Domskäl
Domslut
Parter
I mål C‑467/08,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Audiencia Provincial de Barcelona (Spanien) genom beslut av den 15 september 2008, som inkom till domstolen den 31 oktober 2008, i målet
Padawan SL
mot
Sociedad General de Autores y Editores de España (SGAE),
ytterligare deltagare i rättegången:
Entidad de Gestión de Derechos de los Productores Audiovisuales (EGEDA),
Asociación de Artistas Intérpretes o Ejecutantes – Sociedad de Gestión de España (AIE),
Asociación de Gestión de Derechos Intelectuales (AGEDI),
Centro Español de Derechos Reprográficos (CEDRO),
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna D. Šváby, R. Silva de Lapuerta, E. Juhász och J. Malenovský (referent),
generaladvokat: V. Trstenjak,
justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 4 mars 2010,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
1Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av begreppet ”rimlig kompensation” i artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, s. 10), som ska utgå till upphovsrättsinnehavare som ersättning till följd av ”undantaget för privatkopiering”.
2Begäran har framställts i ett mål mellan Padawan SL (nedan kallat Padawan) och Sociedad General de Autores y Editores de España (nedan kallad SGAE), angående den avgift för privatkopiering som SGAE anser att Padawan ska betala till följd av företagets försäljning av cd-r‑, cd-rw‑ och dvd‑r‑skivor samt mp3‑spelare.
3Skälen 9, 10, 31, 32, 35, 38 och 39 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:
”(9) Utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet. Skyddet av dem bidrar till att bevara och utveckla kreativiteten och gagnar upphovsmän, utövande konstnärer, producenter, konsumenter, kultur, näringsliv och allmänhet. Immaterialrätt har därför erkänts som en integrerad del av äganderätten.
(10) För att upphovsmännen och de utövande konstnärerna skall kunna fortsätta med sin skapande och konstnärliga verksamhet måste de få en skälig ersättning för utnyttjandet av sina verk och detsamma gäller producenterna som måste kunna finansiera denna verksamhet. …
…
(31) En skälig avvägning mellan rättigheter och intressen hos de olika kategorierna av rättsinnehavare samt mellan de olika kategorierna av rättsinnehavare och användarna av skyddade alster måste upprätthållas. …
(32) Detta direktiv innehåller en uttömmande förteckning över undantagen och inskränkningarna från mångfaldiganderätten och rätten till överföring till allmänheten. Vissa undantag och inskränkningar gäller endast mångfaldiganderätten, när så är lämpligt. I denna förteckning tas vederbörlig hänsyn till de olika rättstraditionerna i medlemsstaterna, samtidigt som syftet är att säkerställa en fungerande inre marknad. Medlemsstaterna bör nå samstämmighet i tillämpningen av dessa undantag och inskränkningar, och detta kommer att utvärderas vid den kommande översynen av genomförandelagstiftningen.
…
(35) När det gäller vissa undantag eller inskränkningar bör rättsinnehavarna få rimlig kompensation för att ge dem skälig ersättning för användningen av deras skyddade verk eller andra alster. Vid fastställande av formen, de närmare bestämmelserna om och den eventuella nivån på denna rimliga kompensation bör de särskilda förhållandena i varje enskilt fall beaktas. När dessa förhållanden bedöms är ett värdefullt kriterium den eventuella skadan för rättsinnehavarna av åtgärden i fråga. I de fall när rättsinnehavarna redan har erhållit betalning i någon annan form, t.ex. som en del av en licensavgift, behöver det inte krävas någon särskild eller separat betalning. Vid fastställandet av nivån på den rimliga kompensationen bör full hänsyn tas till i hur stor utsträckning sådana tekniska åtgärder som avses i detta direktiv används. I vissa situationer när förfånget för rättsinnehavaren är obetydligt behöver det inte uppkomma någon betalningsskyldighet.
…
(38) Medlemsstaterna bör ges möjlighet att besluta om undantag eller inskränkningar, förutsatt att rimlig kompensation säkerställs, från mångfaldiganderätten för vissa former av mångfaldigande av ljudmaterial, bildmaterial och audiovisuellt material för privat bruk. Detta kan omfatta införande eller förlängning av ersättningssystem som kompensation för förfånget för rättsinnehavarna. …
(39) När medlemsstaterna tillämpar undantaget eller inskränkningen för privatkopiering bör de vederbörligen beakta den tekniska och ekonomiska utvecklingen, särskilt i fråga om digital privatkopiering och ersättningssystem, när effektiva tekniska skyddsåtgärder finns att tillgå. Sådana undantag eller inskränkningar bör inte hindra användningen av tekniska åtgärder eller att de genomdrivs för att hindra kringgående.”
4I artikel 2 i direktiv 2001/29 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis
a) för upphovsmän: av deras verk,
b) för utövande konstnärer: av upptagningar av deras framföranden,
c) för fonogramframställare: av deras fonogram,
d) för framställarna av de första upptagningarna av filmer: av original och kopior av deras filmer,
e) för radio- och televisionsföretag: av upptagningar av deras utsändningar, trådöverförda såväl som luftburna, inklusive kabel- och satellitsändningar.”
