Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Parter
I mål C-313/01,
angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Corte suprema di cassazione (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Christine Morgenbesser
och
Consiglio dell'Ordine degli avvocati di Genova,
angående tolkningen av artiklarna 10 EG, 12 EG, 14 EG, 39 EG, 43 EG och 149 EG,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av domarna D.A.O Edward, (referent), tillförordnad ordförande på femte avdelningen, A. La Pergola och S. von Bahr,
generaladvokat: C. Stix-Hackl,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 16 januari 2003 av: Christine Morgenbesser, företrädd av G. Conte, avvocato, och G. Borneto, Consiglio dell'Ordine degli avvocati di Genova, företrädd av M. Condinanzi, avvocato, Italiens regering, företrädd av A. Cingolo, avvocato dello Stato, och kommissionen, företrädd av E. Traversa,
och efter att den 20 mars 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
1Corte suprema di cassazione har, genom beslut av den 19 april 2001 som inkom till domstolens kansli den 8 augusti samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt en fråga om tolkningen av artiklarna 10 EG, 12 EG, 14 EG, 39 EG, 43 EG och 149 EG.
2Frågan har uppkommit inom ramen för Christine Morgenbessers överklagande av det beslut som fattats av Consiglio Nazionale Forense (styrelsen för det nationella advokatsamfundet) (Italien) om att fastställa det beslut som fattats av Consiglio dell’Ordine degli avvocati di Genova (styrelsen för advokatsamfundets avdelning för advokater från Genua, nedan kallad styrelsen för advokatsamfundets Genuaavdelning) om att vägra skriva in henne i registret över praticanti.
3Rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier (EGT L 19, 1989, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 192) är enligt artikel 2 tillämpligt på varje medborgare i en medlemsstat som vill utöva ett reglerat yrke i en värdmedlemsstat, i självständig verksamhet eller som anställd.
4Enligt artikel 1 i direktiv 89/48 gäller följande:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) Examensbevis: varje utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis, eller varje samling av sådana bevis eller annat bevismaterial
förutsatt att den utbildning som intygas i utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis huvudsakligen ägt rum i gemenskapen …
…
…
c) Ett reglerat yrke: Den reglerade yrkesverksamhet eller den samlade verksamhet som representerar detta yrke i en medlemsstat.
d) Reglerad yrkesverksamhet: en yrkesverksamhet i den mån innehav av ett examensbevis direkt eller indirekt, på grund av lagar och andra författningar, är ett villkor för att utöva denna verksamhet eller en form därav i en medlemsstat. Särskilt det följande utgör exempel på utövande av en reglerad yrkesverksamhet:
…
…
f) Anpassningstid: utövande av ett reglerat yrke i värdmedlemsstaten under en kvalificerad fackmans ansvar, eventuellt åtföljt av ytterligare utbildning. Denna period av övervakat arbetsutövande skall sedan bedömas. De detaljerade bestämmelserna för anpassningstiden och dess bedömning liksom vilken status en invandrande praktikant under övervakning skall ha skall fastställas av den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten.
g) Lämplighetsprov: ett prov som endast gäller den sökandes yrkeskunnighet och som utförs av de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten i syfte att bedöma den sökandes förmåga att utöva ett reglerat yrke i denna medlemsstat. För genomförande av detta prov skall de behöriga myndigheterna utarbeta en förteckning på ämnen som på grundval av en jämförelse mellan den utbildning och praktik som krävs i medlemsstaten och den som den sökande genomgått inte omfattas av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som den sökande har.
Lämplighetsprovet måste ta hänsyn till att den sökande är en kvalificerad yrkesman i sitt ursprungsland eller det land han kommer ifrån. Det skall omfatta ämnen valda ur förteckningen och i vilka kunskap är av största vikt för att kunna utöva yrket i värdmedlemsstaten. Provet får också omfatta kännedom om de professionella bestämmelser som gäller för ifrågavarande verksamhet i värdmedlemsstaten. De närmare bestämmelserna för utförande av lämplighetsprovet skall fastställas av de behöriga myndigheterna med vederbörlig hänsyn till gemenskapsrättens bestämmelser.
Den status som den som vill förbereda sig för lämplighetsprovet i värdmedlemsstaten skall ha, skall avgöras av de behöriga myndigheterna i denna stat.”
