella regler.
3Artikel 31 till 33 i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten kodifierar de vedertagna reglerna för tolkning av fördrag. Den första tolkningsregeln för internationella fördrag kodifieras i Wienkonventionens artikel 31.1, vilken lyder som följer: ”En traktat skall tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte.” Enligt dessa regler är utgångspunkten för tolkning i varje fall en analys av texten i den bestämmelse som tolkas. Tolkningsprocessen måste börja med ett försök att fastställa den allmänna betydelsen av de begrepp som används. Den person som tolkar fördraget måste även ta hänsyn till alla dess giltiga versioner.
Texten i fördraget, i alla dess giltiga versioner, måste läsas med hänvisning till det ”inre” sammanhanget och mot bakgrund av målet och syftet med fördraget. Det ”inre” sammanhanget omfattar inte bara den fullständiga texten, inklusive preambeln och bilagorna, utan också alla avtal som ingåtts av alla parter i samband med traktaten och alla instrument som utarbetats av en eller flera av parterna, och som accepterats av de andra parterna vid tiden för dess ingående.
Tolken måste även ta hänsyn till det ”yttre” sammanhanget, vilket omfattar efterföljande avtal om tolkningen eller tillämpningen av fördraget, efterföljande praxis och varje relevant regel inom folkrätten som är tillämplig i relationerna mellan parterna. Slutligen kan, som en underordnad punkt, kompletterande tolkningsverktyg tillgripas, såsom förarbeten och de omständigheter under vilka fördraget ingicks.
Även om Wienkonventionen om traktaträtten inte ger någon indikation om vilken tidpunkt som ska identifieras i syfte att fastställa de ”yttre” regler inom folkrätten som ska beaktas, är det uppenbart att, vid undersökning av tidigare händelser utifrån den version av fördraget som var i kraft vid den tidpunkt då de ägde rum, det externa sammanhanget omfattar de relevanta folkrättsliga regler som gällde vid tidpunkten för händelserna. Vid bedömningen av om tidigare åtgärder eller försummelser som kan tillskrivas en stat är förenliga med konventionen, måste denna betraktas inom ramen för de relevanta folkrättsliga regler som gällde vid den tidpunkt då åtgärderna vidtogs eller försummelserna inträffade.
4Numera väcker tolkningen av ett fördrag inom ramen för relevanta bestämmelser i folkrätten viktiga frågor som härrör från folkrättens dynamiska karaktär. Det är inte bara att folkrätten utvecklas mycket hastigt; på många områden ökar också takten av denna utveckling. Statliga myndigheters åtgärder och försummelser vilka tidigare till fullo överensstämde med folkrätten kan nu vara i strid med den. Denna ontologiska egenskap hos folkrätten ger upphov till en grundläggande kunskapsteoretisk svårighet: att fastställa de folkrättsliga regler som var tillämpliga vid en viss tidpunkt eller under en viss period kan skapa problem som även de mest framstående experterna inom folkrätten kämpar för att lösa.
I en sådan situation utgör tolkningen och tillämpningen av konventionen inom ramen för relevanta regler inom folkrätten en enorm utmaning för Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Med tanke på den ökande utvecklingstakten för folkrätten, som bildar den yttre kontexten för konventionen, kan även tolkningen av detta internationella instrument, och speciellt det sätt på vilket konventionen tillämpas, bli föremål för snabb förändring. Därför kan de åtgärder som vidtagits av en stat vid en specifik tidpunkt ha varit förenliga med konventionen tolkade mot bakgrund av den då gällande folkrätten, medan liknande åtgärder utförda ett antal år senare kan anses vara i strid med konventionen, tolkade mot bakgrund av folkrättens regler vid denna senare tidpunkt.
5Det bör noteras att domstolen i föreliggande mål anlitades för att bedöma faktiska omständigheter som ligger ett antal år tillbaka i tiden. En amnestilag antogs i Kroatien 1996 och tillämpades för klaganden den 24 juni 1997. Ett nytt förfarande inleddes 2006 och klaganden meddelades slutlig fällande dom 2007.
Klaganden ifrågasatte att de kroatiska myndigheternas åtgärder mellan 2006 och 2007 skulle vara förenliga med konventionen och dess protokoll. Det brott mot konventionen som hävdades av klaganden ägde rum 2006–2007 i och med återupptagandet av brottmålsförfarandet och den fällande domen mot klaganden. Med tanke på klagomålets specifika karaktär måste det bedömas mot bakgrund av beslutet i Osijeks distriktsdomstol den 24 juni 1997, där man tillämpade den amnestilag som antogs 1996. Därför fick Europadomstolen lov att utreda en serie händelser som ägde rum under en period av mer än tio år. Man bör också komma ihåg att konventionen för Kroatiens del trädde i kraft den 5 november 1997 och protokoll nr 7 den 1 februari 1998. Amnestilagen antogs och trädde i kraft före båda dessa datum, och det hävdade brottet mot konventionen inträffade därefter.