5Artikel 5 i direktiv 2001/29 har rubriken ”Undantag och inskränkningar”. I artikel 5.2 b föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:
…
b) För mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation varvid hänsyn skall tas till huruvida de tekniska åtgärder som avses i artikel 6 har tillämpats på det berörda verket eller alstret eller inte.”
6Artikel 5.5 i samma direktiv har följande lydelse:
”De undantag och inskränkningar som föreskrivs i punkterna 1, 2, 3 och 4 får endast tillämpas i vissa särskilda fall som inte strider mot det normala utnyttjandet av verket eller annat alster och inte oskäligt inkräktar på rättsinnehavarnas legitima intressen.”
7Artikel 6 i direktivet har rubriken ”Förpliktelser i fråga om tekniska åtgärder”. I artikel 6.3 och 6.4 föreskrivs följande:
”3. I detta direktiv avses med teknisk åtgärd varje teknik, anordning eller komponent som har utformats till att vid normalt bruk förhindra eller begränsa handlingar, med avseende på verk eller andra alster, som inte är tillåtna av innehavaren av enligt lag föreskriven upphovsrätt eller enligt lag föreskrivna till upphovsrätten närstående rättigheter eller av den rätt av sitt eget slag som föreskrivs i kapitel III i direktiv 96/9/EG. Tekniska åtgärder skall anses vara ’effektiva’ om användningen av ett skyddat verk eller annat alster kontrolleras av rättsinnehavarna genom en åtkomstkontroll- eller skyddsprocess, t.ex. kryptering, kodning eller annan omvandling av verket eller alstret eller en kontrollmekanism för kopiering, om processen uppfyller skyddsändamålet.
4Trots det rättsliga skyddet enligt punkt 1, i avsaknad av frivilliga åtgärder från rättsinnehavarnas sida, inbegripet avtal mellan rättsinnehavare och andra berörda parter, skall medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att rättsinnehavarna gör det möjligt för en person, som enligt nationell lagstiftning har rätt att utnyttja undantag eller inskränkningar i enlighet med artikel 5.2 a, 5.2 c–e, 5.3a–b eller 5.3 e, att utnyttja sådana undantag eller inskränkningar i den mån som behövs för att sådana undantag eller inskränkningar skall kunna utnyttjas, om denna person har laglig tillgång till det skyddade verket eller alstret i fråga.
Medlemsstaterna får även vidta sådana åtgärder när det gäller en person som har rätt att utnyttja ett undantag eller en inskränkning enligt artikel 5.2 b, om inte rättsinnehavarna redan möjliggjort mångfaldigande för privat bruk i den mån som behövs för att undantaget eller inskränkningen i fråga skall kunna utnyttjas och i enlighet med bestämmelserna i artikel 5.2 b och 5.5, utan att rättsinnehavarna hindras från att i enlighet med dessa bestämmelser vidta lämpliga åtgärder vad avser antalet exemplar vid mångfaldigandet.
…”
8Den tillämpliga lagstiftningen finns i kungligt lagstiftningsdekret 1/1996 av den 12 april 1996, om antagande av den kodifierade texten av lagen om immateriella rättigheter (nedan kallad TRLPI). Detta kungliga lagstiftningsdekret har, i samband med införlivandet av direktiv 2001/29, ändrats genom lag 23/2006 av den 7 juli 2006 om ändring av den kodifierade lagen om immateriella rättigheter antagen genom kungligt lagstiftningsdekret 1/1996 (BOE nr 162, av den 8 juli 2006, s. 25561).
9Artikel 17 i TRLPI har rubriken ”Ensamrätt att förfoga över verket och formerna för denna rätt” och har följande lydelse:
”Upphovsmannen äger ensam rätten att förfoga över sitt verk, oavsett i vilken form förfogandet sker. Rätten att förfoga över ett verk utövas främst genom rätten till mångfaldigande av verket … vilket endast får ske med upphovsmannens tillstånd, med de undantag som följer av denna lag.”
10Under rubriken ”Mångfaldigande” föreskrivs följande i artikel 18 i TRLPI:
”Med mångfaldigande avses upptagning av ett verk, direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, oavsett metod och form, helt eller delvis, i syfte att sprida eller kopiera det.”