5I artikel 3 första stycket a i direktiv 89/48 föreskrivs följande:
”När det i en värdmedlemsstat krävs ett examensbevis för att utöva ett reglerat yrke, får den behöriga myndigheten inte under hänvisning till otillräckliga kvalifikationer vägra att ge en medborgare i en medlemsstat tillstånd att utöva detta yrke på samma villkor som gäller för dess egna medborgare
a) om den sökande innehar det examensbevis som krävs i en annan medlemsstat för att påbörja eller utöva yrket i fråga i landet, och detta examensbevis erhållits i en medlemsstat …”
6Enligt artikel 4 i direktiv 89/48 får värdmedlemsstaten uppställa vissa villkor för att en person skall få behörighet att utöva ett reglerat yrke. Enligt artikel 4.1 b utgör inte artikel 3 i nämnda direktiv något hinder för värdmedlemsstaten att kräva att den sökande ”skall slutföra en anpassningstid som inte överstiger tre år eller genomgå ett lämplighetsprov”.
7I artikel 4.1 b andra stycket i direktiv 89/48 fastställs dessutom att ”[f]ör yrken som kräver en exakt kunskap om landets lagstiftning och i vilka ständigt och i stor omfattning rådgivning och/eller bistånd rörande landets lagar ingår, får värdmedlemsstaten avvika från denna princip och föreskriva antingen en anpassningstid eller ett lämplighetsprov”.
8Europaparlamentet och rådet antog den 16 februari 1998 direktiv 98/5/EG om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls (EGT L 77, s. 36).
9De huvudsakliga bestämmelserna om behörighet att utöva yrket avvocato i Italien och utövandet av detta yrke finns i Regio Decreto Legge nº 1578, Ordinamento delle professioni di avvocato e procuratore (lagdekret nr 1578 om en ordning för yrkena avvocato och procuratore) av den 27 november 1933 (GURI nr 281 av den 5 december 1933, s. 5521) (nedan kallat lagdekret nr 1578/33). (Ställningen som ”procuratore” avskaffades genom lag nr 27 av den 27 februari 1997.)
10Enligt artikel 17 första stycket punkterna 1 och 4–6 i lagdekret nr 1578/33 måste den som vill bli inskriven i förteckningen över avvocati
11Villkoret beträffande nationalitet i denna bestämmelse skall ha upphävts för gemenskapsmedborgare genom legge nº 146, Disposizioni per l’adempimento di obblighi derivanti dall’appartenenza dell’Italia alla Comunità europea, legge comunitaria 1993 (lag nr 146 om bestämmelser för fullgörandet av de skyldigheter som följer av Italiens medlemskap i Europeiska gemenskapen, gemenskapslag 1993) av den 22 februari 1994 (ordinarie tillägg till GURI nr 52 av den 4 mars 1994), men bestämmelsens lydelse har inte ändrats.
12Praktiktjänstgöringen regleras i artikel 8 i lagdekret nr 1578/33. De utexaminerade jurister som genomgår denna tjänstgöring (nedan kallade praticanti) är inskrivna i ett speciellt register som handhas av styrelsen för den avdelning av advokatsamfundet som är knuten till domstolen i det distrikt där de är bosatta. De är i disciplinärt hänseende underställda denna styrelse.
13Enligt artikel 17 andra stycket i lagdekret nr 1578/33 är det för att skrivas in i registret över praticanti också nödvändigt att inneha ett examensbevis över juristutbildning som har utfärdats eller bekräftats av ett universitet i Italien.
14Enligt artikel 8 i lagdekret nr 1578/33 får praticanti efter att ha varit inskrivna i registret under ett år, med vissa begränsningar och ”under en period som inte kan överstiga sex år”, verka som ombud och försvarare vid domstolarna i den domkrets till vilken den berörda avdelningen av advokatsamfundet hör. När det gäller straffrätt kan de utnämnas till avvocati vid samma domstolar och med samma begränsningar. De kan också arbeta för åklagarmyndigheten och överklaga domar och beslut i egenskap av försvarare eller företrädare för åklagarmyndigheten. De praticanti som efter ett år godkänns för att utföra dessa uppgifter vid domstolarna benämns praticanti-patrocinanti.
15Decreto legislativo nº 115 av den 27 januari 1992 (GURI nr 40 av den 18 februari 1992, s. 6) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 115/92) syftar till att införliva direktiv 89/48.