6Vi noterar att majoriteten i föreliggande mål inte försökte analysera betydelsen av texten i artikel 4 i protokoll nr 7 eller att precisera dess omfattning så som denna bestämdes genom det ordval som användes av de höga fördragsslutande parterna. Å andra sidan framhävde den direkt det inre sammanhanget genom att analysera innehållet i de skyldigheter som följer av artikel 2 och 3 i konventionen, och det yttre sammanhanget bestående av ett ansenligt paket av internationella fördrag rörande mänskliga rättigheter och humanitär rätt, samt av besluten från de organ som ansvarar för att tillämpa dessa fördrag.
Baserat på sin analys av detta yttre sammanhang hävdade majoriteten att det fanns en växande tendens inom folkrätten att betrakta amnestier för gärningar utgörande allvarliga brott mot mänskliga rättigheter som oacceptabla. Den bedömde att artikel 4 i protokoll nr 7 inte fungerade som en spärr mot förfaranden baserade på skyldigheterna enligt artikel 2 och 3 i konventionen samt kraven från andra internationella instrument. Den argumentationslinje som följdes antyder att det rättsliga beslutet där 1996 års amnestilag tillämpades omfattades av artikel 4 i protokoll nr 7, men att skyldigheten att åtala enligt andra bestämmelser i konventionen gjorde den artikeln otillämplig i föreliggande mål. Enligt denna logik krävde konventionen, tolkad mot bakgrund av relevant folkrätt, att Kroatien skulle åtala klaganden för krigsförbrytelser trots domstolsbeslutet i hans mål den 24 juni 1997, och artikel 4 i protokoll nr 7 stod inte i vägen för åtalet mot honom. Majoritetens resonemang innebär att det i det aktuella målet fanns en konflikt mellan skyldigheten att åtala och de skyldigheter som härrör från artikel 4 i protokoll nr 7, och att det förstnämnda hade företräde framför det sistnämnda.
7Majoritetens hållning väcker två grundläggande metodologiska invändningar. För det första förbigår den varje försök att fastställa betydelsen av de använda begreppen. Denna metod för tolkning ignorerar de tillämpliga regler som anges nedan.
För det andra undersökte majoriteten sakläget inom folkrätten 2014 och bedömde de händelser som ägde rum 1996–1997 och 2006–2007 mot bakgrund av den lag som gällde vid tidpunkten för domens avkunnande, utan att undersöka hur lagen hade utvecklats under denna period. Men när man undersöker folkrättens relevanta regler rörande amnesti är det nödvändigt att ta hänsyn till förändringen av dessa regler under den berörda perioden (1996–2007) och de principer som styr dessa reglers tidsmässiga tillämpningsområde.
Även om frågan om folkrätten år 2014 förbjuder amnestier för allvarliga brott mot mänskliga rättigheter är viktig vad avser skyddet för dessa rättigheter, förblir den irrelevant för föreliggande mål. Om däremot frågans kärna ligger i fördragets yttre sammanhang, så som föreslås av majoriteten, måste två frågor besvaras för att fastställa detta sammanhang:
(1) Var 1996 års amnestilag i strid med folkrätten så som den gällde för Kroatien 1996?
(2) Fanns det 2006 och 2007 någon folkrättslig regel som gällde för Kroatien och som krävde att landet retroaktivt skulle upphäva konsekvenserna av 1996 års amnestilag? När man försöker besvara dessa frågor bör man komma ihåg att de flesta av de beslut i internationella domstolar eller andra internationella organ som hänvisas till i domen utfärdades efter 1997, och i många fall efter 2007. Endast tre av de åberopade dokumenten är från tiden före 1997: rapporten från den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter från den 24 september 1992 i mål 10.827 (El Salvador), rapporten från samma kommission daterad 1 juni 1994 om människorättssituationen i El Salvador (Doc. OEA/Ser.L/II.85) och allmän kommentar nr 20 från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter om artikel 7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Det bör även noteras att de två första av dessa dokument togs fram inom ramen för det interamerikanska systemet till skydd för mänskliga rättigheter, vilket har ett antal utmärkande egenskaper. De lösningar som antagits enligt det systemet kanske inte kan överföras till andra regionala system till skydd för mänskliga rättigheter. Kommittén för mänskliga rättigheter, för sin del, avstod 1992 från att anta en kategorisk ståndpunkt, och uttryckte helt enkelt uppfattningen att amnestier generellt sett var oförenliga med staters plikt att utreda fall av tortyr. Dessutom anger inget av de internationella dokument som åberopas någon folkrättsregel som kräver att stater ovillkorligen retroaktivt ogiltigförklarar konsekvenserna av amnestilagar som antagits och tillämpats i det förflutna.
