den 29 juli 2024 (*1)
”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 19.2 tredje stycket FEU – Artikel 254, andra stycket FEUF– Utnämning av domare i Europeiska unionens tribunal – Garanti för oavhängighet – Nödvändiga villkor för utövande av höga domarämbeten ska vara uppfyllda – Nationellt förfarande för att föreslå en kandidat till ämbetet som domare i Europeiska unionens tribunal – Oberoende expertgrupp med uppgift att utvärdera kandidaterna – Förteckning över kandidater som uppfyller de krav som föreskrivs i artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF – Förslag på en annan kandidat som finns upptagen på förteckningen än den som är högst rankad – Yttrande från den kommitté som föreskrivs i artikel 255 FEUF angående kandidaternas lämplighet”
I mål C‑119/23,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius, Litauen) genom beslut av den 9 februari 2023, som inkom till domstolen den 28 februari 2023, i målet
Virgilijus Valančius
mot
Lietuvos Respublikos Vyriausybė,
ytterligare deltagare i rättegången:
Lietuvos Respublikos Seimo kanceliarija,
Lietuvos Respublikos Prezidento kanceliarija,
Saulius Lukas Kalėda,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, C. Lycourgos, E. Regan, F. Biltgen och N. Piçarra samt domarna P.G. Xuereb, L.S. Rossi (referent), A. Kumin, N. Wahl, I. Ziemele och J. Passer,
generaladvokat: N. Emiliou,
justitiesekreterare: enhetschefen M. Aleksejev,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 januari 2024,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
och efter att den 18 april 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
1Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF.
2Begäran har framställts i ett mål mellan Virgilijus Valančius och Lietuvos Republikos Vyriausybė (Republiken Litauens regering) beträffande lagenligheten av besluten med förslag på Republiken Litauens kandidat till ämbetet som domare i Europeiska unionens tribunal.
3I bilagan till rådets beslut 2010/124/EU av den 25 februari 2010 om reglerna för arbetssättet för den kommitté som avses i artikel 255 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ( EUT L 50, 2010, s. 18 ) återfinns arbetsordningen för den kommitté som föreskrivs i artikel 255 i fördraget om Europeisk unionens funktionssätt. Punkt 6 i arbetsordningen har rubriken ”Anhängiggörande av ett ärende vid kommittén och begäran om ytterligare upplysningar” och lyder som följer:
”Så snart en medlemsstats regering föreslår en kandidat ska rådets generalsekretariat översända detta förslag till kommitténs ordförande.
Kommittén får begära att den regering som har gett in förslaget lämnar ytterligare upplysningar eller andra uppgifter som är nödvändiga för kommitténs överläggningar.”
4I artikel 52.3 i Lietuvos Respublikos Vyriausybės įstatymas (Republiken Litauens lag om regeringen), av den 19 maj 1994 (Žin., 1994, nr 43-772), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om regeringen) föreskrivs att den litauiska regeringen ska föreslå kandidater till ämbetet som domare i domstolen och tribunalen efter att ha erhållit samtycke av Republiken Litauens president och efter samråd med Lietuvos Respublikos Seimas (Republiken Litauens parlament) enligt vad som föreskrivs i Lietuvos Respublikos Seimo statutas (stadga för Republiken Litauens parlament).
5Punkterna 1–3, 13, 15, 19, 21–23 i Pretendento į Europos Sąjungos bendrojo teismo teisėjus atrankos tvarkos aprašas (beskrivning av urvalsförfarandet avseende kandidater till ämbetet som domare i Europeiska unionens tribunal), i den lydelse som är tillämplig på tvisten i det nationella målet, som antogs genom dekret nr 1R-65 av Republiken Litauens justitieminister den 9 mars 2021 (nedan kallad beskrivning av urvalsförfarandet), lyder som följer:
”1. [Beskrivningen av urvalsförfarandet] tillämpas för att organisera urvalsförfarandet av Republiken Litauens kandidat till ämbetet som domare i Europeiska unionens tribunal (nedan kallat urvalet). Urvalet syftar till att hjälpa regeringen som, enligt artikel 52.3 i [lagen om regeringen], föreslår kandidater till ämbetet som domare i tribunalen, att utarbeta ett förslag om en specifik kandidat.
2Arbetsgruppen för urvalsförfarandet … inrättas genom beslut av Republiken Litauens premiärminister. Arbetsgruppen ska bestå av sju ledamöter, närmare bestämt Republiken Litauens justitieminister (arbetsgruppens ordförande), en representant för Republiken Litauens parlament, en representant för Republiken Litauens president, en representant för Teisėjų taryba [(domstolsrådet)], en representant för juridiska fakulteten vid Mykolas Romeris-universitetet, en representant för juridiska fakulteten vid Vilnius universitet, och en representant för den juridiska fakulteten vid Vytautas Didysis universitetet. En tjänsteman vid Republiken Litauens justitieministerium ska utses till arbetsgruppens sekreterare.