16Artikel 1 i detta lagstiftningsdekret som bär rubriken ”Erkännande av examensbevis över behörighetsgivande utbildning som har erhållits inom Europeiska gemenskapen” lyder enligt följande:
”1. Sådana examensbevis över en behörighetsgivande utbildning som har utfärdats i en av Europeiska gemenskapens medlemsstater och som enligt denna stats lagstiftning krävs för utövandet av ett yrke skall erkännas i Italien enligt de villkor som anges i detta lagstiftningsdekret.
2Erkännandet beviljas en gemenskapsmedborgare för att denne i Italien, som egen företagare eller anställd, skall kunna utöva det yrke som motsvarar det han är behörig att utöva i den medlemsstat som utfärdat det examensbevis som avses i föregående punkt.
3Examensbevis skall erkännas om de styrker att den sökande med godkänt resultat har avslutat en postgymnasial utbildning om minst tre år … vid ett universitet eller en högre läroanstalt eller annan institution på motsvarande nivå.”
17Enligt artikel 2 i lagstiftningsdekret nr 115/92 gäller följande:
”I detta dekret avses med yrke
a) verksamhet för vars utövande det krävs att personen i fråga är upptagen i ett förbund, i en förteckning eller på en lista som handhas av myndigheter eller offentliga organ, om det härför krävs en yrkesutbildning som uppfyller de villkor som anges i artikel 1.3,
…
c) verksamhet som utövas under en yrkestitel som endast får användas av den som har genomgått en sådan yrkesutbildning som uppfyller villkoren enligt artikel 1.3.”
18I artikel 5.1 i lagstiftningsdekret nr 115/92 föreskrivs följande:
”Den yrkesutbildning som styrks av de erkända examensbevisen och som uppfyller kriterierna i artikel 1.3 eller artikel 4 i förevarande dekret kan bestå i
a) en postgymnasial utbildning som avslutats med godkänt resultat,
b) en yrkespraktik som genomgåtts under en lärares överinseende och som avslutats med en examen,
c) en period av yrkesverksamhet som utövats under en fackmans överinseende … ”
19I artikel 6 andra stycket i lagstiftningsdekret nr 115/92 föreskrivs följande:
”Ett lämplighetsprov måste avläggas med godkänt resultat för att ett erkännande skall beviljas när det gäller yrkena … advokat …”
20Artikel 8.1 och 8.2 i lagstiftningsdekret nr 115/92 lyder enligt följande:
”1. Lämplighetsprovet består i en examen som syftar till att kontrollera den sökandes kunskaper om yrket och de yrkesetiska reglerna samt att bedöma dennes förmåga att utöva yrket, med beaktande av att den sökande är en kvalificerad yrkesman i sitt ursprungsland eller det land han kommer ifrån.
2Examen skall omfatta ämnen i vilka kunskap är av största vikt för att kunna utöva yrket.”
21I artikel 9 i lagstiftningsdekret nr 115/92 föreskrivs följande:
”Den behöriga ministern, i den mening som avses i artikel 11, skall genom dekret efter samråd med ministern med ansvar för samordning av gemenskapspolitiken och ministern för utbildning, universitet och forskning och efter att lagrådet har yttrat sig, utfärda bestämmelser och allmänna riktlinjer om tillämpningen av artiklarna 5, 6, 7 och 8 på olika yrken och tillhörande yrkesutbildningar.”
22Vad beträffar yrken med juridisk inriktning framgår det av bilaga A till lagstiftningsdekret nr 115/92 att ansvaret för erkännande av advokattitlar har anförtrotts justitieministern.
23Förfarandet för erkännande regleras i artikel 12 i lagstiftningsdekret nr 115/92. Där föreskrivs att ansökan om erkännande, tillsammans med handlingar avseende de intyg som ansökan gäller, skall inlämnas till den behöriga ministern, som fattar beslut genom dekret inom fyra månader efter det att ansökan gjorts.
24Genom lagstiftningsdekret nr 96 av den 2 februari 2001 (ordinarie tillägg till GURI nr 79 av den 4 april 2001) införlivades direktiv 98/5. Bestämmelserna i detta dekret reglerar inte ställningen som praticanti och patrocinanti.