Vid den tidpunkt då amnestilagen antogs 1996 var Kroatien inte bundet av konventionen. Frågan om amnestilagen var förenlig med konventionen är därför irrelevant. Dessutom, även om diverse konventioner som Kroatien ratificerat kräver att åtal väcks mot vissa typer av allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, har det inte visats att de fullständigt blockerar amnesti. Såsom majoriteten själv tillstod förbjuder inget fördrag uttryckligen beviljande av amnesti avseende allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Dessutom, även om folkrätten inte blockerar retroaktiva konventionsbaserade eller sedvanerättsliga regler, är dessa undantag. Artikel 28 i Wienkonventionen om traktaträtten anger att ”[s]åvida icke någon annan avsikt framgår av traktaten eller har fastställts på annat sätt, binder dess bestämmelser icke en part med avseende på någon handling eller händelse som ägde rum före dagen för traktatens ikraftträdande för denna part”. Likaså kan en sedvaneregel ha retroaktiv effekt om dess innehåll är tydligt på den punkten. Ingen detalj av relevans för tolkningen av konventionen antyder att artikel 2 och 3 kräver retroaktivt upphävande av slutliga rättsliga beslut vilka tillämpade amnestilagar och avkunnades före ratificeringen av detta fördrag av den berörda staten. Inte heller har det kunnat påvisas att någon annan folkrättsregel gällande Kroatien under 2006–2007 krävde att landet retroaktivt skulle ogiltigförklara effekterna av slutliga rättsliga beslut som tillämpade 1996 års amnestilag.
Sammanfattningsvis kunde inte den kroatiska amnestilagen från 1996 ha brutit mot konventionen, vilken ratificerades av Kroatien därefter. Konventionen, tolkad mot bakgrund av relevanta folkrättsregler, krävde inte retroaktiv ogiltigförklaring av effekterna av slutliga rättsliga beslut som tillämpade 1996 års amnestilag. Mot denna bakgrund är den logiska slutsatsen att om – såsom hävdas av majoriteten – svaret på frågan om artikel 4 i protokoll nr 7 är tillämplig beror på denna bestämmelses yttre och inre sammanhang, är bestämmelsen i fråga verkligen tillämplig i föreliggande mål, och att de andra regler som härrör från konventionen eller andra internationella instrument inte ger anledning att upphäva det beslut som meddelades av Osijeks distriktsdomstol den 24 juni 1997 med avseende på klaganden. Om vi ansluter oss till majoritetens linje borde vi dra slutsatsen att det har skett ett brott mot artikel 4 i protokoll nr 7.
8Vi bör här påpeka att sakläget för folkrätten 1997 sammanfattades så här i en skrivelse från chefen för Internationella Rödakorskommitténs juridiska avdelning:
”Förarbetena till artikel 6.5 [i 1977 års tilläggsprotokoll II] antyder att denna bestämmelse syftar till att främja amnesti, det vill säga ett slags frigivning i slutet av fientligheter. Den syftar inte till en amnesti för dem som kränkt internationell humanitär rätt ... Hur som helst accepterade staterna inte någon regel i protokoll II som tvingade dem att kriminalisera sina kränkningar ... Omvänt kan man inte heller bekräfta att internationell humanitär rätt i absoluta termer utesluter varje amnesti som gäller personer som begått brott mot internationell humanitär rätt, så länge som principen att de som begått allvarliga överträdelser måste antingen åtalas eller utlämnas inte töms på sitt innehåll.” (ICRC, skrivelse från chefen för Internationella Rödakorskommitténs juridiska avdelning till den juridiska fakulteten vid University of California och åklagaren vid den internationella brottmålstribunalen för f.d. Jugoslavien, 15 april 1997, www.icrc.org/customary-ihl/eng/docs/v2_rul_rule159).