11Artikel 31.2 i TRLPI har följande lydelse:
”Mångfaldigande, oavsett genom vilka medier, av redan spridda verk är tillåtet även utan upphovsmannens tillstånd när mångfaldigandet utförs av en fysisk person för privat bruk under förutsättning att denne har fått tillgång till verket på laglig väg och att kopian inte är avsedd för kollektivt eller kommersiellt bruk. Detta undantag gäller utan hinder för bestämmelserna om rimlig kompensation i artikel 25 …”
12Artikel 25 i TRLPI har rubriken ”Rimlig kompensation för privatkopiering”. Punkterna 1, 2 och 4 i denna artikel har följande lydelse:
”1. Mångfaldigande, uteslutande för privat bruk, som sker med hjälp av icke typografiska tekniska apparater eller instrument, av redan spridda verk i form av böcker eller publikationer som enligt lag är att likställa med böcker, samt fonogram, videogram eller andra ljud‑, bild‑ eller audiovisuella medier medför, såvitt avser var och en av de tre nämnda formerna för mångfaldigande, en rätt till rimlig kompensation av engångskaraktär för de personer som anges i punkt 4 b, i syfte att kompensera de inskränkningar i rättsinnehavarens immateriella rättigheter som mångfaldigandet innebär. …
2Kompensationen ska fastställas för varje slags mångfaldigande med avseende på utrustning, apparater och medier avsedda att användas för nämnda mångfaldigande, som har tillverkats i eller utanför Spanien för att säljas eller användas inom landet.
…
4Såvitt avser den lagstadgade skyldigheten enligt punkt 1 avses med
a) avgiftsskyldiga: tillverkare etablerade i Spanien, när de agerar i egenskap av kommersiella distributörer, liksom personer som utanför Spanien förvärvar utrustning, apparater och medier enligt punkt 2 i syfte att sälja eller använda dem inom Spanien. Distributörer, grossister och detaljister som senare förvärvar nämnda utrustning, apparater och medier är skyldiga att betala avgiften solidariskt med de avgiftsskyldiga personer som har tillhandahållit dem utrustningen, apparaterna och medierna, såvida de inte styrker att de har erlagt avgiften till nämnda personer och utan hinder av vad som föreskrivs i punkterna 14, 15 och 20.
b) ersättningsberättigade: Upphovsmännen till offentliggjorda verk i någon av de former som anges i punkt 1, tillsammans med, beroende på fall och mångfaldigandetyp, förläggare, fonogram- och videogramproducenter samt utövande konstnärer vars framföranden har upptagits på nämnda fonogram och videogram.”
13I artikel 25.6 i TRLPI finns bestämmelser om förfarandet för fastställande av storleken på den kompensation som de avgiftsskyldiga ska erlägga för utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande. I förfarandet deltar kulturministeriet, industri-, turism- och handelsministeriet, organ för förvaltning av immateriella rättigheter, branschorganisationer som till övervägande del representerar de avgiftsskyldiga, den spanska konsumentföreningen och ekonomi- och finansministeriet.
14I samma punkt 6 föreskrivs det att ”de parter som deltar i förhandlingsförfarandet, och under alla omständigheter kulturministeriet och industri‑, turism- och handelsministeriet, ska, vid antagandet av det interministeriella beslut som avses i föregående punkt, beakta särskilt följande kriterier:
a) Den skada som rättsinnehavarna faktiskt har lidit till följd av mångfaldigande enligt punkt 1, såvida inte den uppkomna skadan är obetydlig, varvid det inte uppkommer någon betalningsskyldighet.
b) Den utsträckning i vilken utrustningen, apparaterna och medierna används för mångfaldigande enligt punkt 1.
c) Lagringskapaciteten hos utrustningen, apparaterna och medierna.
d) Kvaliteten på kopiorna.
e) Tillgänglighet, graden av användning samt effektivitet med avseende på de tekniska åtgärder som avses i artikel 161.
f) Längden på den tidsperiod under vilken kopiorna kan bevaras.
g) Den kompensation som ska utgå på de olika typerna av utrustning och apparater ska ekonomiskt stå i proportion till det genomsnittliga konsumentpriset på varorna i fråga.”
15Artikel 25.12 i TRLPI rör de personer som ska betala kompensationen och har följande lydelse:
”Skyldigheten att utge kompensation uppstår under följande omständigheter:
a) För tillverkare som agerar i egenskap av distributörer och för personer som förvärvar utrustning, apparater och medier utanför Spanien i syfte att sälja dem inom landet – när den avgiftsskyldige överför egendomen eller, i förekommande fall, överför nyttjanderätten till utrustningen, apparaterna eller medierna.
b) För personer som förvärvar utrustning, apparater och medier utanför Spanien i syfte att de ska användas inom nämnda land – från och med tidpunkten för förvärvet.”
16SGAE är ett av de organ som sköter den kollektiva förvaltningen av immateriella rättigheter i Spanien.
17Padawan säljer cd‑r-, cd-rw- och dvd-r‑skivor samt mp3-spelare. SGAE väckte talan mot Padawan och yrkade att bolaget till SGAE för åren 2002–2004 skulle betala en sådan avgift för privatkopiering som föreskrivs i artikel 25 i TRLPI. Padawan bestred betalningsskyldighet med motiveringen att det strider mot direktiv 2001/29 att tillämpa denna avgift på digitala medier utan åtskillnad och oberoende av hur medierna ska användas (för privat bruk eller i yrkesmässig eller kommersiell verksamhet). Genom dom av den 14 juni 2007 biföll Juzgado de lo Mercantil n o 4 de Barcelona SGAE:s talan om ersättning i dess helhet och förpliktade Padawan att betala 16 759,25 euro jämte lagstadgad ränta.