3Arbetsgruppen ska, med beaktande av de sex urvalskriterier för kandidater till ämbetet som domare i Europeiska unionens tribunal som fastställs i de fördrag på vilka unionen grundas och som specificeras i den sjätte verksamhetsrapporten från [artikel 255-kommittén], vilken finns publicerad på kommitténs webbsida, … informera allmänheten om inledandet av urvalsförfarandet genom ett meddelande som ska offentliggöras på justitieministeriet webbplats, med en anmodan till de som uppfyller nämnda urvalskriterier att inkomma med en ansökan om att få delta i urvalsförfarandet (ansökan ska innehålla en skriftlig begäran om att få delta i urvalsförfarandet, en meritförteckning och ett personligt brev).
…
13Urvalsförfarandet omfattar en bedömning av huruvida kandidaterna uppfyller de kriterier som anges i punkt 3 i denna beskrivning, på grundval av de handlingar som getts in av kandidaterna och en intervju. Intervjun syftar till att komplettera den bedömning av kandidaterna som gjorts på grundval av de handlingar de inkommit med.
…
15På urvalsstadiet bedöms kandidaterna på grundval av de sex kriterier som anges i punkt 3 i denna beskrivning: juridisk kompetens, yrkeserfarenhet, lämplighet att utöva domarämbetet, språkkunskaper, förmåga att arbeta i grupp i en internationell miljö där flera olika rättssystem finns representerade, samt garantier för oavhängighet, opartiskhet, redlighet och integritet.
…
19Efter urvalsförfarandet ger varje ledamot i arbetsgruppen respektive kandidat ett betyg mellan ett och tio. Den lägsta poängen är ett och den högsta är tio. De individuella poäng som arbetsgruppens ledamöter givit räknas samman. Den rangordning som fastställts på grundval av de erhållna resultaten anges i en förteckning. Alla kandidater som arbetsgruppen anser uppfyller kriterierna för ämbetet som domare i Europeiska unionens tribunal ska föras upp på förteckningen, oavsett antalet erhållna poäng.
…
21Urvalsförfarandet avslutas genom att arbetsgruppens ordförande ger in ett beslutsutkast till regeringen med förslag om att den högst rankade kandidaten ska utnämnas till domare i Europeiska unionens tribunal, åtföljt av arbetsgruppens mötesprotokoll jämte en bilaga (arbetsgruppens förteckning över kandidater med angivande av det antal poäng som kandidaterna erhållit) samt den högst rankade kandidatens curriculum vitae.
22Arbetsgruppens angivande av den kandidat till ämbetet som domare i Europeiska unionens tribunal som rankats högst utgör endast en rekommendation till regeringen, som i enlighet med artikel 52.3 i lagen om regeringen ska föreslå en kandidat till ämbetet som domare i Europeiska unionens tribunal.
23Senast fem arbetsdagar efter det att urvalsförfarandet avslutats ska arbetsgruppens förteckning över kandidater publiceras på justitieministeriets webbplats, utan angivelse av det antal poäng som respektive kandidat erhållit.”
6Genom ett beslut som fattats i samförstånd av medlemsstaternas regeringar på förslag av den litauiska regeringen utnämndes Virgilijus Valančius till domare i Europeiska unionens tribunal (nedan kallad tribunalen) med verkan från den 13 april 2016. Hans ämbetstid gick ut den 31 augusti 2019, men han har kvarstått i ämbetet efter detta datum med tillämpningen av artikel 5 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.
7I mars 2021 tillkännagavs ett förfarande för att välja ut en kandidat från Republiken Litauen till ämbetet som domare i tribunalen. Beskrivningen av urvalsförfarandet fastställdes genom dekret nr 1R-65, och en arbetsgrupp bestående av huvudsakligen oberoende experter (nedan kallad arbetsgruppen) inrättades med uppgift att genomföra urvalet. Arbetsgruppen genomförde sedan urvalet varpå man upprättade en förteckning över kandidaterna i fallande ordning efter erhållna poäng (nedan kallad förteckningen).
8Den 11 maj 2021 lade justitieministern fram ett förslag till beslut för den litauiska regeringen i syfte att föreslå den högst rankade personen på förteckningen, det vill säga Virgilijus Valančius, till ämbetet som domare i tribunalen.
9Genom beslut av den 6 april 2022 föreslog den litauiska regeringen att Republiken Litauens president och det litauiska parlamentet skulle godkänna den person som var rankad på andra plats på förteckningen som kandidat.
10Genom beslut av den 4 maj 2022 föreslog den litauiska regeringen, efter att ha erhållit godkännande från Republiken Litauens president och det litauiska parlamentet, denna person som kandidat till ämbetet som domare i tribunalen.