Det bör vidare noteras att folkrättens uttolkare är splittrade i frågan om amnestier. Även om många skribenter intar en ståndpunkt till förmån för att erkänna ett generellt förbud mot amnesti för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, försvarar ett stort antal välrenommerade skribenter motsatt uppfattning.
Det finns inte några tvivel om att folkrätten utvecklas snabbt och ställer upp allt strängare regler för staters frihet med avseende på amnestier. Stater har avsevärt mindre handlingsfrihet numera (2014) än 2006, och ytterligare mindre än 1996. Samtidigt återspeglar det inte folkrättens aktuella position att påstå att folkrätten 2014 fullständigt förbjuder amnestier i fall av allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. En studie av de internationella instrument, beslut och dokument som åberopas av majoriteten visar att den uppfattning som uttrycks av chefen för ICRC:s juridiska avdelning i den skrivelse som citeras ovan har behållit sin relevans 2014.
9Vi delar till fullo majoritetens omsorg om att sörja för högsta möjliga skyddsnivå för mänskliga rättigheter, och håller med om att kränkningar av mänskliga rättigheter inte får gå ostraffade. Vi är lika medvetna om de potentiellt befängda konsekvenserna av amnestilagar som antas för att garantera straffrihet för förövarna av sådana kränkningar. Icke desto mindre noterar vi även att världshistorien lär oss behovet av att iaktta största försiktighet och ödmjukhet på detta område. Olika länder ha utarbetat mycket varierande metoder som gör det möjligt för dem att lägga allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna bakom sig samt att återställa demokratin och rättsstatsprincipen.
Införandet av internationella regler som föreskriver ett generellt förbud mot amnestier i fall av allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter minskar sannolikt, under vissa omständigheter, effektiviteten hos skyddet av de mänskliga rättigheterna. De utomstående intervenienterna bidrog med solida argument mot att erkänna existensen av en bestämmelse i internationell lag som helt förbjuder amnestier vid kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vi måste erkänna att det under vissa omständigheter kan finnas praktiska argument för en amnesti som omfattar vissa allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vi kan inte utesluta möjligheten att en sådan amnesti i vissa fall skulle kunna fungera som ett verktyg som gör det möjligt att snabbare sätta punkt för en väpnad konflikt eller en politisk regim som kränker mänskliga rättigheter, vilket därigenom skulle förhindra ytterligare kränkningar i framtiden. I varje händelse stöder, som vi ser det, omsorgen om att säkerställa ett effektivt skydd av de mänskliga rättigheterna hållningen att ge de berörda staterna ett visst handlingsutrymme på detta område, så att de olika parterna i konflikter som medför allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan hitta de lämpligaste lösningarna.
10Såsom framhölls ovan är utgångspunkten för varje tolkning en analys av betydelsen av de begrepp som används. Det bör i detta sammanhang understrykas att omfattningen av artikel 4 i protokoll nr 7 definieras i följande termer: ”acquitté ou condamné par un jugement definitif” i den franska versionen, ”finally acquitted or convicted” i den engelska, och ”slutligt frikänd eller dömd” i den svenska texten. Denna bestämmelse är tillämplig endast vid en fällande dom eller ett frikännande. Omfattningen av den bestämmelse som ska tolkas är tämligen begränsad, eftersom den hindrar alla andra rättsliga beslut som avslutar brottmålsförfarandet på ena eller andra sättet.
När man fastställer den generella betydelse som ska ges de begrepp som används, måste deras betydelser i allmänspråket undersökas, även om det inte alltid är lätt att beskriva dem exakt i syfte att tillämpa konventionen. Det finns inga skäl att anse att de olika begrepp som används i konventionen och dess protokoll avseende staters nationella rättsarrangemang ska förstås i den tekniska bemärkelse som tillskrivs dem i fransk- och engelskspråkiga länders rättssystem. Tvärtom skulle en sådan tolkning inte bara ge vissa rättssystem otillbörlig betydelse, utan skulle även kunna skapa olösliga problem.
Enligt lexikonet Petit Robert betyder det franska ordet ”acquitter”, i samband med brottmålsförfaranden ”déclarer par arrêt (un accusé) non coupable” (Petit Robert, Paris 2012, s. 27). New Oxford Dictionary of English förklarar betydelsen av det engelska ordet ”acquittal” så här: ”a judgment or verdict that a person is not guilty of the crime of which they have been charged” (New Oxford Dictionary of English, London 1998, s. 16). I båda språken avser därför begreppet ”frikännande” ett beslut i sakfrågan som fastställer frågan om den tilltalades skuld. Alla slutliga rättsliga beslut som avslutar förfarandet utan att finna den tilltalade skyldig eller icke skyldig hamnar därför utanför omfattningen av den bestämmelse som ska tolkas.