18Padawan överklagade domen till den hänskjutande domstolen.
19Efter att ha inhämtat yttrande från parterna och Ministerio Fiscal beslutade Audiencia Provincial de Barcelona att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska begreppet rimlig kompensation i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 harmoniseras, oberoende av medlemsstaternas möjlighet att välja det ersättningssystem som de anser bäst lämpat i syfte att säkerställa rätten till ’rimlig kompensation’ för innehavare av immateriella rättigheter som påverkas av införandet av det undantag från rätten till mångfaldigande som gäller privatkopiering?
2) Ska systemet för att beräkna den rimliga kompensationen, oberoende av vilket system en medlemsstat använder, säkerställa en skälig avvägning mellan de berörda personernas intressen, nämligen å ena sidan de immaterialrättsinnehavare som berörs av undantaget för privatkopiering och som ska erhålla nämnda kompensation och å andra sidan de personer som direkt eller indirekt ska utge kompensationen? Är skälet bakom den rimliga kompensationen, nämligen att lindra den skada som undantaget för privatkopiering orsakar, avgörande för denna avvägning?
3) Om en medlemsstat väljer ett system med en avgift på utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande, måste i sådant fall avgiften (den rimliga kompensationen för privatkopiering), i enlighet med det mål som eftersträvas med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29/EG och det sammanhang som artikeln ingår i, nödvändigtvis ha ett samband med en presumtion om att utrustningen och medierna ska användas för sådant mångfaldigande som omfattas av undantaget för privatkopiering , så att uttaget av avgiften är motiverat då det kan antas att utrustningen, apparaterna och medierna för digitalt mångfaldigande ska användas för privatkopiering, men inte annars?
4) I det fall en medlemsstat väljer att införa ett system med avgifter för privatkopiering, är då en tillämpning utan åtskillnad av denna avgift på företag och yrkesutövare som uppenbarligen köper utrustning och medier för digitalt mångfaldigande av andra skäl än för privatkopiering förenlig med begreppet rimlig kompensation?
5) Strider det system som den spanska staten har infört, enligt vilket en avgift för privatkopiering tillämpas utan åtskillnad på all utrustning och alla apparater och medier för digitalt mångfaldigande, mot direktiv 2001/29, i den mån det inte föreligger ett tillräckligt samband mellan den rimliga kompensationen och den inskränkning, avseende privatkopiering, i rätten [till mångfaldigande] som motiverar avgiften, med hänsyn till att avgiften till stor del tillämpas i andra situationer där rättighetsinskränkningen som motiverar den ekonomiska kompensationen inte föreligger?”
20Centro Español de Derechos Reprográficos och den spanska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande är irrelevant för att avgöra tvisten i det nationella målet, eftersom direktiv 2001/29 inte är tillämpligt i det aktuella målet i tidsmässigt hänseende ( ratione temporis ). Tillämpliga är i stället de nationella bestämmelser som gällde innan bestämmelserna för införlivande av direktivet trädde i kraft. Det behövs således ingen tolkning av begreppet rimlig kompensation i artikel 5.2 b i direktivet för att målet ska kunna avgöras.
21Härvid erinrar domstolen om att det – inom ramen för det samarbete mellan domstolen och medlemsstaternas domstolar som har inrättats genom artikel 267 FEUF – ankommer uteslutande på de nationella domstolar vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilka har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av de nationella domstolarna avser tolkningen av unionsrätten (se, bland annat, dom av den 13 mars 2001 i mål C‑379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I‑2099, punkt 38, av den 22 maj 2003 i mål C‑18/01, Korhonen m.fl., REG 2003, s. I‑5321, punkt 19, och av den 23 april 2009 i de förenade målen C‑261/07 och C‑299/07, VTB‑VAB och Galatea, REG 2009, s. I‑2949, punkt 32).
22Det ankommer däremot inte på domstolen att i ett mål om förhandsavgörande uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser och avgöra om den hänskjutande domstolens tolkning av dessa är korrekt. Domstolen ska nämligen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande (se domar av den 29 april 2004 i de förenade målen C‑482/01 och C‑493/01, Orfanopoulos och Oliveri, REG 2004, s. I‑5257, punkt 42, av den 4 december 2008 i mål C‑330/07, Jobra, REG 2008, s. I‑9099, punkt 17, och av den 23 april 2009 i de förenade målen C‑378/07–C‑380/07, Angelidaki m.fl., REG 2009, s. I‑3071, punkt 48).