11Den 18 maj 2022 väckte Virgilijus Valančius talan vid Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius, Litauen) som är hänskjutande domstol. Han yrkade för det första att detta beslut skulle ogiltigförklaras, för det andra att den litauiska regeringen skulle förpliktas att återuppta förfarandet med samråd och förslag till kandidat till domare i tribunalen i enlighet med det lagstadgade förfarandet, genom att lägga fram för samråd och förslag den kandidat som rankats högst av arbetsgruppen. För det tredje yrkade han att den litauiska regeringen skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
12Den 5 juli 2022 avgav den kommitté som föreskrivs i artikel 255 FEUF (nedan kallad artikel 255-kommittén) ett negativt yttrande beträffande den kandidat som den litauiska regeringen hade föreslagit.
13Den 14 september 2022 föreslog den litauiska regeringen för Republiken Litauens president och det litauiska parlamentet att de skulle godkänna den person som var rankad på tredje plats på förteckningen, det vill säga Saulius Lukas Kalėda, som kandidat till ämbetet som domare i tribunalen.
14Den hänskjutande domstolen är i detta avseende osäker på hur artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF ska tolkas, i synnerhet vad gäller dessa bestämmelsers inverkan på nationella förfaranden för förslag på kandidater till ämbetet som domare i tribunalen.
15Nämnda domstol har gjort gällande att det i domstolens praxis, särskilt den som följer av domen av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16 , EU:C:2018:117 ), har fastställts att det finns ett samband mellan kraven på nationella domares oavhängighet och opartiskhet och ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
16Domarna i tribunalen har emellertid just i uppgift att säkerställa ett sådant effektivt domstolsskydd. Enligt artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF ska nämnda domare även uppfylla kravet på oavhängighet, vilket inte kan uppfattas som att det har en mer begränsad räckvidd än det krav som, såvitt gäller nationella domare, följer av artikel 19.1 andra stycket FEU, såsom denna artikel tolkats av domstolen.
17Vad särskilt gäller beslut om utnämning av domare, har den hänskjutande domstolen hävdat att i praxis från såväl EU-domstolen – bland annat den som följer av dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen ( C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II , EU:C:2020:232 ), och dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19 , EU:C:2021:798 ), – som från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna – bland annat den som följer av dom av den 1 december 2020, Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418) – fastställs ett direkt samband mellan korrekt genomförda urvalsförfaranden och tillsättning av domare, såsom en ofrånkomlig del av rätten till en domstol som upprättats enligt lag, och kraven på nämnda domares oavhängighet och opartiskhet.
18Av detta direkta samband följer enligt den hänskjutande domstolen en skyldighet att kontrollera huruvida oegentligheter som begåtts vid utnämningen av domare utgör en reell risk för att andra grenar av statsmakten, särskilt den verkställande makten, kan komma att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett otillbörligt sätt och därigenom äventyra integriteten av det resultat som utnämningsförfarandet utmynnat i och ge upphov till rimligt tvivel hos enskilda vad beträffar den berörda domarens oavhängighet och opartiskhet, vilket i sin tur skulle innebära ett åsidosättande av denna rättighet.
19Vad beträffar utnämning av domare i en unionsdomstol, eller förslag på en kandidat till ämbetet som domare i en sådan domstol, är det av väsentlig vikt att tillsättningsorganet eller organet med befogenhet att lägga fram förslag på en sådan kandidat iakttar de materiella rekvisiten och grundläggande förfaranderegler för en sådan utnämning respektive ett sådant förslag. Det gör det nämligen möjligt att avgöra om den berörda unionsdomstolens oavhängighet och opartiskhet kan anses garanterade.
20Mot denna bakgrund beslutade Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1)
Ska artikel 254 [FEUF], jämförd med artikel 19.2 [FEU], enligt vilken ledamöterna av Europeiska unionens tribunal ska utses bland personer ’vars oavhängighet inte kan ifrågasättas och som uppfyller nödvändiga villkor för utövande av höga domarämbeten’, tolkas så, att Europeiska unionens medlemsstater ska utse en kandidat till ämbetet som ledamot av [tribunalen] uteslutande på grundval av dennes yrkesskicklighet?
Omständigheter som inträffat efter begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen
21Genom beslut av den 19 april 2023 föreslog den litauiska regeringen, efter att ha erhållit godkännande från Republiken Litauens president och det litauiska parlamentet, Saulius Lukas Kalėda som kandidat till ämbetet som domare i tribunalen.
22Den 12 maj 2023 begärde Virgilijus Valančius att beslutet skulle ogiltigförklaras inom ramen för det förvaltningsrättsliga förfarande som inletts vid den hänskjutande domstolen sedan han väckt talan mot beslutet av den 4 maj 2022. Han vidhöll samtidigt alla övriga yrkanden som avses i punkt 11 ovan.
23Genom beslut av den 15 september 2023 utsåg medlemsstaternas regeringar Saulius Lukas Kalėda till domare i tribunalen för ett mandat som löper till och med den 31 augusti 2025.