Amnestilagar i de olika rättssystemen kan variera avsevärt vad gäller deras innehåll och former för genomförande. Det är inte otänkbart att en amnestilag antas vars tillämpning grundas på ett tidigare konstaterande av skuld hos de personer som beviljas amnesti. Det var inte syftet med 1996 års lag i Kroatien. Det är uppenbart att det avgörande som fälldes av Osijeks distriktsdomstol den 24 juni 1997 i klagandens mål inte var ett konstaterande av hans oskuld. Det avgörandet motsvarar inte någon av de kategorier av rättsliga beslut som täcks av bestämmelsen i fråga. Det är bortom allt tvivel att artikel 4 i protokoll nr 7 inte är tillämplig i föreliggande mål.
Innebörden av bestämmelsen i fråga är tydlig och kan fastställas entydigt på grundval av regeln i artikel 31.1 i Wienkonventionen om traktaträtten, utan behov av hänvisning till det yttre sammanhanget.
11Även om rättsliga beslut som avslutar brottmålsförfaranden utan att personernas skuld har fastställts inte omfattas av artikel 4 i protokoll nr 7, kan beslutet att upphäva eller åsidosätta ett beslut som tillämpar en amnestilag icke desto mindre väcka viktiga frågor vad gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna.
En stat baserad på rättsstatsprincipen måste uppfylla vissa grundläggande normer. De innefattar rätten till en domstol och rättssäkerhet. Rätten till en domstol omfattar rätten till ett slutligt rättsligt beslut som avges inom rimlig tid, och förutsätter även stabilitet i de olika beslut som avslutar brottmålsförfarandet även om de inte omfattas av artikel 4 i protokoll nr 7. Artikel 6 i konventionen garanterar varje person som anklagas för brott rätten att få ett slutligt rättsligt beslut avseende hans eller hennes mål inom rimlig tid, och skyddar stabiliteten hos slutliga beslut även om vissa undantag medges på detta område. I varje händelse kan en person som har fått ett slutligt rättsligt beslut som avslutar brottmålsförfarandet med fog förvänta sig att stabiliteten hos detta beslut respekteras såvida det inte finns tvingande skäl att upphäva det eller att återuppta förfarandet.
I föreliggande mål hade klaganden fått ett slutligt rättsligt avgörande med tillämpning av amnestilagen. Han hade därför berättigade förväntningar att denna dom skulle fortsätta att gälla och följas. Dessutom återupptogs förfarandet 2006, det vill säga nästan nio år efter dagen för det avgörande som tillämpade amnestilagen. Därigenom drogs hela förfarandet ut till den grad att det väcker tvivel i fråga om rätten till en lagakraftvunnen dom inom rimlig tid.
Emellertid bör det noteras att klagandens berättigade förväntningar inte var ovillkorliga. En person som har fått ett rättsligt avgörande som strider mot gällande lag måste vara beredd på att det kommer att korrigeras medelst ett extraordinärt rättsmedel. I en sådan situation kräver rättsstatsprincipens normer att de olika motstridiga aspekterna vägs mot varandra, i synnerhet rättssäkerhet å ena sidan, och respekt för lagenlighet och rättvisa å andra sidan. Dessutom kan behovet av att upprätthålla lag och rättvisa kräva att ett förfarande återupptas även om en relativt lång tid har förflutit sedan det första slutliga avgörandet. Under de särskilda omständigheterna i det aktuella målet, och speciellt med tanke på de begångna brottens art och allvar, råder det inget tvivel om att alla kriterier för att återaktivera förfarandet mot klaganden var uppfyllda och att de kroatiska myndigheterna inte bröt mot kraven i konventionen och tilläggsprotokollen.
12Föreliggande mål väcker en speciellt viktig fråga vad gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna. Frågans vikt tarvade ett ofelbart rigoröst metodiskt tillvägagångssätt. Vi beklagar att majoriteten inte fann det befogat att agera så.
Jag röstade med majoriteten om att artikel 4 i protokoll nr 7 till konventionen inte är tillämplig under målets särskilda omständigheter. Klaganden beviljades amnesti för gärningar som utgjorde allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Beviljandet av amnesti stred mot den ökande tendensen i samtida folkrätt på detta område och de avtalsslutande staternas skyldigheter enligt artikel 2 och 3 i konventionen. Beviljandet av amnesti för klaganden utgjorde även ett grovt fel i det första förfarandet i den mening som avses i artikel 4.2 i protokoll nr 7.