23För det första avser den nu aktuella begäran om förhandsavgörande tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten, närmare bestämt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, som omfattas av domstolens behörighet inom ramen för en sådan begäran, och det är inte på något sätt uteslutet, med hänsyn till den period för vilken betalning av den omtvistade avgiften har krävts och datumet för utgången av den införlivandefrist som föreskrivs i direktiv 2001/29, nämligen den 22 december 2002, att den hänskjutande domstolen är skyldig att rätta sig efter den begärda tolkningen, särskilt med hänsyn till dess skyldighet att tolka den nationella rätten mot bakgrund av unionsrätten (dom av den 13 november 1990 i mål C‑106/89, Marleasing, REG 1990, s. I‑4135, punkt 8; svensk specialutgåva, volym 10, s. 575).
24För det andra är frågan om vilken nationell lagstiftning som är tillämplig ratione temporis en fråga om tolkning av nationell rätt, vilken alltså inte omfattas av domstolens behörighet inom ramen för ett mål om förhandsavgörande.
25Härav följer att denna första invändning om rättegångshinder ska ogillas.
26SGAE har vidare gjort gällande att den nationella domstolens frågor ska avvisas eftersom de rör nationell rätt som inte har harmoniserats genom direktiv 2001/29. Frågorna grundar sig enligt SGAE nämligen huvudsakligen på aspekter som omfattas av medlemsstaternas behörighet, och domstolen är inte behörig att tolka och tillämpa nationell rätt inom ramen för ett mål om förhandsavgörande.
27Domstolen erinrar emellertid om att frågan huruvida den nationella domstolens frågor avser ett ämne som inte regleras av unionsrätten, på grund av att det i direktiv 2001/29 bara föreskrivs en minimiharmonisering på området, hör till bedömningen i sak av de frågor som ställts och inte till bedömningen av huruvida dessa kan tas upp till sakprövning (se dom av den 11 april 2000 i de förenade målen C‑51/96 och C‑191/97, Deliège, REG 2000, s. I‑2549, punkt 28). SGAE:s invändning att detta direktiv inte är tillämpligt i målet vid den nationella domstolen har således inget att göra med frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, utan rör själva sakprövningen av tolkningsfrågorna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2006 i de förenade målen C‑295/04–C‑298/04, Manfredi m.fl., REG 2006, s. I‑6619, punkt 30).
28Mot bakgrund av att även denna andra invändning om rättegångshinder ska ogillas, anser domstolen att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.
29Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida begreppet rimlig kompensation, i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, utgör ett självständigt begrepp i unionsrätten som ska tolkas enhetligt i alla medlemsstater, oberoende av medlemsstaternas rätt att anta närmare bestämmelser om hur rätten till denna kompensation ska genomföras.
30Domstolen erinrar om att det följer av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 att de medlemsstater som beslutar sig för att införa undantaget för privatkopiering i sin nationella rätt är skyldiga att föreskriva en rätt till ”rimlig kompensation” för rättsinnehavarna.
31Det kan omedelbart konstateras att det varken i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 eller i någon annan bestämmelse i detta direktiv hänvisas till medlemsstaternas nationella rättsordningar såvitt avser begreppet rimlig kompensation.
32Enligt domstolens fasta praxis följer det i en sådan situation, såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att en bestämmelse i unionsrätten som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma dess innebörd och tillämpningsområde normalt ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande av bestämmelsens sammanhang och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, bland annat, dom av den 18 januari 1984 i mål 327/82, Ekro, REG 1984, s. 107, punkt 11, av den 19 september 2000 i mål C‑287/98, Linster, REG 2000, s. I‑6917, punkt 43, och av den 2 april 2009 i mål C‑523/07, A, REG 2009, s. I‑2805, punkt 34).
33Det följer av denna praxis att begreppet rimlig kompensation, som finns i en bestämmelse i ett direktiv som inte innehåller någon hänvisning till de nationella rättsordningarna ska anses utgöra ett självständigt begrepp i unionsrätten och tolkas enhetligt inom hela unionen (se, analogt, angående begreppet skälig ersättning i artikel 8.2 i rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter och vissa upphovsrätten närstående rättigheter inom det immaterialrättsliga området (EGT L 346, s. 61), dom av den 6 februari 2003 i mål C‑245/00, SENA, REG 2003, s. I‑1251, punkt 24).
34Denna slutsats bekräftas av målet med den lagstiftning som begreppet rimlig kompensation ingår i.
35Målet med direktiv 2001/29, som grundar sig bland annat på artikel 95 EG och syftar till harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, liksom till att hindra snedvridningar av konkurrensen inom den inre marknaden som beror på skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftningar (dom av den 12 september 2006 i mål C‑479/04, Laserdisken, REG 2006, s. I‑8089, punkterna 26 och 31–34), förutsätter nämligen att självständiga begrepp utvecklas i unionsrätten. Unionslagstiftarens avsikt att uppnå en så enhetlig tolkning som möjligt av direktiv 2001/29 återspeglas bland annat i skäl 32 i det aktuella direktivet. I detta skäl uppmanas medlemsstaterna att tillämpa undantag och inskränkningar från rätten till mångfaldigande samstämmigt i syfte att säkerställa en fungerande inre marknad.