24Den 26 september 2023 sändes en begäran om upplysningar till den hänskjutande domstolen, varvid den ombads att uppge huruvida utnämningen av Saulius Lukas Kalėda till domare i tribunalen hade någon inverkan på tvisteföremålet i det nationella målet, gällande ett fullgörelseföreläggande, och huruvida nämnda domstol önskade vidhålla sin begäran om förhandsavgörande.
25Genom skrivelse av den 10 oktober 2023 svarade den hänskjutande domstolen att utnämningen inte hade någon inverkan på tvisteföremålet i det nationella målet och att den hade för avsikt att vidhålla sin begäran om förhandsavgörande.
26Flera regeringar som inkommit med skriftliga yttranden i förevarande mål har uttryckt tvivel beträffande domstolens behörighet att pröva begäran om förhandsavgörande. De anser i allt väsentligt att förfarandet för att utnämna en domare i tribunalen består av flera delar, varav den första är den nationella delen då ett förslag läggs fram på en kandidat till ämbetet som domare. Denna del omfattas emellertid inte av tillämpningsområdet för unionsrätten, särskilt artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF, utan regleras helt av nationell rätt. Domstolen är således inte behörig att uttala sig om huruvida eventuella nationella regler som reglerar detta nationella förfarande för att lägga fram förslag på en kandidat är förenliga med ovannämnda bestämmelser.
27Vissa av dessa regeringar framhåller för övrigt att förfarandet för att utse en domare i tribunalen avslutas med antagandet av ett beslut i samförstånd av medlemsstaternas regeringar, vilket inte kan bli föremål för domstolens lagenlighetsprövning. Domstolen är således i än mindre utsträckning behörig att uttala sig om den nationella del av förfarandet som består i att lägga fram förslag på en kandidat inom ramen för ett sådant utnämningsförfarande.
28Domstolen erinrar härvid om att enligt artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF ska tribunalens domare utses av medlemsstaternas regeringar i samförstånd efter det att den kommitté som föreskrivs i artikel 255 FEUF har hörts. Enligt den sistnämnda bestämmelsen ska en kommitté inrättas med uppgift att avge yttrande om kandidaternas lämplighet att utöva ämbetena som domare och generaladvokat i domstolen och tribunalen innan medlemsstaternas regeringar ombesörjer utnämningarna i enlighet med artiklarna 253 och 254 FEUF. Såsom framgår av punkt 6 första stycket i reglerna för arbetssättet för den kommitté som avses i artikel 255 FEUF, som återfinns som bilaga till beslut 2010/124, anhängiggörs ett ärende vid kommittén genom att en medlemsstats regering föreslår en kandidat. Rådets generalsekretariat ska sedan översända detta förslag till kommitténs ordförande.
29Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 52 och 53 i sitt förslag till avgörande visar en kombinerad läsning av dessa bestämmelser att förfarandet för att utse en domare i tribunalen består av tre delar. I den inledande delen av förfarandet föreslår den berörda medlemsstatens regering en kandidat till ämbetet som domare i tribunalen genom att översända sitt förslag till rådets generalsekretariat. Därefter, i en andra del, lämnar den kommitté som avses i artikel 255 FEUF ett yttrande om kandidatens lämplighet att utöva ämbetet som domare i tribunalen med hänsyn till de krav som föreskrivs i artikel 254 andra stycket FEUF. I den tredje delen av förfarandet, som följer efter samrådet med denna kommitté, utser medlemsstaternas regeringar – genom sina företrädare – kandidaten till domare i tribunalen genom ett beslut i samförstånd på förslag av den berörda medlemsstatens regering.
30Härav följer att beslutet att föreslå en kandidat till ämbetet som domare i tribunalen, fattat av en medlemsstats regering, såsom de aktuella besluten i det nationella målet, utgör den första delen av utnämningsförfarandet som regleras av artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF. Ett dylikt beslut omfattas således av dessa bestämmelsers tillämpningsområde.
31Även om förslag på liksom utnämning av en kandidat till ämbetet som domare i tribunalen omfattas av medlemsstaternas behörighet, är dessa inte desto mindre – såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 24, 58 och 59 i sitt förslag angående – skyldiga att vid utövandet av denna behörighet iaktta de skyldigheter som följer för dem av unionsrätten, i synnerhet av artikel 19.2 tredje stycket FEU, artikel 254 andra stycket FEUF (se, analogt, dom av den24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet), C‑619/18 , EU:C:2019:531 , punkt 52 , och dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21 , EU:C:2024:1 , punkt 57 och där angiven rättspraxis). Tolkningen av dessa bestämmelser omfattas uppenbart av domstolens behörighet enligt artikel 267 FEUF (dom av den 22 mars 2022, Prokurator Generalny m.fl. (Avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen – Tillsättning) ( C‑508/19 , EU:C:2022:201 , punkt 57 och där angiven rättspraxis).