Jag är emellertid inte helt tillfreds med resonemanget bakom domen. Detta mål är mer komplicerat och viktigare utifrån juridisk synpunkt än vad som kan tyckas vid första anblicken. Enligt min uppfattning fanns det flera på varandra följande fundamentala brister i det första förfarandet, vilka bör ses som sammankopplade och beroende av varandra. I den slutliga analysen leder dessa brister mig oundvikligen till slutsatsen att artikel 4 i protokoll nr 7 inte kan anses tillämplig.
Det första och grövsta felet i detta mål, en som låg till grund för alla andra brister, var Osijeks militäråklagares beslut att betrakta uppenbara krigsförbrytelser begångna av en medlem i den kroatiska armén mot civilbefolkningen under den väpnade konflikten i Kroatien 1991 ”som dödande av normalgraden”. En sådan rättslig kategorisering av brotten i fråga accepterades tyvärr av Osijeks distriktsdomstol 1993. Denna kategorisering och dess accepterande utgjorde felaktig rättstillämpning. Vid den aktuella tidpunkten fanns det en allmän och brett accepterad politisk uppfattning i Kroatien att överväganden relaterade till statens legitima självförsvar gentemot utländsk aggression inte kunde berättiga medlemmar i dess väpnade styrkor att begå krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten. Denna politiska attityd omvandlades sedan till en rättspraxis där uppenbara krigsförbrytelser begångna av medlemmar i de kroatiska väpnade styrkorna i lagen felaktigt klassades som ”dödande av normalgraden”.
Den allmänna amnestilagen tillämpades därefter med avseende på sådana ”rättsliga kategoriseringar” av uppenbara krigsförbrytelser mot civilbefolkningen trots den mycket tydliga bestämmelsen i lagen att den inte skulle tillämpas för några gärningar som utgjorde allvarliga brott mot humanitär rätt eller krigsförbrytelser.
Slutligen, till följd av de två tidigare bristerna avslutades det första brottmålsförfarandet mot klaganden (nr K‑4/97) i form av en ”nedläggning av brottmålsförfarande”, och inte i form av ”ett slutligt frikännande eller en slutlig fällande dom” i den mening som avses i artikel 4.2 i protokoll nr 7. Det framgår tämligen klart att de kroatiska myndigheterna var ansvariga för flera grovt fel i det tidigare förfarandet, i strid med nationell lag, folkrätten och konventionen. Enligt min mening resulterade detta i absolut otillämplighet av artikel 4 i protokoll nr 7 i detta mål.
Mot denna bakgrund måste den förnyade prövningen och den slutliga fällande domen mot klaganden förstås som en rättslig och legitim insats från de kroatiska myndigheternas sida för att korrigera ovannämnda brister i det nationella förfarandet. Det är enligt min uppfattning helt i enlighet med ordalydelsen och andan i artikel 4 i protokoll nr 7. Den bestämmelsen kan i varje fall inte tolkas eller tillämpas för att stoppa eller fungera som ett hinder för vare sig bestraffning av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten eller en konventionsstats skyldigheter enligt artikel 2 och 3 i konventionen.
1I föreliggande mål har domstolen rigoröst tillämpat principerna för internationell humanitär rätt på en amnesti beviljad för gärningar vilka utgjorde krigsförbrytelser, och har funnit ”sådana amnestier ... oacceptabla eftersom de är oförenliga med staters enhälligt erkända skyldighet att åtala och straffa för allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter” (se punkt 139 i domen). Följaktligen kan en sådan amnesti inte tjäna som barriär mot ovannämnda skyldighet. Jag är fullständigt överens med domarmajoriteten om ovanstående ståndpunkt, eftersom denna bedömning baseras på konventionen (se punkt 124–128) och folkrätten (se punkt 129–138).
Emellertid kan jag tyvärr inte dela den slutsats som majoriteten kom fram till i punkt 141 i domen, enligt vilken ”artikel 4 i protokoll nr 7 till konventionen inte är tillämplig under omständigheterna i föreliggande mål”. Denna slutsats är inte självklar, eftersom domstolen inte bedömde om artikel 4 i protokoll nr 7 var tillämplig på omständigheterna i föreliggande mål. Med avseende på rättssäkerhet och domarnas kvalitet är emellertid fastställandet av omständigheterna en förutsättning för varje slutsats avseende tillämpligheten av artikel 4 i protokoll nr 7.