36Även om medlemsstaterna enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 har rätt att – från den ensamrätt till mångfaldigande som upphovsmannen har enligt unionsrätten – besluta om införandet av ett undantag för privatkopiering, är de stater som utnyttjar denna möjlighet således skyldiga att föreskriva att upphovsmän som lider skada till följd av tillämpningen av undantaget ska erhålla rimlig kompensation. En tolkning innebärande att de medlemsstater som har infört precis ett sådant undantag – vilket föreskrivs i unionsrätten och i vilket begreppet rimlig kompensation, i enlighet med lydelsen i skälen 35 och 38 i direktivet, ingår som en viktig beståndsdel – fritt kunde precisera dess parametrar på ett inkonsekvent och icke harmoniserat sätt, med eventuella variationer medlemsstaterna emellan, skulle strida mot det i föregående punkt angivna målet med direktivet.
37Med hänsyn till det ovan anförda ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Begreppet rimlig kompensation, i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, är ett självständigt begrepp i unionsrätten som ska tolkas enhetligt i alla medlemsstater som har infört ett undantag för privatkopiering. Detta gäller oberoende av medlemsstaternas möjlighet att inom de gränser som uppställs i unionsrätten, bland annat i direktiv 2001/29, anta bestämmelser angående denna rimliga kompensation såvitt avser dess form, finansiering, uppbörd och nivå.
38Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den skäliga avvägning som ska upprätthållas mellan berörda personer innebär att den rimliga kompensationen ska beräknas med utgångspunkt från kriteriet avseende den skada som upphovsmännen lider till följd av att ett undantag för privatkopiering införs. Den vill även få klarhet i vilka personer, förutom de skadelidande upphovsmännen, som ska beaktas vid den skäliga avvägningen.
39Domstolen ska först pröva frågan om vilken betydelse kriteriet avseende upphovsmännens skada ska tillmätas vid beräkningen av den rimliga kompensationen. Det framgår av skälen 35 och 38 i direktiv 2001/29 att syftet med den rimliga kompensationen är att ge upphovsmännen ”skälig ersättning” för användningen av deras skyddade verk. När kompensationsnivån ska fastställas är vidare ett ”värdefullt kriterium” den ”eventuella skadan” för rättsinnehavaren till följd av det aktuella mångfaldigandet, varvid det dock inte behöver uppkomma någon betalningsskyldighet när ”förfånget … är obetydligt”. Undantaget för privatkopiering måste alltså kunna innefatta ett ”ersättningssystem som kompensation för förfånget för rättsinnehavarna”.
40Det framgår av dessa bestämmelser att utformningen av och nivån på den rimliga kompensationen står i samband med den skada som upphovsmannen lider till följd av att det skyddade verket mångfaldigas för privat bruk utan vederbörandes tillstånd. Sett ur detta perspektiv ska den rimliga kompensationen betraktas som en ersättning för upphovsmannens skada.
41Dessutom visar uttrycken ”ge dem skälig ersättning” och ”som kompensation för”, i skälen 35 och 38 i direktiv 2001/29, på unionslagstiftarens avsikt att inrätta ett särskilt ersättningssystem vars tillämpning utlöses av att det föreligger en skada till nackdel för rättsinnehavarna som i princip ger upphov till en skyldighet att ge ”ersättning” eller ”kompensation” till dessa.
42Härav följer att den rimliga kompensationen med nödvändighet måste beräknas med utgångspunkt från kriteriet avseende den skada som upphovsmännen till de skyddade verken lider till följd av införandet av undantaget för privatkopiering.
43Domstolen övergår så till att pröva frågan om vilka personer som berörs av den ”skäliga avvägningen”. Det anges i skäl 31 i direktiv 2001/29 att en ”skälig avvägning” ska upprätthållas mellan rättigheter och intressen hos å ena sidan upphovsmännen, som uppbär den rimliga kompensationen, och å andra sidan användarna av skyddade alster.
44En fysisk persons kopiering för privat bruk ska anses utgöra en handling som är ägnad att medföra skada för det berörda verkets upphovsman.
45Härav följer att den person som har förorsakat skada för den som innehar ensamrätten till mångfaldigande är den som för privat bruk på sådant sätt mångfaldigar ett skyddat verk utan föregående tillstånd från rättsinnehavaren. Det ankommer således i princip på denna person att ersätta den skada som uppkommit genom mångfaldigandet genom att finansiera rättsinnehavarens kompensation.
46Trots detta har medlemsstaterna – med tanke på de praktiska svårigheter som är förenade med att identifiera privatanvändarna och att se till att de ersätter rättsinnehavarna för deras skada, och mot bakgrund av att den skada som kan följa av varje enskild användning för privat bruk kan visa sig obetydlig, varvid det inte uppkommer någon betalningsskyldighet, såsom det anges i den sista meningen i skäl 35 i direktiv 2001/29 – rätt att, i syfte att finansiera den rimliga kompensationen, införa en avgift för privatkopiering, som inte belastar de berörda privatpersonerna utan dem som förfogar över utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande och, i denna egenskap, rättsligt eller faktiskt ställer utrustningen till privatpersoners förfogande eller tillhandahåller dem en tjänst i form av mångfaldigande. Inom ramen för ett sådant system ska avgiften för privatkopiering tas ut av dem som förfogar över utrustningen.