25Christine Morgenbesser, som är fransk medborgare och bosatt i Italien, begärde den 27 oktober 1999 att styrelsen för advokatsamfundets Genuaavdelning skulle skriva in henne i registret över praticanti. Hon åberopade ett examensbevis över juristutbildning som hon erhållit i Frankrike år 1996 (maîtrise en droit). Efter att under åtta månader ha arbetat som jurist på en advokatbyrå i Paris började hon i april år 1998 arbeta på en byrå med avvocati som var upptagna i advokatsamfundet i Genua, där hon fortfarande var verksam vid tiden för förhandlingen vid EG-domstolen.
26Styrelsen för advokatsamfundets Genuaavdelning avslog ansökan den 4 november 1999 med hänvisning till artikel 17 första stycket punkt 4 i lagdekret nr 1578/33, enligt vilken det för inskrivning i registret över praticanti bland annat krävs ett examensbevis över juristutbildning som har utfärdats eller godkänts av ett universitet i Italien.
27Christine Morgenbesser överklagade beslutet till Consiglio Nazionale Forense, som, genom beslut av den 12 maj 2000, avslog överklagandet med motiveringen att sökanden inte var behörig att utöva advokatyrket i Frankrike och att hon inte innehade den yrkestitel som krävs för att bli inskriven i registret över praticanti i Italien.
28Christine Morgenbesser begärde därefter att Università degli Studi i Genua skulle erkänna hennes maîtrise en droit. Consiglio di Corso di Laurea in Giurisprudenza vid detta universitet uppställde som villkor för ett sådant erkännande att hon skulle genomgå en förkortad utbildning på två år, avlägga tretton examina och skriva en examensuppsats.
29Christine Morgenbesser överklagade det sistnämnda beslutet till Tribunale amministrativo regionale della Liguria (Italien). Domstolen biföll överklagandet genom dom av den 5 december 2001, och denna dom har därefter överklagats till Consiglio di Stato (Italien).
30Under tiden överklagade Christine Morgenbesser det beslut som hade fattats av Consiglio Nazionale Forense den 12 maj 2000.
31Med anledning av detta överklagande beslutade Corte suprema di cassazione att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EG‑domstolen:
”Kan ett examensbevis som erhållits av en person som är medborgare i en medlemsstat (i förevarande fall Frankrike) oberoende av erkännande och godkännande automatiskt göras gällande för [inskrivning i ett register över personer som genomgår den praktiktjänstgöring som är nödvändig för att bli upptagen i advokatsamfundet] i en annan medlemsstat (i förevarande fall Italien), och detta med stöd av … bestämmelser i EG-fördraget … avseende etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster (artiklarna 10 EG, 12 EG, 14 EG, 39 EG och 43 EG … ) samt artikel 149 EG …?”
32Det följer av beslutet om hänskjutande att artiklarna 10 EG, 12 EG, 14 EG, 39 EG, 43 EG och 149 EG omnämns i tolkningsfrågan endast därför att de har åberopats av Christine Morgenbesser.
33Det framgår dock av beslutet att Corte suprema di cassazione har ställt frågan för att få klarhet i huruvida gemenskapsrätten utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat vägrar att i ett register över personer som genomgår den praktiktjänstgöring som är nödvändig för att bli upptagen i advokatsamfundet skriva in en person som har erhållit ett examensbevis över juristutbildning i en annan medlemsstat, endast av det skälet att det inte rör sig om ett examensbevis över juristutbildning som har utfärdats eller godkänts av ett universitet i den förstnämnda medlemsstaten.
34Enligt själva ordalydelsen har frågan ställts oberoende av ”erkännande och godkännande”. Ansökan om erkännande av examensbeviset över juristutbildningen (maîtrise en droit), som Christine Morgenbesser erhållit i Frankrike, är nämligen föremål för ett annat mål som har anhängiggjorts vid Consiglio di Stato (se punkterna 28 och 29 i förevarande dom).
35Christine Morgenbesser har hävdat att verksamheten som praticante, närmare bestämt som praticante-patrocinante, omfattas av begreppet reglerat yrke i den mening som avses i direktiv 89/48, med hänsyn till för det första att denna verksamhet innefattar självständig handläggning av pågående mål, juridisk rådgivning och i vissa fall företrädande och försvar av klienter, och för det andra att advokatsamfundets yrkesetiska regler är tillämpliga.