32Det förhållandet att beslut att utse domare i tribunalen – vilka antas i samförstånd av företrädarna för medlemsstaternas regeringar inte i egenskap av ledamöter i rådet, utan i egenskap av företrädare för sina respektive regeringar som härigenom kollektivt utövar medlemsstaternas befogenheter – inte omfattas av unionsdomstolens lagenlighetskontroll enligt artikel 263 FEUF (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 16 juni 2021, Sharpston/rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, C‑685/20 P , EU:C:2021:485 , punkterna 46 och 49 ) saknar relevans i detta sammanhang.
33Domstolens avsaknad av behörighet att pröva lagenligheten av dessa utnämningsbeslut saknar nämligen, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 26 i sitt förslag till avgörande, betydelse för dess behörighet att besvara tolkningsfrågor som rör tolkningen av unionsrätten och som tagits upp av den hänskjutande domstolen i ett mål rörande lagenligheten av nationella beslut med förslag på en kandidat till ämbetet som domare i tribunalen.
34Under dessa omständigheter finner EU-domstolen sig vara behörig att pröva förevarande begäran om förhandsavgörande.
35Den litauiska regeringen har uttryckt tvivel om huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. Enligt nämnda regering har den begärda tolkningen av artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF inget samband med tvisteföremålet i det nationella målet, eftersom tvisten uteslutande regleras av nationell rätt. Enligt nationell rätt saknar den hänskjutande domstolen behörighet att pröva målet. De ställda frågorna är vidare hypotetiska då det nationella målet inte avser vare sig lagenligheten av det nationella förfarandet för att lägga fram ett förslag på kandidat till ämbetet som domare i tribunalen, eller huruvida detta förfarande har iakttagits i förevarande fall. Slutligen är det inte längre nödvändigt med ett svar på de ställda frågorna för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet, eftersom detta förlorat sitt tvisteföremål sedan Saulius Lukas Kalėda utnämnts till domare i tribunalen. Utnämningen gör det omöjligt att bifalla sökandens yrkanden såvitt gäller att samrådsförfarandet liksom förfarandet för att lägga fram ett förslag på kandidat till ämbetet som domare i tribunalen ska återupptas.
36EU-domstolen erinrar härvid om att det av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 21 december 2023, Infraestruturas de Portugal och Futrifer Indústrias Ferroviárias, C‑66/22 , EU:C:2023:1016 , punkt 33 och där angiven rättspraxis).
37En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 21 december 2023, Infraestruturas de Portugal och Futrifer Indústrias Ferroviárias, C‑66/22 , EU:C:2023:1016 , punkt 34 och där angiven rättspraxis).
38Vad i förevarande fall inledningsvis gäller argumentet att det saknas samband mellan den begärda tolkningen av unionsrätten och tvisteföremålet i det nationella målet, då detta uteslutande regleras av nationell rätt, gör domstolen följande påpekanden. Såsom konstaterats i punkt 30 ovan utgör det nationella beslutet med förslag på en kandidat till ämbetet som domare i tribunalen den första delen i det utnämningsförfarande som regleras av artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF. Det nationella målet rör emellertid lagenligheten av nationella beslut med förslag på en kandidat till ämbetet som domare i tribunalen med avseende på de krav som uppställs i dessa bestämmelser. Under dessa omständigheter framstår det inte som uppenbart att den begärda tolkningen av de nämnda bestämmelserna saknar samband med tvisteföremålet.
39Vad gäller den hänskjutande domstolens påstått bristande behörighet att pröva målet är det i detta avseende tillräckligt att erinra om att det i ett förfarande för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF inte ankommer på EU-domstolen att kontrollera huruvida beslutet om hänskjutande fattats i överensstämmelse med nationella regler om domstolarnas organisation och rättegången vid dessa (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19 , EU:C:2021:798 , punkt 96 och där angiven rättspraxis). EU-domstolen är därför bunden av ett beslut om hänskjutande som har antagits av en domstol i en medlemsstat, så länge detta beslut inte har återkallats efter överklagande inom ramen för den besvärsordning som eventuellt föreskrivs i nationell rätt (dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20 , EU:C:2022:235 , punkt 70 och där angiven rättspraxis). Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att detta beslut ska ha återkallats efter överklagande i förevarande fall.
40Vad därefter gäller argumentet att de ställda frågorna är hypotetiska finner domstolen, i motsats till vad den litauiska regeringen har påstått, att frågorna motiveras av den hänskjutande domstolens osäkerhet om huruvida det sätt på vilket det nationella förfarandet för att föreslå Republiken Litauens kandidat till ämbetet som domare i tribunalen har genomförts i praktiken för att anta de beslut med förslag på kandidat som är aktuella i det nationella målet är förenligt med de unionsrättsliga bestämmelser som denna domstol begär tolkning av. I den mån det nationella målet gäller dessa besluts lagenlighet med avseende på nämnda unionsrättsliga bestämmelser framstår inte den problemställning som tas upp i de ställda frågorna som hypotetisk.