47I ett sådant system är det visserligen inte, i motsats till vad som förefaller krävas enligt skäl 31 i direktivet, användarna av skyddade alster som ska finansiera den rimliga kompensationen.
48Den verksamhet som utövas av dem som ska finansiera kompensationen, nämligen att ställa utrustning, apparater och medier för mångfaldigande till privatanvändares förfogande, eller att tillhandahålla dessa en tjänst i form av mångfaldigande, utgör emellertid den nödvändiga objektiva förutsättningen för att fysiska personer ska kunna erhålla privatkopior. Vidare finns det inget som hindrar att dessa avgiftsskyldiga personer i sin tur överför avgiften för privatkopiering genom att låta den få genomslag på priset för att tillhandahålla utrustningen, apparaterna och medier för mångfaldigande eller priset för den tillhandahållna mångfaldigandetjänsten. Kostnaden för avgiften hamnar på detta sätt slutligen på de privatanvändare som betalar nämnda pris. Under dessa omständigheter ska den privatanvändare, till förmån för vilken utrustningen, apparaterna och medierna för mångfaldigande tillhandahålls, eller som utnyttjar en tjänst i form av mångfaldigande i realiteten betraktas som ”indirekt betalningsskyldig” för den rimliga kompensationen.
49Ett sådant system gör det således möjligt för de avgiftsskyldiga att föra kostnaden för avgiften vidare på privatanvändarna, vilka följaktligen kommer att bära den kostnad som avgiften för privatkopiering medför. Därmed måste det anses uppfylla kravet på den ”skäliga avvägning” som ska göras mellan upphovsmännens intressen och intressena hos användarna av de skyddade alstren.
50Med hänsyn till det ovan anförda ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas på så sätt att den ”skäliga avvägning” som ska upprätthållas mellan de berörda personerna innebär att den rimliga kompensationen med nödvändighet ska beräknas med utgångspunkt från kriteriet avseende den skada som upphovsmännen till de skyddade verken lider till följd av att undantaget för privatkopiering införs. Det är förenligt med kraven på denna ”skäliga avvägning” att föreskriva att de personer som förfogar över utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande och som i denna egenskap faktiskt eller rättsligt ställer utrustningen till privatanvändares förfogande, eller tillhandahåller dem en tjänst i form av mångfaldigande, ska finansiera den rimliga kompensationen, i den mån dessa personer kan föra den faktiska kostnaden för finansieringen vidare på privatanvändarna.
51Den nationella domstolen har ställt den tredje och den fjärde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida det enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 finns ett nödvändigt samband mellan, å ena sidan, tillämpningen av den avgift som ska finansiera den rimliga kompensationen på utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande och, å andra sidan, en presumtion om att dessa ska användas för mångfaldigande för privat bruk. Den vill även få klarhet i huruvida det är förenligt med direktiv 2001/29 att tillämpa avgiften för privatkopiering utan åtskillnad, särskilt vad gäller utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande som uppenbart ska användas uteslutande till annat än till privatkopiering.
52Det kan inledningsvis konstateras att ett sådant system för finansiering av den rimliga kompensationen som beskrivits ovan i punkterna 46 och 48 endast är förenligt med kraven på en ”skälig avvägning” om utrustningen, apparaterna och medierna för mångfaldigande i fråga kan användas för privatkopiering och följaktligen kan medföra skada för upphovsmannen till det skyddade verket. Det föreligger således, mot bakgrund av dessa krav, ett nödvändigt samband mellan, å ena sidan, en tillämpning av avgiften för privatkopiering på nämnda utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande och, å andra sidan, den omständigheten att dessa används för privatkopiering.
53Det är följaktligen inte förenligt med artikel 5.2 i direktiv 2001/29 att tillämpa avgiften för privatkopiering utan åtskillnad på alla typer av utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande, inbegripet i det av den nationella domstolen uttryckligen angivna fallet att dessa förvärvas av andra personer än fysiska personer och det är uppenbart att de ska användas för andra syften än privatkopiering.
54Om den aktuella utrustningen däremot har tillhandahållits fysiska personer som ska använda den för privat bruk är det inte på något sätt nödvändigt att fastställa att personerna faktiskt har gjort privatkopior med hjälp av utrustningen och att de därigenom faktiskt har orsakat skada för upphovsmannen till det skyddade verket.
55Det är nämligen befogat att presumera att sådana fysiska personer utnyttjar tillgången till utrustningen fullt ut, det vill säga att de får antas använda sig av utrustningens samtliga funktioner, däribland möjligheten till mångfaldigande.