36Det krav på att examensbeviset först måste godkännas av ett italienskt universitet som föreskrivs i artikel 17 första stycket punkt 4 i lagdekret nr 1578/33 strider mot direktiv 89/48. Enligt detta direktiv kan ett examensbevis som har erhållits i en medlemsstat göras gällande för att utöva ett yrke i en annan medlemsstat eftersom de examensbevis som uppfyller villkoren i detta direktiv likställs automatiskt.
37För det fall direktiv 89/48 inte skulle vara tillämpligt har Christine Morgenbesser, med hänvisning till dom av den 8 juli 1999 i mål C-234/97, Fernández de Bobadilla (REG 1999, s. I-4773), gjort gällande att det följer av artikel 43 EG att den myndighet som är behörig att behandla ansökningar om behörighet att utöva ett yrke, i förevarande fall styrelsen för advokatsamfundets Genuaavdelning, vid bedömningen och den jämförande undersökningen av sökandens kunskaper endast skall basera sig på hennes examensbevis ”maîtrise en droit”.
38Styrelsen för advokatsamfundets Genuaavdelning har gjort gällande att dessa praticanti varken utövar ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i direktiv 89/48 eller en ”verksamhet” i den mening som avses i artikel 43 EG och följande artiklar, utan helt enkelt befinner sig i en utbildningssituation.
39Den danska regeringen anser att direktiv 89/48 inte är tillämpligt i målet vid den nationella domstolen eftersom den utbildning som krävs för att få utöva yrket inte har slutförts. De principer som domstolen urskilde i dom av den 7 maj 1991 i mål C-340/89, Vlassopoulou (REG 1991, s. I-2357; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-189) innebär inte att det utländska examensbeviset automatiskt skall erkännas, utan endast att de kunskaper och kvalifikationer som styrks av det examensbevis som har erhållits i en annan medlemsstat skall bli föremål för en jämförande undersökning. En provtjänstgöring som har genomgåtts i en annan medlemsstat kan dock erkännas med stöd av artikel 5 i direktiv 89/48.
40Den italienska regeringen har gjort gällande att målet vid den nationella domstolen rör ett erkännande av akademiska behörighetsbevis, vilket skall åtskiljas från erkännande av yrkesmässiga behörighetsbevis.
41Kommissionen anser att endast sådana verksamheter som vanligtvis utövas på ett varaktigt och definitivt sätt kan betraktas som ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i direktiv 89/48. Kommissionen tvivlar på att den ifrågavarande verksamheten som utövas av praticante kan omfattas av detta begrepp.
42Om direktiv 89/48 inte är tillämpligt kan de allmänna principer för tolkningen av artikel 43 EG som utvecklades i domen i det ovannämnda målet Vlassopoulou och i dom av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gebhard (REG 1995, s. I-4165), enligt kommissionen utgöra hinder för nationella bestämmelser enligt vilka det som villkor för att bli inskriven i ett register över personer som genomgår en praktiktjänstgöring krävs att ett universitet i den medlemsstat där den sökande avser att genomgå denna praktiktjänstgöring erkänner ett examensbevis över juristutbildning som har erhållits i en annan medlemsstat, när erkännandet är villkorat av att den sökande genomgår en förkortad utbildning, avlägger tretton examina och skriver en examensuppsats. För övrigt har Christine Morgenbesser saknat möjlighet att vid tiden för sin begäran om att bli inskriven i registret över praticanti göra gällande att hon redan hade arbetat heltid på advokatbyråer i Italien.
43För att kunna besvara tolkningsfrågan skall domstolen först undersöka huruvida en sådan person som sökanden i målet vid den nationella domstolen kan stödja sig på bestämmelserna i direktiv 98/5 om advokatyrket eller direktiv 89/48 om ömsesidigt erkännande av examensbevis. Om dessa direktiv inte är tillämpliga finns det skäl att därefter undersöka om artikel 39 EG eller artikel 43 EG, såsom domstolen har tolkat dem i bland annat domen i det ovannämnda målet Vlassopoulou, kan åberopas i en situation som den förevarande.
44Med tanke på frågans formulering är det av betydelse att inledningsvis förtydliga att varken direktiv 98/5, direktiv 89/48, artikel 39 EG eller artikel 43 EG innebär att erkännandet av ett examensbevis skall ske helt ”automatiskt”.