41Vad slutligen beträffar argumentet att svaret på dessa frågor inte längre är nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet, på grund av att Saulius Lukas Kalėda utnämnts till domare i tribunalen under tiden, gör EU-domstolen följande bedömning. I sitt svar på EU-domstolens begäran om upplysningar av den 26 september 2023 angav den hänskjutande domstolen att denna utnämning inte inverkade på tvisteföremålet i det nationella målet och att denna domstol avsåg att vidhålla sin begäran om förhandsavgörande. Det är vidare ostridigt mellan parterna att det nationella målet fortfarande pågår.
42Då det inte framgår av handlingarna i målet och inte heller av den hänskjutande domstolens svar på EU-domstolens begäran om upplysningar att sökanden i det nationella målet har återkallat sin talan eller att samtliga dennes yrkanden helt har bifallits, eller inte längre kan bifallas, på så sätt att tvisten på ett uppenbart sätt skulle ha förlorat sitt föremål, framstår det fortfarande som nödvändigt att besvara frågorna för att ge den hänskjutande domstolen möjlighet avgöra det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 februari 2023, Towarzystwo Ubezpieczeń Ż (Vilseledande försäkringsavtal), C‑208/21 , EU:C:2023:64 , punkt 46 och där angiven rättspraxis).
43Mot denna bakgrund ska begäran om förhandsavgörande tas upp till prövning.
44Genom sina två frågor, som ska prövas tillsammans, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder mot att en medlemsstats regering – som har inrättat en grupp av oberoende experter med uppgift att utvärdera kandidaterna till ämbetet som domare i tribunalen och upprätta en förteckning över de kandidater som uppfyller de krav som föreskrivs i dessa bestämmelser – föreslår en annan kandidat på denna förteckning än den kandidat som är högst rankad.
45För att besvara frågan erinrar domstolen inledningsvis om att enligt artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF ska ledamöterna av tribunalen utses bland personer vars oavhängighet inte kan ifrågasättas och som uppfyller nödvändiga villkor för utövande av höga domarämbeten.
46Vad gäller särskilt kravet på oavhängighet i dessa bestämmelser är det viktigt att betona att detta krav är en del av kvintessensen i rätten till ett effektivt domstolsskydd och av rätten till en rättvis rättegång, vilken är av vital betydelse för att garantera att samtliga rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden enligt artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls (dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II , EU:C:2020:232 , punkterna 70 och 71 , och dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete), C‑718/21 , EU:C:2023:1015 , punkt 61 ).
47Detta krav på oavhängiga domstolar som stadgas i bland annat artikel 19 FEU är således ett konkret uttryck för ett av unionens och dess medlemsstaters grundläggande värden som kommer till uttryck i artikel 2 FEU. Dessa värden utgör en del av unionens själva identitet i dess egenskap av gemensam rättsordning och är bindande såväl för unionen som för medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21 , EU:C:2022:97 , punkterna 127 och 232 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21 , EU:C:2023:442 , punkt 67 ).
48Detta krav på oavhängighet innehåller två delar, oavhängighet i strikt mening och opartiskhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18 , EU:C:2019:982 , punkterna 121 och 122 och där angiven rättspraxis), och är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget. Enligt artikel 19 FEU anförtros vidare Europeiska unionens domstol och de nationella domstolarna uppgiften att säkerställa domstolsprövningen inom unionens rättsordning. Nämnda krav på oavhängighet är därför tillämpligt på såväl unionsnivå, bland annat för tribunalens domare, som på medlemsstatsnivå för nationella domstolar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16 , EU:C:2018:117 , punkterna 32 och 42 och där angiven rättspraxis).
49Kravet på att en domstol ska ha inrättats enligt lag har ett mycket nära samband med bland annat kravet på oavhängighet. Båda dessa krav syftar nämligen till att säkerställa att grundläggande principer iakttas, nämligen att den offentliga makten ska utövas under lagarna samt att maktfördelningsprincipen ska råda. Dessa principer är väsentliga för rättsstaten, vars värde bekräftas i artikel 2 FEU. Dessa krav finner sin grund i att det är oundgängligt att bevara enskilda rättssubjekts förtroende för domstolsväsendet och för att domstolsväsendet är oavhängigt gentemot andra delar av statsmakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19 , EU:C:2021:798 , punkt 124 , och dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU , EU:C:2022:100 , punkt 56 ).
50Kravet på att en domstol ska ha inrättats enligt lag omfattar, till sin själva natur, förfarandet för utnämning av domare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen ( C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II , EU:C:2020:232 , punkt 74 och där angiven rättspraxis). Ett sätt att bedöma i vilken grad en domstol är oavhängig är att beakta på vilket sätt rättens ledamöter har tillsatts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Krajowa Rada Sądownictwa (Bibehållande av domares ämbete), C‑718/21 , EU:C:2023:1015 , punkt 60 och där angiven rättspraxis).