Domstolen kan inte bortse från följande omständigheter i föreliggande mål. Osijeks distriktsdomstol fastställde alla fakta (se punkt 17 i domen) och tillämpade den nationella amnestilagen, och dess avgörande blev slutligt. Därefter återupptogs klagandens mål, han lagfördes två gånger för samma brott (se punkt 116) och straffades. Artikel 4.1 i protokoll nr 7 föreskriver att ”[i]ngen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.”. Dess ordalydelse visar bortom allt tvivel att artikel 4 i protokoll nr 7 ska gälla under ovanstående omständigheter. Jag skulle vilja lägga ytterligare kraft bakom min ståndpunkt: domstolen borde ha tillämpat artikel 4 i protokoll nr 7 även om det fanns vissa tvivel avseende dess tillämplighet. Jag ska förklara varför.
Det bör noteras att domstolen i punkt 128 i domen drar slutsatsen att ”garantierna enligt artikel 4 i protokoll nr 7 samt staternas skyldigheter enligt artikel 2 och 3 i konventionen [ska] betraktas som delar av en helhet” och ”tolkas så att intern enhetlighet och harmoni främjas mellan deras olika bestämmelser”. Om dessa artiklar är integrerade element i konventionens skyddssystem, kan ingen av dem dras tillbaka från systemet som helhet. Domstolens huvudsakliga observationer hänvisar till ”staters ... skyldighet att åtala och straffa för allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter”, vilket överensstämmer med skyldigheterna enligt artikel 2 och 3, som hänvisas till i punkt 124–140.
Medan artikel 2 och 3 fastställer vilken sorts väsentliga rättigheter som ska skyddas enligt konventionen, innehåller artikel 4 i protokoll nr 7 formella garantier (ne bis in idem) mot godtycke, inklusive dem som föreskrivs i artikel 6 i konventionen. Artikel 4 i protokoll nr 7 har sin egen dimension, som är oberoende av artikel 2 och 3 och styrs av rättsstats- och rättssäkerhetsprincipen. Det är därför klaganden åberopade skydd enligt artikel 4 i protokoll nr 7.
Eventuella tvivel är inte avgörande. För det första, om denna artikel föreskriver garantier mot att lagföras och straffas en andra gång, kan dess omfattning inte formellt begränsas till frikännande eller fällande dom, vilket skulle utesluta amnesti beviljad av en domstol vars dom är slutlig. Detta beror på att både frikännande och amnesti utgör befriande från straffrättsligt ansvar. För det andra kan högsta domstolen, när den tar ställning till en begäran om skydd av laglighet enligt artikel 422 i straffprocesslagen, blott fastställa att det har skett en kränkning av lagen (se punkt 27 i domen). Emellertid kan inte avsaknaden av ett nationellt brottmålsförfarande som möjliggör återupptagande av målet fungera som en barriär mot att korrigera det grova felet i enlighet med artikel 4.2 i protokoll nr 7.
Därför är artikel 4 i protokoll nr 7 tillämplig i föreliggande mål.
2Skedde det en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7 från svarandestatens sida? Även om det finns starka garantier mot att lagföras och dömas en andra gång, anges ett undantag från åtnjutandet av sådana garantier (om ett grovt fel begåtts) i punkt 2 i denna artikel. Enligt min uppfattning påverkades kammarens hållning med rätta av detta undantag (se punkt 79 i kammarens dom), även om den inte klargjorde den allmänna princip som är tillämplig enligt artikel 4 i protokoll nr 7.
Tillämpningen av ne bis in idem-garantin bedömdes av den ”gamla” domstolen utifrån en hävdad kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i konventionen (se X. mot Nederländerna, nr 9433/81, kommissionens beslut den 11 december 1981, Decisions and Reports 27, s. 233, och S. mot Tyskland, nr 8945/80, beslut den 13 december 1983, D.R. 39, s. 43). Dessutom är det enligt den ”nya” domstolens väletablerade praxis vad gäller artikel 6.1 endast exceptionella omständigheter (det vill säga ett ”grovt fel”) som garanterar upphävandet av ett slutligt rättsligt beslut genom tillsynsgranskning (se, bland många andra referenser, Ryabykh mot Ryssland, nr 52854/99, ECHR 2003‑X; Brumărescu mot Rumänien [GC], nr 28342/95, ECHR 1999‑VII; och Kot mot Ryssland, nr 20887/03, 18 januari 2007).