45Direktiv 98/5 gäller endast advokater som har alla kvalifikationer som krävs för yrket i sina ursprungsmedlemsstater och är således inte tillämpligt på personer som ännu inte har erhållit de nödvändiga yrkeskvalifikationerna för att utöva advokatyrket. Sålunda är direktivet inte tillämpligt i ett fall som i målet vid den nationella domstolen.
46När det gäller direktiv 89/48 är det enligt dess artikel 2 tillämpligt på varje medborgare i en medlemsstat som vill utöva ett ”reglerat yrke” i en värdmedlemsstat, i självständig verksamhet eller som anställd.
47Christine Morgenbesser har anfört att hon inte på det här stadiet gör anspråk på att få verka som advokat, utan endast som praticante. Enligt henne omfattas en praticantes verksamhet av begreppet ”reglerat yrke” i den mening som avses i direktiv 89/48. Eftersom det för att få utöva detta yrke endast krävs ett examensbevis över juristutbildning anser hon att hon kan göra gällande sitt examensbevis (maîtrise en droit) i detta syfte. Ett icke oansenligt antal praticanti och praticanti-patrocinanti som inte har godkänts i slutprovet fortsätter enligt henne att utöva juridisk verksamhet utan att avlägsnas ur registret över praticanti.
48Domstolen konstaterar att ett reglerat yrke definieras i artikel 1 c i direktiv 89/48 som ”[d]en reglerade yrkesverksamhet eller den samlade verksamhet som representerar detta yrke i en medlemsstat”. I artikel 1 d definieras reglerad yrkesverksamhet som ”en yrkesverksamhet i den mån innehav av ett examensbevis direkt eller indirekt, på grund av lagar och andra författningar, är ett villkor för att utöva denna verksamhet eller en form därav i en medlemsstat”.
49Ett yrke skall således betraktas som reglerat i den mening som avses i direktiv 89/48 när behörigheten att utöva den ifrågavarande yrkesverksamheten eller utövandet av denna regleras genom lagar och andra författningar och när dessa bildar ett system som har till följd att denna yrkesverksamhet uttryckligen förbehålls dem som uppfyller särskilda krav och inte får utövas av dem som inte uppfyller dessa krav (se dom av den 1 februari 1996 i mål C-164/94, Aranitis, REG 1996, s. I-135, punkt 19, och domen i det ovannämnda målet Fernández de Bobadilla, punkt 17).
50Behörigheten att utöva den ifrågavarande verksamheten som praticante och praticante-patrocinante samt utövandet av denna regleras genom bestämmelser i författning, enligt vilka denna verksamhet förbehålls dem som uppfyller särskilda krav och inte får utövas av dem som inte uppfyller dessa krav.
51Det framgår emellertid av ovannämnda bestämmelser att denna verksamhet är avsedd att utgöra den praktiska delen av den utbildning som krävs för att bli behörig att utöva advokatyrket. Om en praticante-patrocinante efter sex år inte blir godkänd i det prov som föreskrivs i artikel 17 första stycket punkt 6 i lagdekret nr 1578/33 skall denne enligt bestämmelserna inte tillåtas att fortsätta den verksamhet som utövades i denna egenskap.
52Under dessa omständigheter kan verksamheten som praticante-patrocinante inte kvalificeras som ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i direktiv 89/48, som är skilt från advokatyrket.
53Den omständigheten att ett icke oansenligt antal praticanti-patrocinanti som inte har godkänts i slutprovet fortsätter att utöva juridisk verksamhet och inte avlägsnas ur registret över praticanti kan inte innebära att verksamheten som praticante eller som patrocinante betraktad separat skall kvalificeras som ett reglerat yrke i den mening som avses i direktiv 89/48.
54Det framgår dessutom att Christine Morgenbesser inte har erhållit certifikatet om lämplighet för advokatyrket (CAPA) i Frankrike och därför inte har de yrkeskvalifikationer som krävs för att få göra praktik i advokatsamfundet i denna medlemsstat. Under dessa omständigheter utgör hennes examensbevis ”maîtrise en droit” inte i sig ett ”utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis” i den mening som avses i artikel 1 a i direktiv 89/48.
55Härav följer att Christine Morgenbesser inte kan stödja sig på direktiv 89/48.