51Det är därför nödvändigt att de materiella rekvisit och de förfaranderegler som är tillämpliga på utnämning av domare är utformade på ett sådant sätt att de utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande de aktuella domarnas pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och deras neutralitet i förhållande till motstående intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II , EU:C:2020:232 , punkt 71 ). Det är i detta avseende av vikt att dessa materiella rekvisit och förfaranderegler är utformade på ett sätt som gör det möjligt att utesluta inte bara all direkt påverkan i form av instruktioner utan även mer indirekt påverkan som kan inverka på domarnas beslutsfattande, och därmed utesluta att det framstår som att dessa domare inte är oavhängiga eller opartiska, vilket skulle inverka menligt på det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20 , EU:C:2022:235 , punkterna 96 och 97 och där angiven rättspraxis).
52Det förhållandet att det förekommit brister i samband med utnämningen av domare i det aktuella rättssystemet kan i detta sammanhang medföra ett åsidosättande av den grundläggande rätten till en oberoende och opartisk domstol, som inrättats enligt lag, när de är av sådant slag och av sådant allvar att de ger upphov till en verklig risk för att andra delar av statsmakten, särskilt den verkställande makten, kan komma att missbruka utnämningsmakten på ett sätt som undergräver utnämningsbeslutets integritet. Sådana brister skulle nämligen kunna ge upphov till rimligt tvivel hos enskilda rättssubjekt vad beträffar den eller de utnämnda domarnas oavhängighet och opartiskhet. Så är fallet när det är fråga om grundläggande bestämmelser som utgör en del av det aktuella rättssystemets upprättande och funktionssätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II , EU:C:2020:232 , punkterna 75 och 76 , och dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU , EU:C:2022:100 , punkterna 72 och 73 och där angiven rättspraxis).
53När det gäller domarna i tribunalen ska de materiella rekvisit och förfaranderegler som är tillämpliga på utnämning göra det möjligt att utesluta allt rimligt tvivel hos enskilda rättssubjekt om att de uppfyller kraven i artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF. Dessa krav avser dels att deras ”oavhängighet inte kan ifrågasättas”, dels att de ”uppfyller nödvändiga villkor för utövande av höga domarämbeten”. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 59–61 och 65 i sitt förslag till avgörande är det härför nödvändigt att säkerställa integriteten i hela förfarandet för utnämning av domare i tribunalen och följaktligen för utnämningsförfarandets resultat i varje del som förfarandet består av.
54Vad för det första gäller den nationella delen av förfarandet, som innebär att en kandidat föreslås till ämbetet som domare i tribunalen, vilken är den del som det mer specifikt är fråga om i det nationella målet, gör domstolen följande bedömning. I avsaknad av särskilda unionsbestämmelser i detta avseende, ankommer det på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning föreskriva förfaranderegler för att föreslå en sådan kandidat, under förutsättning att dessa förfaranderegler inte kan ge upphov till rimligt tvivel hos enskilda rättssubjekt om att den föreslagna kandidaten uppfyller kraven i artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF.
55Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 54 i sitt förslag till avgörande står det följaktligen varje medlemsstat fritt att föreskriva ett förfarande – eller att inte föreskriva ett dylikt förfarande – för urval av och förslag på en kandidat till ämbetet som domare i tribunalen.
56Bara den omständigheten i sig att representanter för den lagstiftande eller verkställande makten deltar i förfarandet för att utnämna domare kan inte i sig anses ge upphov till sådana tvivel hos enskilda rättssubjekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU , EU:C:2022:100 , punkterna 75 och 76 och där angiven rättspraxis). Den omständigheten att ett fristående rådgivande organ deltar i förfarandet och att det i nationell rätt föreskrivs en motiveringsskyldighet kan bidra till ökad objektivitet i utnämningsförfarandet, genom att utnämningsorganets utrymme för skönsmässig bedömning begränsas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2021, Repubblika, C‑896/19 , EU:C:2021:311 , punkterna 66 och 71 och där angiven rättspraxis).
57Vad sedan gäller de materiella rekvisit som föreskrivs för urval och förslag på kandidater till ämbetet som domare i tribunalen har medlemsstaterna förvisso ett stort utrymme för att definiera dessa rekvisit men är inte desto mindre skyldiga att se till – oavsett vilka förfaranderegler som väljs – att de föreslagna kandidaterna uppfyller kraven på oavhängighet och förmåga att utöva ämbetet som föreskrivs i artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF.
58För det andra ankommer det likaså på den kommitté som föreskrivs i artikel 255 FEUF att kontrollera att de kandidater som medlemsstaterna föreslår är lämpliga för ämbetet som domare i tribunalen med avseende på de krav som föreskrivs i artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF.