Med hänsyn till att principen om ”grovt fel” är tillämplig enligt artikel 6.1 i dess formella mening i samma syfte (återupptagande av målet), är det lätt att dra slutsatsen att artikel 4 i protokoll nr 7 reglerar en specifik aspekt av följande grundläggande princip som framgår av artikel 6.1 och framhölls exempelvis i Kot, ovan:
”Domstolen erinrar om att rätten till en rättvis rättegång inför en tribunal så som garanteras i artikel 6.1 i konventionen måste tolkas mot bakgrund av konventionens preambel, som i sitt relevanta parti anger att rättsuppfattningen ingår i konventionsstaternas gemensamma arv. En av de grundläggande aspekterna av rättsuppfattningen är principen om rättssäkerhet, vilken bland annat kräver att när domstolarna slutligen har avgjort en fråga, ska deras beslut inte ifrågasättas (se Brumărescu mot Rumänien, dom den 28 oktober 1999, Reports of Judgments and Decisions 1999‑VII, punkt 61).
... Denna princip betonar att ingen part har rätt att ansöka om återupptagande av förfarandet blott för att åstadkomma en ny förhandling och ett nytt beslut i ärendet. Högre domstolars befogenhet att upphäva eller ändra bindande och verkställbara rättsliga beslut ska användas för att korrigera grova fel. Enbart möjligheten av två uppfattningar i frågan utgör inte grund för omprövning. Avsteg från denna princip är motiverade endast om de nödvändiggörs av omständigheter av väsentlig och tvingande karaktär (se tillämpliga delar av Ryabykh mot Ryssland, nr 52854/99, punkt 52, ECHR 2003‑X; och Pravednaya mot Ryssland, nr 69529/01, punkt 25, 18 november 2004).”
Förfarandet i föreliggande mål återupptogs på grund av tillämpningen av den allmänna amnestilagen i strid med folkrättens principer och med svarandestatens skyldigheter enligt konventionen. Uppenbarligen är dessa ”omständigheter av väsentlig och tvingande karaktär”, så därför var återupptagandet av förfarandet berättigat för att korrigera ett grovt fel.
Mot bakgrund av det ovanstående anser jag att artikel 4 i protokoll nr 7 är tillämplig och att det inte skedde någon kränkning av denna artikel under omständigheterna i föreliggande mål.
<0}
<0}
{0>Adopted on 26 November 1968; entry into force on 11 November 1970. It was ratified by Croatia on 12 October 1992.<}0{><0}
{0>Adopted and opened for signature, ratification and accession by General Assembly Resolution 39/46 of 10 December 1984; entry into force 26 June 1987.<}0{>
.<0}
[6] {0>The interveners relied on the following sources:<}0{>Intervenienterna åberopade följande källor:<0} {0>Louise Mallinder, Amnesty, Human Rights and Political Transitions, Bridging the Peace and Justice Divide (Hart Publishing 2008); Louise Mallinder, “Amnesties’ Challenge to the Global Accountability Norm?<}0{>Louise Mallinder, Amnesty, Human Rights and Political Transitions, Bridging the Peace and Justice Divide (Hart Publishing 2008); Louise Mallinder, ”Amnesties’ Challenge to the Global Accountability Norm?<0} {0>Interpreting Regional and International Trends in Amnesty Enactment”, in Francesca Lessa and Leigh A. Payne, Amnesty in the Age of Human Rights Accountability (CUP 2012); Tricia D. Olsen, Leigh A. Payne and Andrew G. Reiter, Transitional Justice in Balance, Comparing Processes, Weighing Efficacy (United States Institute of Peace Press 2010); Leslie Vinjamuri and Aaron P. Boesnecker, Accountability and Peace Agreements, Mapping trends from 1998 to 2006 (September 2007), Center for Humanitarian Dialogue, 9.<}0{>Interpreting Regional and International Trends in Amnesty Enactment”, i Francesca Lessa och Leigh A. Payne, Amnesty in the Age of Human Rights Accountability (CUP 2012); Tricia D. Olsen, Leigh A. Payne och Andrew G. Reiter, Transitional Justice in Balance, Comparing Processes, Weighing Efficacy (United States Institute of Peace Press 2010); Leslie Vinjamuri och Aaron P. Boesnecker, Accountability and Peace Agreements, Mapping trends from 1998 to 2006 (september 2007), Center for Humanitarian Dialogue, 9.<0}
Tekstas iš mūsų archyvo (Europos Žmogaus Teisių Teismo HUDOC duomenų bazė). © Council of Europe / European Court of Human Rights. Reuse permitted with attribution; the Court's translations into languages other than English and French are not authoritative.