56Med hänsyn till det ovan anförda skall domstolen undersöka huruvida artiklarna 39 EG och 43 EG är tillämpliga på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen. Det är endast för det fall dessa bestämmelser inte skulle vara tillämpliga som det blir nödvändigt att undersöka tillämpligheten av de övriga fördragsbestämmelser som den hänskjutande domstolen nämner i sin fråga.
57Enligt den rättspraxis vars principer fastslogs i domen i det ovannämnda målet Vlassopoulou skall myndigheterna i en medlemsstat, när de prövar en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke som ingetts av en medborgare i en annan medlemsstat, beakta personens yrkeskvalifikationer och därvid göra en jämförelse mellan å ena sidan de kvalifikationer som intygas genom personens utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis samt personens relevanta yrkeserfarenhet och å andra sidan de yrkeskvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen för att utöva yrket i fråga (se senast dom av den 16 maj 2002 i mål C-232/99, kommissionen mot Spanien, REG 2002, s. I-4235, punkt 21).
58Myndigheterna är skyldiga att beakta samtliga utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis liksom relevant yrkeserfarenhet som personen i fråga har, oberoende av om dessa har förvärvats i en medlemsstat eller i tredje land, och skyldigheten upphör inte att gälla på grund av att direktiv om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis antagits (se dom av den 14 september 2000 i mål C-238/98, Hocsman, REG 2000, s. I-6623, punkterna 23 och 31, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Spanien, punkt 22).
59Enligt styrelsen för advokatsamfundets Genuaavdelning utgör verksamheten som praticante en utbildningsverksamhet på vilken bestämmelserna i artiklarna 39 EG och 43 EG inte är tillämpliga.
60Domstolen konstaterar dock att praktiktjänstgöringen i fråga omfattar utövande av verksamhet som den berörde praticante normalt sett får betalt för av klienten eller den advokatbyrå där praticante arbetar, och att den syftar till att ge behörighet att utöva ett reglerat yrke på vilket artikel 43 EG är tillämplig. I den mån ersättningen till en praticante sker i form av lön kan också artikel 39 EG tillämpas.
61Både artikel 39 EG och artikel 43 EG kan således tillämpas på en situation som den i målet vid den nationella domstolen. Resonemanget blir dock detsamma oavsett om det är den fria rörligheten för arbetstagare eller etableringsfriheten som åberopas för att invända mot att styrelsen för advokatsamfundets Genuaavdelning, i egenskap av behörig myndighet för inskrivning i registret över praticanti, vägrat beakta det examensbevis över juristutbildning som erhållits i en annan medlemsstat och den förvärvade yrkeserfarenheten vid prövningen av en ansökan om inskrivning.
62Som domstolen redan har preciserat motverkas utövandet av rätten till fri etablering om de nationella reglerna inte tar hänsyn till kunskaper och kvalifikationer som redan har erhållits av den berörda personen i en annan medlemsstat, vilket innebär att det ankommer på de behöriga nationella myndigheterna att bedöma huruvida sådana kunskaper är tillräckliga för att styrka att personen har de kunskaper som saknas (se domarna i de ovannämnda målen Vlassopoulou, punkterna 15 och 20, och Fernández de Bobadilla, punkt 33).
63Härvid handlar det, i motsats till vad den italienska regeringen har hävdat, i ett fall som det förevarande inte om en vanlig fråga om erkännande av akademiska behörighetsbevis.
64Förvisso kan ett erkännande, för akademiska eller civila ändamål, av att ett examensbevis som har erhållits i en första medlemsstat är likvärdigt vara relevant, och till och med avgörande, för att bli upptagen i advokatsamfundet i en andra medlemsstat (se dom av den 28 april 1977 i mål 71/76, Thieffry, REG 1977, s. 765; svensk specialutgåva, volym 3, s. 359).
65Härav följer dock inte att det är nödvändigt att den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten, vid den kontroll som skall utföras under sådana omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen, kontrollerar att det examensbevis som åberopas av den berörda personen är akademiskt likvärdigt med det examensbevis som normalt sett krävs av medborgarna i denna stat.
66Den berörda personens examensbevis, till exempel en ”maîtrise en droit”, som utfärdats av ett franskt universitet, skall således beaktas inom ramen för en helhetsbedömning av den utbildning, både akademisk och yrkesmässig, som personen kan göra gällande.