59Inför antagandet av sitt yttrande om kandidaternas lämplighet ska kommittén nämligen kontrollera att den föreslagna kandidaten uppfyller kraven på oavhängighet och förmåga att utöva ämbetet, vilka enligt artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF ska vara uppfyllda för att tjänstgöra som domare i tribunalen.
60Domstolen delar härvid den åsikt som nämnda kommitté gett uttryck för i en av sina verksamhetsrapporter att ett öppet, transparent och rigoröst urvalsförfarande är en relevant aspekt vid kontrollen av om den föreslagna kandidaten uppfyller dessa krav, men att avsaknaden av ett dylikt förfarande däremot inte i sig är en anledning till tvivel om att kraven är uppfyllda.
61Vid sin kontroll i detta avseende får den kommitté som föreskrivs i artikel 255 FEUF, i enlighet med punkt 6 andra stycket i sin arbetsordning vilken återfinns i bilagan till beslut 2010/124, begära att den regering som har gett in förslaget ska lämna ytterligare upplysningar eller andra uppgifter som är nödvändiga för kommitténs överläggningar. Den berörda regeringen är enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU skyldig att lämna sådana upplysningar till kommittén.
62För det tredje åvilar uppgiften att garantera att de krav som föreskrivs i artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF är uppfyllda likaså medlemsstaternas regeringar, via deras företrädare, när de beslutar, mot bakgrund av yttrandet från den kommitté som föreskrivs i artikel 255, att utnämna den kandidat som en av dessa regeringar föreslagit som domare i tribunalen. När kandidaten väl utnämnts blir vederbörande domare i en unionsdomstol och företräder inte längre den medlemsstat som föreslagit honom eller henne.
63Mot denna bakgrund gör domstolen följande bedömning. När en medlemsstat, såsom i det nationella målet, har upprättat ett urvalsförfarande avseende kandidater till ämbetet som domare i tribunalen och inom ramen för vilket en grupp bestående huvudsakligen av oberoende experter hade i uppgift att utvärdera kandidaterna och upprätta en förteckning över de kandidater som uppfyller de krav som föreskrivs i artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF, är enbart det förhållandet att den aktuella medlemsstatens regering beslutat att föreslå en annan kandidat på denna förteckning än den kandidat som är högst rankad inte i sig tillräckligt för att detta förslag ska anses ge upphov till rimligt tvivel om att den föreslagna kandidaten uppfyller dessa krav.
64I förevarande fall framgår det nämligen av punkterna 1–3, 13, 15, 19 och 21–23 i beskrivningen av urvalsförfarandet att denna expertgrupp för det första hade i uppgift att bedöma om de nämnda kandidaterna uppfyllde kraven i dessa bestämmelser, såsom dessa preciserats av den kommitté som föreskrivs i artikel 255 FEUF i dess verksamhetsrapporter. Den förteckning som sedan upprättades av denna expertgrupp innehöll endast de kandidater som gruppen ansåg uppfyllde de aktuella kraven. Gruppens angivelse av den högst rankade kandidaten på förteckningen var slutligen endast en rekommendation till den litauiska regeringen. Det är nämligen på denna regering som det enligt artikel 52.3 i lagen om regeringen ankom att föreslå en kandidat till ämbetet som domare i tribunalen.
65Det faktum att den kommitté som föreskrivs i artikel 255 FEUF lämnar ett positivt yttrande om den kandidat som föreslagits av den litauiska regeringen och som var rankad på tredje plats på den aktuella förteckningen bekräftar att medlemsstaternas beslut att utnämna denna kandidat är i överensstämmelse med de krav som uppställs i artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF.
66Mot denna bakgrund ska de ställa frågorna besvaras på följande sätt. Artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot att en medlemsstats regering – som har inrättat en grupp av oberoende experter med uppgift att utvärdera kandidaterna till ämbetet som domare i tribunalen och upprätta en förteckning över kandidater som uppfyller de krav som föreskrivs i dessa bestämmelser – föreslår en annan kandidat på denna förteckning än den kandidat som är högst rankad, under förutsättning att den föreslagna kandidaten uppfyller dessa krav.
67Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
Artikel 19.2 tredje stycket FEU och artikel 254 andra stycket FEUF
ska tolkas så,
att de inte utgör hinder mot att en medlemsstats regering – som har inrättat en grupp av oberoende experter med uppgift att utvärdera kandidaterna till ämbetet som domare i Europeiska unionens tribunal och upprätta en förteckning över kandidater som uppfyller de krav som föreskrivs i dessa bestämmelser – föreslår en annan kandidat på denna förteckning än den kandidat som är högst rankad, under förutsättning att den föreslagna kandidaten uppfyller dessa krav.
Underskrifter
(*1) Rättegångsspråk: litauiska.
Tekstas iš mūsų archyvo (Europos Sąjungos leidinių biuro „Cellar“ duomenys). Commission Decision 2011/833/EU — free reuse incl. commercial; attribution to EUR-Lex / Court of Justice of the European Union required; EUR-Lex is not the authentic record of the Court.