56Den omständigheten att det är möjligt att använda utrustningen eller apparaterna för att göra kopior är således i sig tillräcklig för att tillämpningen av avgiften för privatkopiering ska vara motiverad, dock under förutsättning att de fysiska personerna har tillhandahållits utrustningen eller apparaterna i egenskap av privatanvändare.
57En sådan tolkning bekräftas av lydelsen av skäl 35 i direktiv 2001/29. I skälet anges såsom värdefullt kriterium för att fastställa nivån på den rimliga kompensationen, inte bara ”skadan” som sådan, utan den ”eventuella” skadan. Skadan för upphovsmannen till det skyddade verket är ”eventuell” när den nödvändiga förutsättningen att en fysisk person har tillhandahållits utrustning eller apparater som kan användas för att göra kopior är uppfylld. Det är inte nödvändigt att det därtill faktiskt görs privatkopior.
58Domstolen har i ett annat mål dessutom redan slagit fast att det är själva möjligheten för slutanvändaren, i det målet hotellgäster, att se utsända verk via TV‑apparater och en TV‑signal som hotellet ställt till gästernas förfogande som är av betydelse ur upphovsrättslig synvinkel, inte frågan huruvida gästerna faktiskt tar del av verken (dom av den 7 december 2006 i mål C‑306/05, SGAE, REG 2006, s. I‑11519, punkterna 43 och 44).
59Med hänsyn till det ovan anförda ska den tredje och den fjärde tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas på så sätt att det måste finnas ett samband mellan, å ena sidan, en tillämpning av den avgift som ska finansiera den rimliga kompensationen på utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande och, å andra sidan, en presumtion om att dessa ska användas till mångfaldigande för privat bruk. Det är följaktligen inte förenligt med direktiv 2001/29 att tillämpa avgiften för privatkopiering utan åtskillnad på bland annat utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande som inte tillhandahålls privatanvändare och som uppenbart ska användas uteslutande till annat än till privatkopiering.
60Den nationella domstolen har ställt den femte tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida det system som har införts av Konungariket Spanien, i enlighet med vilket avgiften för privatkopiering tillämpas utan åtskillnad på alla typer av utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande oavsett hur utrustningen, apparaterna och medierna används, är förenligt med direktiv 2001/29.
61Enligt fast rättspraxis ankommer det inte på domstolen att avgöra om en nationell bestämmelse är förenlig med unionsrätten, förutom i mål om fördragsbrott. Denna behörighet tillkommer i stället de nationella domstolarna, eventuellt efter det att de från domstolen genom en begäran om förhandsavgörande har erhållit nödvändiga preciseringar avseende unionsrättens tillämpningsområde och tolkning (se dom av den 22 mars 1990 i mål C‑347/87, Triveneta Zuccheri m.fl. mot kommissionen, REG 1990, s. I‑1083, punkt 16).
62Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av svaren på de fyra första frågorna bedöma huruvida det spanska systemet för avgifter för privatkopiering är förenligt med direktiv 2001/29.
63Domstolen saknar således anledning att besvara den femte tolkningsfrågan.
64Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Domslut
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Begreppet rimlig kompensation, i den mening som avses i artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, är ett självständigt begrepp i unionsrätten som ska tolkas enhetligt i alla medlemsstater som har infört ett undantag för privatkopiering. Detta gäller oberoende av medlemsstaternas möjlighet att inom de gränser som uppställs i unionsrätten, bland annat i direktiv 2001/29, anta bestämmelser angående denna rimliga kompensation såvitt avser dess form, finansiering, uppbörd och nivå.
2) Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas på så sätt att den skäliga avvägning som ska upprätthållas mellan de berörda personerna innebär att den rimliga kompensationen med nödvändighet ska beräknas med utgångspunkt från kriteriet avseende den skada som upphovsmännen till de skyddade verken lider till följd av att undantaget för privatkopiering införs. Det är förenligt med kraven på denna skäliga avvägning att föreskriva att de personer som förfogar över utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande och som i denna egenskap faktiskt eller rättsligt ställer utrustningen till privatanvändares förfogande, eller tillhandahåller dem en tjänst i form av mångfaldigande, ska finansiera den rimliga kompensationen, i den mån dessa personer kan föra den faktiska kostnaden för finansieringen vidare på privatanvändarna.
3) Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas på så sätt att det måste finnas ett samband mellan, å ena sidan, tillämpningen, av den avgift som ska finansiera den rimliga kompensationen, på utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande och, å andra sidan, en presumtion om att dessa ska användas till mångfaldigande för privat bruk. Det är följaktligen inte förenligt med direktiv 2001/29 att tillämpa avgiften för privatkopiering utan åtskillnad på bland annat utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande som inte tillhandahålls privatanvändare och som uppenbart ska användas uteslutande till annat än till privatkopiering.
Tekstas iš mūsų archyvo (Europos Sąjungos leidinių biuro „Cellar“ duomenys). Commission Decision 2011/833/EU — free reuse incl. commercial; attribution to EUR-Lex / Court of Justice of the European Union required; EUR-Lex is not the authentic record of the Court.