67Härav följer att det åligger den behöriga myndigheten att, i enlighet med de principer som fastslogs av domstolen i domarna i de ovannämnda målen Vlassopoulou och Fernández de Bobadilla, kontrollera huruvida och i vilken utsträckning de kunskaper som styrks genom det examensbevis som utfärdats i en annan medlemsstat och de kvalifikationer eller den yrkeserfarenhet som har förvärvats där samt den erfarenhet som har förvärvats i den medlemsstat där den berörda personen har ansökt om registrering skall anses motsvara, om så bara delvis, de krav som gäller för att få utöva den berörda verksamheten.
68Detta undersökningsförfarande skall ge myndigheterna i värdmedlemsstaten möjlighet att objektivt försäkra sig om att det utländska examensbeviset garanterar att dess innehavare har kunskaper och kvalifikationer som är, om inte identiska, så åtminstone likvärdiga med dem som garanteras genom ett nationellt examensbevis. Denna bedömning av det utländska examensbevisets likvärdighet skall ske uteslutande med beaktande av den kunskaps- och kvalifikationsnivå som innehavaren av ett sådant examensbevis kan antas ha uppnått, med hänsyn till vad som i beviset intygas om innehållet i och varaktigheten av den teoretiska och praktiska utbildning som har genomförts (se dom av den 15 oktober 1987 i mål 222/86, Heylens m.fl., REG 1987, s. 4097, punkt 13, svensk specialutgåva, volym 9, s. 223, och domen i det ovannämnda målet Vlassopoulou, punkt 17).
69Inom ramen för denna undersökning kan en medlemsstat emellertid ta hänsyn till de objektiva skillnader som finns såväl vad gäller den rättsliga ramen för ifrågavarande yrke i ursprungslandet som verksamhetsområdet. När det gäller advokatyrket kan en medlemsstat således företa en jämförande undersökning av examensbevis och ta hänsyn till de skillnader som föreligger mellan de berörda nationella rättsordningarna (domen i det ovannämnda målet Vlassopoulou, punkt 18).
70Om det av den jämförande undersökningen av examensbevisen framgår att de kunskaper och kvalifikationer som garanteras genom det utländska examensbeviset motsvarar dem som krävs enligt de nationella bestämmelserna, är medlemsstaten skyldig att erkänna att det examensbeviset uppfyller de villkor som landets lagstiftning föreskriver. Om jämförelsen däremot visar att kunskaperna och kvalifikationerna bara delvis motsvarar dem som krävs har värdmedlemsstaten rätt att kräva att den berörda personen bevisar att han eller hon har förvärvat de kunskaper och kvalifikationer som saknas (domen i det ovannämnda målet Vlassopoulou, punkt 19).
71I detta hänseende är det de behöriga nationella myndigheterna som har i uppgift att bedöma huruvida de kunskaper som har förvärvats i värdmedlemsstaten, antingen inom ramen för en utbildning eller genom praktisk erfarenhet, är tillräckliga för att styrka att personen har de kunskaper som saknas (domen i det ovannämnda målet Vlassopoulou, punkt 20).
72Med hänsyn till det ovan anförda skall frågan från den hänskjutande domstolen besvaras så, att gemenskapsrätten utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat vägrar att i ett register över personer som genomgår den praktiktjänstgöring som är nödvändig för att bli upptagen i advokatsamfundet skriva in en person som har erhållit ett examensbevis över juristutbildning i en annan medlemsstat, endast av det skälet att det inte rör sig om ett examensbevis över juristutbildning som har utfärdats, godkänts eller erkänts som likvärdigt av ett universitet i den förstnämnda medlemsstaten.
73De kostnader som har förorsakats den italienska och den danska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
Gemenskapsrätten utgör hinder för att myndigheterna i en medlemsstat vägrar att i ett register över personer som genomgår den praktiktjänstgöring som är nödvändig för att bli upptagen i advokatsamfundet skriva in en person som har erhållit ett examensbevis över juristutbildning i en annan medlemsstat, endast av det skälet att det inte rör sig om ett examensbevis över juristutbildning som har utfärdats, godkänts eller erkänts som likvärdigt av ett universitet i den förstnämnda medlemsstaten.
Tekstas iš mūsų archyvo (Europos Sąjungos leidinių biuro „Cellar“ duomenys). Commission Decision 2011/833/EU — free reuse incl. commercial; attribution to EUR-Lex / Court of Justice of the European Union required; EUR-Lex is not the authentic record of the Court.